Vad vill jag?

Finns det någon större och ödesmättad fråga än frågan Vad vill jag?

För mig har det i varje fall varit en fråga av väldigt stora mått, och därför har den alltid skrämt mig på något vis. En fråga som framstår som livsavgörande i samband med stora val: Val av gymnasieskola, val av arbete, val av högskoleutbildning, val av arbete igen, val av partner, val av bil, val av bostad, val av… Ja, listan kan göras oändlig om man så vill. Och kanske finns det en poäng i att ta med frågan ned, in i minsta detaljhändelse i livet? Vad vill jag i detta nu, och vad vill jag uppnå strax? Inte minst i syfte att avdramatisera frågeställningen. Så har jag gjort de sista dagarna, och det har faktiskt gjort skillnad – till det bättre 🙂 .

Att jag hamnade där berodde på en tankemässig syntes, en blandning av tre tankar eller snarare minnen.

  • Dels minnet från en del av min ännu ej klara magisteruppsats i sociologi, där jag i metodavsnittet skriver om Jonathan Potters socialkonstruktionistiska syn på människans tillämpning av språket. Bl.a. pekar han på något tämligen självklart, nämligen att språkets praktiska natur är att åstadkomma något, att språket utgör ett medium för handlingar. Tänker man på språket på det viset, inte minst när det gäller ens eget bruk av språket, så medvetandegör man varför man säger det man säger – vilket medför att man inför varje ny utsaga i fortsättningen måste bestämma sig för vad det är man vill med det man just ska säga. Viket kan framstå som något  självklart för många, men för mig har det inte varit så. Jag är nog inte tillräckligt mycket en gesellschaftmänniska, vilket då blir mitt svar på varför det inte har varit det. Att, som det står i Wikipedia, ”Gesellschaft is maintained through individuals acting in their own self interest”. Det har alltid känts mig så fel, emedan ”individuals in Gemeinschaft are regulated by common mores, or beliefs about the appropriate behavior and responsibility of members of the association, to each other and to the association at large” har känts så rätt. Men, det kanske är ett gesellschaftliggörande som krävs för att kunna fungera i vårt samhälle av idag? Det är vad jag tänker undersöka nu i mitt eget liv, helt och hållet för min egen skull.
  • Dels var det ett annat minne från min uppsats, men denna gång hämtat från teoriavsnittet där Mats Börjesson och Eva Palmbladh, samt Anette Carstens, menar att välfärdsarbetare (socialarbetare, lärare, behandlingsterapeuter m.fl.) av idag till väldigt stor del arbetar med klienternas vilja. Eller snarare den ”rätta” viljan att handla på ett sätt som övernsstämmer med samhälleliga, läs arbetssamhällets, normer. Samt hur denna vilja möjligen kan förflytta hinder för klientens förmåga att begå dessa handlingar.
  • Dels var det minnet från nästan alla mina sociala kontakter i livet, vari jag så gott som alltid varit den inlyssnande och därmed relativt passive. Vilket är ett annat sätt att beskriva en person som ständigt får sina gränser överkörda, så till den milda grad att vederbörande snart nog inte själv vet var dennes psykologiska och etiska gränser går. Och sen när det verkligen gäller, när väl de stora livsavgörande valen ska göras, då står vederbörande där som ett fån och varken vet det ena eller det andra när det gäller den egna viljan.

Dags för en förändring med andra ord, för min högst personliga del! I varje litet ögonblick är det frågan Vad vill jag nu? som ska gälla ett tag framöver. Kanske, kanske, kanske kan jag därigenom bli duktigare på att veta vad jag vill. Kanske något mera målmedveten.

Mm, fan tro’t. Men försöka duger 😉 !

Annonser