50 shades of f*cked up… vad är svårt att förstå?

Fifty Shades of Grey

Så har jag sett den omtalade filmen Fifty Shades of Grey… och undrar efter allt rabalder av såväl namnkunniga som mindre namnkunniga skribenter/recensenter: Vad är det som inte kan förstås? Alltså, jag syftar på exempelvis Katerina Janouch’ artiklar i Expressen, vari det mesta pendlar kring sadomasochism och kvinnlig underkastelse — ren och skär skit, skriver hon… och tillåter sig drunkna i en av de mest grunda analyser jag har tagit del av… förstår jag nu när jag har sett filmen själv. Spik i foten, Katerina!

Så vad handlar filmen egentligen på det hela taget om — vad är det övergripande temat? Sadomasochism och förnedring av kvinnor, ännu ett uttryck för patriarkatet och inte så mycket mer? I drygt två timmar, verkligen? Det vore två helt bortslösade timmar. Jag instämmer i att den kan vara kvinnorförnedrande, likväl som den är mansförnedrande, men inte på det standardfeministiska (och… gäsp… tråkgnälligt pappegojaktiga) sätt som nämnda skribent lägger fram det hela på.

Fortsätt läsa 50 shades of f*cked up… vad är svårt att förstå?

Annonser

Jag är redo!

Detta är en drömtolkning. Först följer det manifesta dröminnehållet, därefter min tolkning… i enlighet med en jungiansk idétradition… eller nåt… typ. Vill dock först börja med att varna känsliga läsare, kanske i synnerhet kvinnliga sådana. Detta är min förbannade plikt av det enkla skälet att jag är man, och som man förväntas man behandla kvinnor som sköra varelser. Trots att jag, liksom de flesta män(?), mycket väl känner till det faktum att kvinnor sinsemellan kan vara väl så grova när de pratar om intima detaljer, betydligt grövre än de flesta män(?) är sinsemellan. Med detta sagt skrider jag till verket. Följer du med så får du skylla dig själv.

Drömmens innehåll, det manifesta

Hon kommer till mig. På ett till synes självklart sätt visar hon sig. Men hon sveper först liksom bara förbi och låter mig känna det knappa vinddraget från hennes rörelser. Verkar så fullständigt närvarande och vänlig, men utan att visa tecken på att uppmärksamma mig. Stannar så upp snett framför mig, står med den nakna ryggen till och låter mig fånga hennes anletsdrag i profil. Hon är ung, kanske 25. Kort, mörkt och rufsigt hår. Rena, vackert rena anletsdrag. En delikat liten näsa med en karakteristisk uppåtböj. Särade men samtidigt naturligt småputande,  fullkomligt avslappnade och ganska tunna läppar. Kinder och haka i fullkomlig harmoni med hennes övriga uppenbarelse. Ögonen bortvända, liksom inte seende men på samma gång fullt närvarande. Posen hon intagit låter mig skönja hennes vänstra bröst, vars näpna profil liksom följer näsans karakteristiska uppåtböj och som därför slutar i en toppig, aningen uppåtvänd bröstvårta.

Nästa sekvens. Hon har lagt sig tillrätta framför mig. Eller snarare halvstår på alla fyra, med rumpan putande i vädret mot mig. Allt är renrakat, inget av det väsentliga är dolt och jag njuter av det jag ser.  Jag tvekar dock, är inte det vita klinkersgolvet hårt och kallt för henne? Hon hör min tanke och visar att hon njuter och har det skönt. Redo att ta emot mig. Utan att uppmärksamma mig men ändå fullt närvarande. Inte på ett kyligt vis, utan på ett varmt och kärleksfullt. Hon vill mig väl.

Tolkning av drömmen, det latenta

Efter två dagars funderande kom jag fram till följande tolkning. Först bör jag kanske dock påpeka att jag väldigt sällan kommer ihåg det jag drömmer, så denna korta men för mig väldigt tydliga dröm framstod därför som viktig för mig. Var det något speciellt mitt omedvetna försökte förmedla?

Kvinnan jag mötte var min inre älskade. Hon som representerar den kvinnliga instansen i mitt psyke. Hon som saknar motsvarighet i den yttre, fysiska världen, men som ändå måhända består av sammansatta fragment av en uppsjö av fysiskt mer eller mindre konkreta kvinnor. Hon är ung och viril, liksom den kärleksfulle och sexuellt utforskande (lekande) människan alltid känner sig. Hon är naturligt vacker, ren och naken, döljer inget för mig och visar tydligt vad hon vill. Vad hon vill att jag ska vilja. Som en inre guide, en livets vägvisare. Det är hennes uppgift, därför undviker hon att vara alltför personlig. Dock är det mig hon är redo för, ingen annan. Och jag är redo att ge henne av mig. Jag är psykosexuellt redo för en ny kvinna efter 2,5 års singelliv och avhållsamhet. Mitt sexuella gyroskop har stannat upp, scannar inte längre av kvinnor i omgivningen. I stället har det intagit ett slags stand by-läge och vill fixera sig vid en viss kvinna. Kvinnan jag vill älska, kvinnan jag vill bli älskad av.

