Minnesfel är inte sexigt

MinnetFör en vecka sedan upplevde jag crescendot i en process som ledde till en allt sämre minnesförmåga. Jag var på väg till konsert i huvudstan med två kompisar, och blev alltmera varse hur jag fick allt svårare att uttrycka mig och tänka över huvud taget. Och fick, inte minst, fullt upp med att hantera intryck från omgivningen — med långsamhet och förvirring som följd.

Symtomen hade varit på väg i ungefär en veckas tid och jag blev alltmer fundersam över mig själv. Medveten om den allt tydligare oförmågan att både lagra minnen (vilket vid det här tillfället innebar svårigheter att komma ihåg vad kompisarna sagt) och att återhämta dem (att själv kunna prata och referera till historiska händelser), men till synes hjälplös att göra något åt det. Var det här de första tydliga tecknen på att jag var på väg att bli dement, vid 48 års ålder?

Nej, för det var inte första gången sådant inträffade. Tvärtom har mitt liv varit fyllt med episoder av förlorad minnesförmåga; alltsedan jag gick in i väggen i januari 2005. I år innebär det nio år av svajande minnesförmåga och därmed ett lika svajande självförtroende. Ty minnesfel är inte sexigt i tider som våra. Tvärtom är vi stenhårt beroende av ett välfungerande minne, i arbetsliv såväl som privat. För så fort minnet klickar så blir man i alltför hög grad beroende av andra, och beroende värderas som något fult i tider då självständighet är kung. Eller så avslöjar jag bara här min egen syn på saken, mitt eget behov av att kunna klara mig själv? Något som i sin tur beror på min introverta och något högkänsliga läggning?

Efter några dagars medicinering med B12 och folsyra börjar jag dock fungera allt bättre. Till slut lyckades jag således påminna mig om att detta varken behövde vara början på Alzheimers eller ett återfall in i utmattningssyndrom. Efter att först på ett närmast desperat sätt ha letat efter och försökt använda olika appar som är tänkta att stimulera minnet, med det enda nedslående resultatet att jag blev alltför väl påmind om hur dåligt jag fungerade. Att ge sig på korsord eller sudoko var inte att tänka på…

Men nu känns det allt bättre. Trots alla skriverier och diskussioner om hur farligt det är med mediciner, så låt oss komma ihåg att i många fall kan de rädda livhanken — fysiskt såväl som socialt — på många människor. Så även mig, tydligen. Därför är det också lätt att känna tacksamhet för att de finns. I en väldigt krävande och dömande värld…

Jag är redo!

Detta är en drömtolkning. Först följer det manifesta dröminnehållet, därefter min tolkning… i enlighet med en jungiansk idétradition… eller nåt… typ. Vill dock först börja med att varna känsliga läsare, kanske i synnerhet kvinnliga sådana. Detta är min förbannade plikt av det enkla skälet att jag är man, och som man förväntas man behandla kvinnor som sköra varelser. Trots att jag, liksom de flesta män(?), mycket väl känner till det faktum att kvinnor sinsemellan kan vara väl så grova när de pratar om intima detaljer, betydligt grövre än de flesta män(?) är sinsemellan. Med detta sagt skrider jag till verket. Följer du med så får du skylla dig själv.

Drömmens innehåll, det manifesta

Hon kommer till mig. På ett till synes självklart sätt visar hon sig. Men hon sveper först liksom bara förbi och låter mig känna det knappa vinddraget från hennes rörelser. Verkar så fullständigt närvarande och vänlig, men utan att visa tecken på att uppmärksamma mig. Stannar så upp snett framför mig, står med den nakna ryggen till och låter mig fånga hennes anletsdrag i profil. Hon är ung, kanske 25. Kort, mörkt och rufsigt hår. Rena, vackert rena anletsdrag. En delikat liten näsa med en karakteristisk uppåtböj. Särade men samtidigt naturligt småputande,  fullkomligt avslappnade och ganska tunna läppar. Kinder och haka i fullkomlig harmoni med hennes övriga uppenbarelse. Ögonen bortvända, liksom inte seende men på samma gång fullt närvarande. Posen hon intagit låter mig skönja hennes vänstra bröst, vars näpna profil liksom följer näsans karakteristiska uppåtböj och som därför slutar i en toppig, aningen uppåtvänd bröstvårta.

