Välkommen till HSP Sverige!

Då har ännu en webbplats för högkänsliga människor sett dagens ljus — HSP Sverige. Välkommen!

Annonser

Into the wild

Har precis sett ”Into the wild” med Emile Hirsch i huvudrollen samt manus och regi av Sean Penn. Var ett impulsköp när jag var på Coop för flera veckor sedan och efter det har den legat på vardagsrumsbordet, oöppnad och ärligt talat inte särskilt intressant som det framstod.

Men oj, vilken kvalitetsrulle det är (så som det bara kan bli med undervärderade impulsköp) 😀 ! Om livet, om kärleken, om familjen, om gemenskap, om bristen på den samma, om fångenskap, om att växa upp i ett samhälle sjukt av materiellt överflöd och trygghet med påföljande alienation och meningslöshet, om individen som lämnar allt bakom sig för att söka friheten…. söka livet och sig själv. Ja, med all säkerhet har du hört det förr. Men ett är säkert: Den här rullen vill du se!

Visst, trailern sucks som de flesta andra. Men låt dig inte luras så lätt! Och… den är based on a true story 😉 .

Den 11 januari 2010…

Utbränd och utslängd

…var det fem år sedan som jag gick in i väggen. Tanken svindlar, men det är faktiskt 11% av mitt liv. Det är en ganska stor andel relaterat till annat. Om vuxenlivet startade vid 21 års ålder så utgör livet som vuxen 53%; uppväxt och ungdomstid 47%; tiden som förälder 40%; den i tid räknat längsta anställning jag har haft 24%; grundskolan 20%; gymnasiet 9%; högskoleutbildningen 8%; värnplikten 2%.

Ja, åtminstone så här långt kommen i livet :). Men om jag nu tänker mer kvalitativt än kvantitativt  har det hänt väldigt mycket på dessa fem år. Jag har kommit ganska långt i min rehabilitering. Det har krävt oerhört mycket medvetenhet, envishet, tålamod men framför allt acceptans. Av mig själv i första rummet, men också av människor runt omkring mig.

Alla kan inte förstå

Alla har dock inte kunnat tackla det särskilt bra. Inte kunnat leva sig in i och förstå hur det kan upplevas att på ett närmast fysiskt vis vara som allergisk mot allt vad krav och förväntningar heter, att inte klara av minsta lilla antydan till stress, att inte kunna läsa en bok p.g.a. att minnet inte kan lagra den mening man för närvarande läser, att inte kunna ha bakgrundsmusik på när man ägnar sig åt någon sysselsättning, att bara kunna promenera i en kvart innan man blir så utmattad att man tappar balansen och fötterna börja släpa, att fumla sönder det ena glaset eller den ena tallriken efter det/den andra vid diskhon p.g.a. störd finmotorik, att ha såväl skrikande som brusande tinnitus, att vara ljudöverkänslig (datorfläktar = det värsta som finns i denna värld!), eller att i samtal ständigt inte kunna minnas de mest självklara orden mitt i en påbörjad mening eller namn på personer som är mer än välkända, att inte kunna återberätta en sammanfattning av det senast visade nyhetsinslaget på tv:n. Men allra värst är kanske ändå den enorma tröttheten: dels en bedövande trötthet som kan slå till som en blixt från klar himmel, här och nu och ett otal gånger varje dag, och dels en lika bedövande trötthet som kommer i efterskott när man har vågat anstränga sig lite, vågat utsätta sig för ett ”vanligt liv” med alla dess sociala relationer och sinnesintryck.
Fortsätt läsa Den 11 januari 2010…

Kvinnor och kunskapsbaserad självkänsla

På spåret = könsförtryck?

På årets första dag skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen om något som spårat ur i tv-programmet På spåret: De förlegade könsrollerna.

Jag tycker att skribenten har en viktig poäng. Men det tarvar att man ser det väsentliga i det hon skriver. Och det jag finner väsentligt är inte att hon, vilket kanske alltför lätt framstår vid en alltför snabb genomläsning, som så många andra kvinnor i första hand klankar ned på männen. Nej, hon gör något mycket viktigare än så: Det är Kvinnligheten hon har på kornet!

Men jag tänker inte ge mig in i den sedvanliga genus- och jämställdhetsdebatten. Det finns det andra som har gjort, gör och kommer att göra. En sådan debatt tenderar dessvärre att bli ett evigt tuggande om för och emot; att det Manliga hela tiden ställs mot det Kvinnliga; eller att vi  i liberalismens förlovade (och alltför förhärligande) värld är fria individer som själva kan välja våra roller och en massa annat bla-bla-bla

Nej, det jag i första hand är intresserad av här är kombinationen av den statusgivande allmänbildningen (se mitt förra blogginlägg) och tv-underhållning, med ett stänk av genusreflektioner inklämt dessutom.

Kunskaper och självförtroende

Jag vill mena att det i det finns en koppling mellan vad man kan och hur bra självförtroende man har. Den insikten är jag förstås långt i från ensam om. Tvärtom ingår det som en självklar del i varje bok som försöker beskriva de teorier som med ett gemensamt namn brukar kallas utvecklingspsykologi. Där kan man läsa att vi tidigt under uppväxten själva skapar den här kopplingen mellan ”Kan själv!” och hur vi successivt blir alltmer självständiga individer.

Fortsätt läsa Kvinnor och kunskapsbaserad självkänsla

Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?

I gårdagens DN stod att läsa en kort artikel om att svenskar fortfarande anser att det som ger mest status är allmänbildning. Artikelförfattaren passade dock i slutet av artikeln på att i väldigt kort ordalag tillföra lite kritik till en sådan ”svenskhet”: Sedan spelar det ingen roll varifrån kunskapen kommer, från mormor eller från Harvard. Kritiken var försiktigt utformad, och den mindre nogräknade läsaren kunde lätt missa den. Jag tycker dock att kritiken rör vid något mycket viktigt.

Bloom's taxonomi över olika kunskapsnivåer. Inte helt olikt en samhällsklass-pyramid.

Min upplevelse är att vi alltför lätt tenderar att tro att allmänbildning, så här en bit in på 2000-talet, fortfarande är att kunna rabbla fakta. Eller som jag brukar etikettera den sortens kunskap, att-kunskap eller vad/när-kunskap. Det vill säga att vi i första läget lyckas pränta in en massa små fragment av fakta i vår hjärna. Fakta som cirkulerar kring att vi har erfarit något, vad det är som vi har erfarit och när det har inträffat. I andra läget kan vi spotta fram dessa minnesfragment när det inkommer en beställning om att göra så. Goda exempel på den sortens inpräntning och utspottning är allehanda sällskapsspel som t.ex. Trivial Pursuit eller tv-program som t.ex. Vi i femman eller På spåret.

Är lagring av minnen attraktivt?

Hur underhållande sådana spel och tv-program än kan vara så kan jag inte låta bli att tycka att det finns något unket över dem, i varje fall ur ett kunskapsperspektiv. Det andas liksom alltför mycket 1800- och 1900-talsgrundskola över de kunskapsmässiga prestationerna, genom att det sätts ett likamedtecken mellan kunskap och fakta. I mina ögon handlar det mest i sådana sammanhang om att okritiskt lagra och förmedla minnen i hjärnan. Således i huvudsak en träning för minnesceller och mellanliggande neuroner som ska se till att aktivera muskler i lungor, stämband, mun, tunga och läppar så att det går att pressa ut orden som etiketterar minnena. Men, är det kunskap? Och på vilket sätt kan det framstå som något attraktivt, något som kan ge status?

Fortsätt läsa Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?