Äret och Böret

– God dag, mitt namn är Äret.
– Jaha, god dag, sa Böret och lät den egna presentationen bli liksom hängande.
– Ni kanske vet vem jag är?
– Ja, Ni är mig bekant… på något vis.
– Och Ni är…?
– Ni  vet inte det? Böret såg liksom roat på den andre, möjligen rent av överlägset, med ett upplyft ögonbryn.
– Tyvärr. Har kanske sett Er på bild, men det var nog en dålig och oskarp bild, är jag rädd.
– Det är jag som är Böret. Det är Ni och jag som knullar och får barn ihop. Varje dag.
– Ah, är det Ni! Så trevligt att få lära känna Er! Äret lös upp som av en alltmer fladdrande intresselåga.
– Kanske det. Eller kanske inte. Beror kanske på…
– Beror på vad? På hur bra vi knullar?
– Ja, kanske på hur bra vi knullar. Hur pass skönt det är att knulla med dig. Hur bra du är på att tillfredsställa mig…
– Å du mig!
– Nja, kanske det. Men är det verkligen så viktigt?
– Kanske inte då, sa Äret och slog ned blicken.
– Men vi gör fina barn ihop i varje fall! Varje dag föder vi Ambition, lika vacker och fulländad som skönheten själv.
– Ja, minsann! Det gläder mig att Ni tycker det.
– Naturligtvis tycker jag det. Ett så fint barn. Med sådana anletsdrag, sådan anda, sådan geist! Trots allt det infantila så likt mig!
– Mål och Vilja är fina de med!
– Absolut, jättefina! Å tillsammans finns ingen som inte kapitulerar inför dem. Helt villkorslöst tar de andan ur vem som helst…
– Och vackra barnbarn har de gett oss också. Utveckling och Framsteg, Framgång, Erkännande och Beröm, Status och Ära!
– Ja, verkligen! De tar en med storm allihop! Jag blir så stolt varje gång jag ser dem, varje gång jag hör dem, varje gång jag säger deras namn, varje gång jag tänker på dem… Nu har du fått mig på humör… Ska vi knulla?
– Eh, ja… men gjorde vi inte det igår?
– Jag vill knulla dig varje dag! Helst hela dagen, å hela natten. Jag vill bara att vi knullar, knullar, knullar!
– Ja, jag tycker förstås också om det… Men du förstår, jag känner mig lite öm idag…
– Sånt går över. Jag behöver knulla. Måste knulla! Blir galen om jag inte få knulla dig! Och ordentligt ska det va, inga små fisdopp. Jag hatar fisdopp!

Äret bet sig osäkert i underläppen men gav som vanligt efter. Böret fanns snart över allt, avtäckte och täckte sedan själv alla Ärets genitalier. Handfast, hårdhänt, brutalt. Löste så äntligen ut och Äret var väl förtrogen med att en stunds respit skulle följa. Under sådana stunder kunde faktiskt Böret visa en sinnesnärvaro, rent av omtanke. Eller så slog det om i motsatsen, i ett avståndstagande. Ibland äckel. Men bara för en kort stund. Snart skulle det hela börja om igen, och det skrikande nejet från de skavda slemhinnorna tystades snart. Handfast, hårdhänt, brutalt. Så kunde timmarna fortgå. Dag in och dag ut. In och ut. In och ut.

Det var Äret som märke dem först. Kände deras närvaro långt innan sinnena kunde registrera dem. De smög sig på. Var svåra att upptäcka, omöjliga att se. Men så föll deras skuggor över sänggaveln, vilket påtagligt bevisade deras närvaro. Det fick Äret att stelna till i knullrörelsen, men Böret hade ännu inget märkt utan fortsatte som tidigare. Handfast, hårdhänt, brutalt. Inte förrän handen föll ned på axeln stannade Börets rörelser upp. Äret skrek förskräckt till, Böret slet sig irriterat ur föreningen och svor till.