Nästa sekvens. Hon har lagt sig tillrätta framför mig. Eller snarare halvstår på alla fyra, med rumpan putande i vädret mot mig. Allt är renrakat, inget av det väsentliga är dolt och jag njuter av det jag ser.  Jag tvekar dock, är inte det vita klinkersgolvet hårt och kallt för henne? Hon hör min tanke och visar att hon njuter och har det skönt. Redo att ta emot mig. Utan att uppmärksamma mig men ändå fullt närvarande. Inte på ett kyligt vis, utan på ett varmt och kärleksfullt. Hon vill mig väl.

Tolkning av drömmen, det latenta

Efter två dagars funderande kom jag fram till följande tolkning. Först bör jag kanske dock påpeka att jag väldigt sällan kommer ihåg det jag drömmer, så denna korta men för mig väldigt tydliga dröm framstod därför som viktig för mig. Var det något speciellt mitt omedvetna försökte förmedla?

Kvinnan jag mötte var min inre älskade. Hon som representerar den kvinnliga instansen i mitt psyke. Hon som saknar motsvarighet i den yttre, fysiska världen, men som ändå måhända består av sammansatta fragment av en uppsjö av fysiskt mer eller mindre konkreta kvinnor. Hon är ung och viril, liksom den kärleksfulle och sexuellt utforskande (lekande) människan alltid känner sig. Hon är naturligt vacker, ren och naken, döljer inget för mig och visar tydligt vad hon vill. Vad hon vill att jag ska vilja. Som en inre guide, en livets vägvisare. Det är hennes uppgift, därför undviker hon att vara alltför personlig. Dock är det mig hon är redo för, ingen annan. Och jag är redo att ge henne av mig. Jag är psykosexuellt redo för en ny kvinna efter 2,5 års singelliv och avhållsamhet. Mitt sexuella gyroskop har stannat upp, scannar inte längre av kvinnor i omgivningen. I stället har det intagit ett slags stand by-läge och vill fixera sig vid en viss kvinna. Kvinnan jag vill älska, kvinnan jag vill bli älskad av.

Skrattskrämd

Nyss hemkommen från en kort promenad i kvällssolen. Kännande. Filosoferande. Kännande promenad. Inte så långt kvar, blev plötsligt så skrämd. Skrattet, kommet ur en kvinnas kropp, skar mig som itu. Skar mig till blodig ångest. Nästan inget skrämmer mig så mycket som ljudet av en kvinnas skärande skratt. Hon i uppsluppet sällskap, jag i mitt eget. Vet inte varför. Det har alltid varit så. Kanske en barndomens trauma? Jag blöder ymnigt en stund men förflyttar mig ut ur hennes kraftfält. Är åter snart mig själv.

Välkommen till HSP arena!

Var ett tag sedan som jag skrev här. En av orsakerna varför är mitt lilla projekt, som nu är inne i ett beta-stadium. Så det är väl dags att avslöja det då ;-).

Välkommen till HSP arena — webbplatsen om, för och av HSP!

Skriet från tystnaden

Ja, som alla vet är ju tystnaden med öronproppar inget annat än relativ. De yttre ljuden må filtreras bort, medan de inre ljuden i stället tar osedvanligt mycket plats. En fråga jag ställer mig nu är ‘Kan man få hörselskador av att använda öronproppar?’

Efter en veckas bruk av öronproppar, i princip i alla de miljöer som jag är i på dagarna men även på nätterna (har extra mjuka proppar då), så kan jag konstatera att det har fört mig sig vissa vinster (v.g. se tidigare blogginlägg). Det har dock också fört mig sig några reflektioner, vilket också (naturligtvis) var en del av syftet med mitt lilla experiment. (Om nu någon trodde något annat så känner inte vederbörande mig 😉 .)

