I gårdagens DN stod att läsa en kort artikel om att svenskar fortfarande anser att det som ger mest status är allmänbildning. Artikelförfattaren passade dock i slutet av artikeln på att i väldigt kort ordalag tillföra lite kritik till en sådan ”svenskhet”: Sedan spelar det ingen roll varifrån kunskapen kommer, från mormor eller från Harvard. Kritiken var försiktigt utformad, och den mindre nogräknade läsaren kunde lätt missa den. Jag tycker dock att kritiken rör vid något mycket viktigt.
Min upplevelse är att vi alltför lätt tenderar att tro att allmänbildning, så här en bit in på 2000-talet, fortfarande är att kunna rabbla fakta. Eller som jag brukar etikettera den sortens kunskap, att-kunskap eller vad/när-kunskap. Det vill säga att vi i första läget lyckas pränta in en massa små fragment av fakta i vår hjärna. Fakta som cirkulerar kring att vi har erfarit något, vad det är som vi har erfarit och när det har inträffat. I andra läget kan vi spotta fram dessa minnesfragment när det inkommer en beställning om att göra så. Goda exempel på den sortens inpräntning och utspottning är allehanda sällskapsspel som t.ex. Trivial Pursuit eller tv-program som t.ex. Vi i femman eller På spåret.
Är lagring av minnen attraktivt?
Hur underhållande sådana spel och tv-program än kan vara så kan jag inte låta bli att tycka att det finns något unket över dem, i varje fall ur ett kunskapsperspektiv. Det andas liksom alltför mycket 1800- och 1900-talsgrundskola över de kunskapsmässiga prestationerna, genom att det sätts ett likamedtecken mellan kunskap och fakta. I mina ögon handlar det mest i sådana sammanhang om att okritiskt lagra och förmedla minnen i hjärnan. Således i huvudsak en träning för minnesceller och mellanliggande neuroner som ska se till att aktivera muskler i lungor, stämband, mun, tunga och läppar så att det går att pressa ut orden som etiketterar minnena. Men, är det kunskap? Och på vilket sätt kan det framstå som något attraktivt, något som kan ge status?
Misjkas Egoblogg 