– Vilka är ni? Vad gör ni här? Hur fan anstår ni er…
– Vi är här för att ta bort dig. Mitt namn är Utbränd. Det här är Utmattning och Depression. Ute i hallen väntar Ångest och Apati.
– Vad i helv…
– Känner du inte igen oss? Vi är dina barn.
– Mina vad?
– Vi är barnen som du inte ser. Barnen som du inte bryr dig om. Barnen som du föraktar och förskjuter. Bara av en anledning.
– Vad då?
– Vi är inte vackra. Vi är inte framgångsrika. Vi är de fula barnen. De misslyckade barnen. De brända barnen. Vi gör dig inte kåt.
– Vad i helv…
– Du har inte en chans. Streta inte emot. Det gör saken bara värre. Du ska snart få somna in. Allt blir bra.

Into the wild

Har precis sett ”Into the wild” med Emile Hirsch i huvudrollen samt manus och regi av Sean Penn. Var ett impulsköp när jag var på Coop för flera veckor sedan och efter det har den legat på vardagsrumsbordet, oöppnad och ärligt talat inte särskilt intressant som det framstod.

Men oj, vilken kvalitetsrulle det är (så som det bara kan bli med undervärderade impulsköp) 😀 ! Om livet, om kärleken, om familjen, om gemenskap, om bristen på den samma, om fångenskap, om att växa upp i ett samhälle sjukt av materiellt överflöd och trygghet med påföljande alienation och meningslöshet, om individen som lämnar allt bakom sig för att söka friheten…. söka livet och sig själv. Ja, med all säkerhet har du hört det förr. Men ett är säkert: Den här rullen vill du se!

Visst, trailern sucks som de flesta andra. Men låt dig inte luras så lätt! Och… den är based on a true story 😉 .

Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?

I gårdagens DN stod att läsa en kort artikel om att svenskar fortfarande anser att det som ger mest status är allmänbildning. Artikelförfattaren passade dock i slutet av artikeln på att i väldigt kort ordalag tillföra lite kritik till en sådan ”svenskhet”: Sedan spelar det ingen roll varifrån kunskapen kommer, från mormor eller från Harvard. Kritiken var försiktigt utformad, och den mindre nogräknade läsaren kunde lätt missa den. Jag tycker dock att kritiken rör vid något mycket viktigt.

Bloom's taxonomi över olika kunskapsnivåer. Inte helt olikt en samhällsklass-pyramid.

Min upplevelse är att vi alltför lätt tenderar att tro att allmänbildning, så här en bit in på 2000-talet, fortfarande är att kunna rabbla fakta. Eller som jag brukar etikettera den sortens kunskap, att-kunskap eller vad/när-kunskap. Det vill säga att vi i första läget lyckas pränta in en massa små fragment av fakta i vår hjärna. Fakta som cirkulerar kring att vi har erfarit något, vad det är som vi har erfarit och när det har inträffat. I andra läget kan vi spotta fram dessa minnesfragment när det inkommer en beställning om att göra så. Goda exempel på den sortens inpräntning och utspottning är allehanda sällskapsspel som t.ex. Trivial Pursuit eller tv-program som t.ex. Vi i femman eller På spåret.

Är lagring av minnen attraktivt?

Hur underhållande sådana spel och tv-program än kan vara så kan jag inte låta bli att tycka att det finns något unket över dem, i varje fall ur ett kunskapsperspektiv. Det andas liksom alltför mycket 1800- och 1900-talsgrundskola över de kunskapsmässiga prestationerna, genom att det sätts ett likamedtecken mellan kunskap och fakta. I mina ögon handlar det mest i sådana sammanhang om att okritiskt lagra och förmedla minnen i hjärnan. Således i huvudsak en träning för minnesceller och mellanliggande neuroner som ska se till att aktivera muskler i lungor, stämband, mun, tunga och läppar så att det går att pressa ut orden som etiketterar minnena. Men, är det kunskap? Och på vilket sätt kan det framstå som något attraktivt, något som kan ge status?

Fortsätt läsa Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?