En reflektion gäller de yttre ljuden: Jisses vad mycket ljud, eller måhända oljud, vi omger oss av i vårt vardagsliv! Jag har  blivit särskilt varse det nu när jag använt proppar i utomhusmiljön. I första hand tänker jag då på trafikmiljön, och då särskilt ljudet från tunga fordon såsom stadsbussar och lastbilar. Deras ljud tränger igenom med nästan samma intensitet som tidigare (utan proppar), eller så upplever man lätt det p.g.a. att den allmänna ljudnivån är lägre med proppar. Men hur som helst, vansinnigt mycket ljud är det! Däremot är det skönt att många bakgrundsljud, sådana man kan irritera sig på i början men sedan lätt förtränger, försvinner helt eller nästan helt med proppar i. Så som t.ex. fläktljud, ljudet av rinnande vatten i elementen, ljudet från grannarna på ovanvåningen o.s.v. Sen är det faktiskt en ganska skön känsla att se och röra sig bland människor utan att höra så mycket av dem ;-). Det trodde jag inte innan jag började experimentet, för det trodde jag skulle kännas lite knepigt…

En annan reflektion gäller de inre ljuden. Med det menar jag ljud som inte i huvudsak tycks komma utifrån, genom ytterörat, utan snarare in i från kroppen/skallen. Det kan gälla kroppens egna ljud så som t.ex. andningen — i synnerhet när man springer (i och för sig en väldigt skön upplevelse att upptas så fundamentalt mycket av ljudet av sin egen andning ;-)) — eller ljudet från hjärtat. Men det kan också var ljuden som fortplantar sig utifrån och genom kroppen — t.ex. när man ligger i badkarets varma vatten och plaskar lite grann. Eller, vilket var det jag egentligen ville komma till med utgångspunkt från ingressen ovan, ljudet av den elektriska tandborsten. Satan i gatan vad det låter! Nästan i paritet med när jag borrar i mina hårda betongväggar här hemma :-o.

Så frågan tycker jag är berättigad: Kan man få hörselskador av att använda öronproppar?

Rapport från tystnaden

Har i dag ägnat mig en vecka åt idog användning av öronproppar. Dags för en resultatrapport, tänkte jag. Innan jag glömmer bort det :-).

Som jag redan nämnt har jag använt öronproppar tidigare. Det är ett par år sedan, då jag var extremt ljudöverkänslig efter ”väggen”. Nu har jag inte endast återupptagit denna rutin, jag har också provat att utöka den att inte endast gälla då jag jobbar och behöver fokusera mig på uppgifter utan också till stora delar resten av tiden. När jag går här hemma och mekar med saker och ting, när jag går ut på promenad, när jag springer, när jag cyklar, när jag tar mig ned på stan, går i butiker m.m. Kort sagt i princip överallt.

Visst har det känts lite scary inledningsvis, och en aning udda… men det är sånt man snart kommer över. I varje fall när man blir varse alla de goda effekterna 🙂 . T.ex. har jag noterat att jag kan koncentrera mig väldigt länge när jag jobbar, och det utan minsta problem. Det liksom bara blir 🙂 . Jag känner inte behov att ta lika många pauser. Och en liten märklig effekt, måhända, är att jag blir inte lika hungrig vid lunchtid som jag brukar bli. Jag fixar ett blodsockerfall och kan jobba vidare om det skulle behövas, och jag mår inte kass sen på eftermiddagen efter att inte har fått lunch i mig förrän vid 13.30–14-tiden :-). En av de mera oväntade effekterna, vill jag mena.

En annan positiv effekt är att jag har lättare för att vara ”här och nu”, även sen när jag ”pluggat ur” och samtalar med andra. Så även socialt har det medfört kvalitativt positiva konsekvenser :-). Att jag sedan inte är fullt lika tillgänglig när jag är ”inpluggad” tror jag ärligt talat inte har gjort så mycket. Som om jag i vanliga fall har gått omkring och varit tillgänglig… till stor del helt i onödan. Snacka om slöseri med uppmärksamhetskapital :-o!

Så, något negativt också kanske? Ja, det skulle väl vara då att det är så fruktansvärt gött att vara ”inpluggad” så jag inte gärna vill ”plugga ur” alla gånger… Så jag tar paus från tystnaden ibland genom att ”plugga ur” någon stund då och då. Och så händer det väl också att det någon gång då och då gör ont i hörselgångarna när propparna ska in respektive ut. But, that’s about it :-D.

TO BE CONTINUED…