Älskrädd

Något är på gång i mig själv. Har vetat det en tid. Vet vad det är, men inte vad det blir. Osäkra aningar. Oklara förhoppningar, likt till himlen stigande ballonger som jag drar tillbaka. Rädd för smärtan då de spricker. Vet det sen förr. Och trots vetskapen om att det är i min hand som den spräckande nålen vilar. Det gör det hela värre, så mycket ondare. Att veta att bara genom att göra något, nästan vad som helst som är typiskt jag, så riskeras alltihop. Att skada någon annan utan att vara medveten om det, än mindre vilja det. Bara genom att vara jag, prata som jag, vara tyst som jag, bete sig som jag, fumla som jag, famla som jag. En mara. En högst påtaglig och oroväckande sådan. Den plågar mig, härjar i mitt inre. Gör mig rädd för mig själv. Men mest för kärleken.

En fantastisk bok!

På ett av de bästa loppis som jag känner till, Kungsörs Återvinning & Secondhand, gjorde jag för ett par år sedan ett riktigt intressant bokfynd: Henry Olsens Man och kvinna. Modern handbok i kärlekslivets psykologi och teknik, publicerad 1950. En 500 sidors härlig tegelsten 🙂 . Men det är inte förrän nu som jag har börjat läsa i den. På många sätt är det en bok som jag tycker är riktigt intressant och därför värd att diskutera. Dels för att den här sortens böcker inte längre skrivs, och dels för att den (kanske just därför) utgör ett tidsdokument.

Man och kvinna, kvinna och man.

Det sker inte så ofta längre att jag skriver i min ”gamla” blogg här på WordPress. Men hur det nu är så har jag en förmåga att ständigt återkomma hit — förr eller senare. Idag känns det aktuellt igen, för jag bara måste skriva av mig och har ingen annanstans att göra det. Tack kära blogg för att du finns 🙂 !

För när jag läser Henry Olsen kan jag inte låta bli, jag bara måste utbyta tankar med någon om det jag läser! Men eftersom jag i egenskap av ensam-stående inte har någon i min omedelbara närhet att göra så med, tar jag bloggen till min hjälp för att åtminstone få sätta ord på mina tankar. So, here we go then 🙂 !

Till att börja med

För en presumtiv läsare måste jag först klargöra att här följer ingen heltäckande eller sammanfattande beskrivning av boken. I stället bör detta blogginlägg ses som ett ”färdmeddelande” utifrån hur långt jag hittills läst (s. 124). Ändå kan jag redan nu fastställa att perspektivet i boken i huvudsak är biologiskt och behavioristiskt, och dessa perspektiv tillåts förklara det mesta som händer inom och mellan kvinnan och mannen. Inte helt överraskande om man betänker dessa perspektivs starka strömningar under 1900-talet (fram till ca 1970-talet). Vilket dock inte behöver vara till nackdel för boken, eftersom det ändå kan vara en befriande läsning för att på något vis komma tillbaks till ”the very basics”. Det blir åtminstone konkret och tydligt.

Något annat som kanske behöver omnämnas — inte helt överraskande det heller med tanke på hur samhället såg ut i mitten av 1900-talet — är det manliga ögat i Henry Olsens retorik. Vid en del beskrivningar av kvinnans sexualitet påtalar han dessa med begreppet ”egendomligheter”, vilket förstås kan slå an en irriterande sträng hos kvinnor (och för all del män) av idag. Samtidigt som en viss fascination över mannens livgivande potens också får ta plats. Till författarens försvar kan jag dock nämna att han i vissa textpassager likt en riddarnas mästare står upp för kvinnan och uppmanar alla män att ha förståelse för kvinnans psykologiska svängningar och fysiska umbäranden i samband med menstruation, graviditet och klimakterium. Det är lätt att se Henry Olsen framför sig i en svartvit upplysningsfilm från 1950-talet, med andra ord 🙂 . Mer om detta nedan.

Hans förhållande till homo- eller bisexualitet har jag ännu inte undersökt, men lite fördomsfullt utgår jag från att det inte är det bästa… med dagens mått mät. Det som står i fokus för boken är helt klart heterosexuella relationer.

Fortsätt läsa En fantastisk bok!