Minnesfel är inte sexigt

MinnetFör en vecka sedan upplevde jag crescendot i en process som ledde till en allt sämre minnesförmåga. Jag var på väg till konsert i huvudstan med två kompisar, och blev alltmera varse hur jag fick allt svårare att uttrycka mig och tänka över huvud taget. Och fick, inte minst, fullt upp med att hantera intryck från omgivningen — med långsamhet och förvirring som följd.

Symtomen hade varit på väg i ungefär en veckas tid och jag blev alltmer fundersam över mig själv. Medveten om den allt tydligare oförmågan att både lagra minnen (vilket vid det här tillfället innebar svårigheter att komma ihåg vad kompisarna sagt) och att återhämta dem (att själv kunna prata och referera till historiska händelser), men till synes hjälplös att göra något åt det. Var det här de första tydliga tecknen på att jag var på väg att bli dement, vid 48 års ålder?

Nej, för det var inte första gången sådant inträffade. Tvärtom har mitt liv varit fyllt med episoder av förlorad minnesförmåga; alltsedan jag gick in i väggen i januari 2005. I år innebär det nio år av svajande minnesförmåga och därmed ett lika svajande självförtroende. Ty minnesfel är inte sexigt i tider som våra. Tvärtom är vi stenhårt beroende av ett välfungerande minne, i arbetsliv såväl som privat. För så fort minnet klickar så blir man i alltför hög grad beroende av andra, och beroende värderas som något fult i tider då självständighet är kung. Eller så avslöjar jag bara här min egen syn på saken, mitt eget behov av att kunna klara mig själv? Något som i sin tur beror på min introverta och något högkänsliga läggning?

Efter några dagars medicinering med B12 och folsyra börjar jag dock fungera allt bättre. Till slut lyckades jag således påminna mig om att detta varken behövde vara början på Alzheimers eller ett återfall in i utmattningssyndrom. Efter att först på ett närmast desperat sätt ha letat efter och försökt använda olika appar som är tänkta att stimulera minnet, med det enda nedslående resultatet att jag blev alltför väl påmind om hur dåligt jag fungerade. Att ge sig på korsord eller sudoko var inte att tänka på…

Men nu känns det allt bättre. Trots alla skriverier och diskussioner om hur farligt det är med mediciner, så låt oss komma ihåg att i många fall kan de rädda livhanken — fysiskt såväl som socialt — på många människor. Så även mig, tydligen. Därför är det också lätt att känna tacksamhet för att de finns. I en väldigt krävande och dömande värld…

Annonser

Jag är redo!

Detta är en drömtolkning. Först följer det manifesta dröminnehållet, därefter min tolkning… i enlighet med en jungiansk idétradition… eller nåt… typ. Vill dock först börja med att varna känsliga läsare, kanske i synnerhet kvinnliga sådana. Detta är min förbannade plikt av det enkla skälet att jag är man, och som man förväntas man behandla kvinnor som sköra varelser. Trots att jag, liksom de flesta män(?), mycket väl känner till det faktum att kvinnor sinsemellan kan vara väl så grova när de pratar om intima detaljer, betydligt grövre än de flesta män(?) är sinsemellan. Med detta sagt skrider jag till verket. Följer du med så får du skylla dig själv.

Drömmens innehåll, det manifesta

Hon kommer till mig. På ett till synes självklart sätt visar hon sig. Men hon sveper först liksom bara förbi och låter mig känna det knappa vinddraget från hennes rörelser. Verkar så fullständigt närvarande och vänlig, men utan att visa tecken på att uppmärksamma mig. Stannar så upp snett framför mig, står med den nakna ryggen till och låter mig fånga hennes anletsdrag i profil. Hon är ung, kanske 25. Kort, mörkt och rufsigt hår. Rena, vackert rena anletsdrag. En delikat liten näsa med en karakteristisk uppåtböj. Särade men samtidigt naturligt småputande,  fullkomligt avslappnade och ganska tunna läppar. Kinder och haka i fullkomlig harmoni med hennes övriga uppenbarelse. Ögonen bortvända, liksom inte seende men på samma gång fullt närvarande. Posen hon intagit låter mig skönja hennes vänstra bröst, vars näpna profil liksom följer näsans karakteristiska uppåtböj och som därför slutar i en toppig, aningen uppåtvänd bröstvårta.

Nästa sekvens. Hon har lagt sig tillrätta framför mig. Eller snarare halvstår på alla fyra, med rumpan putande i vädret mot mig. Allt är renrakat, inget av det väsentliga är dolt och jag njuter av det jag ser.  Jag tvekar dock, är inte det vita klinkersgolvet hårt och kallt för henne? Hon hör min tanke och visar att hon njuter och har det skönt. Redo att ta emot mig. Utan att uppmärksamma mig men ändå fullt närvarande. Inte på ett kyligt vis, utan på ett varmt och kärleksfullt. Hon vill mig väl.

Tolkning av drömmen, det latenta

Efter två dagars funderande kom jag fram till följande tolkning. Först bör jag kanske dock påpeka att jag väldigt sällan kommer ihåg det jag drömmer, så denna korta men för mig väldigt tydliga dröm framstod därför som viktig för mig. Var det något speciellt mitt omedvetna försökte förmedla?

Kvinnan jag mötte var min inre älskade. Hon som representerar den kvinnliga instansen i mitt psyke. Hon som saknar motsvarighet i den yttre, fysiska världen, men som ändå måhända består av sammansatta fragment av en uppsjö av fysiskt mer eller mindre konkreta kvinnor. Hon är ung och viril, liksom den kärleksfulle och sexuellt utforskande (lekande) människan alltid känner sig. Hon är naturligt vacker, ren och naken, döljer inget för mig och visar tydligt vad hon vill. Vad hon vill att jag ska vilja. Som en inre guide, en livets vägvisare. Det är hennes uppgift, därför undviker hon att vara alltför personlig. Dock är det mig hon är redo för, ingen annan. Och jag är redo att ge henne av mig. Jag är psykosexuellt redo för en ny kvinna efter 2,5 års singelliv och avhållsamhet. Mitt sexuella gyroskop har stannat upp, scannar inte längre av kvinnor i omgivningen. I stället har det intagit ett slags stand by-läge och vill fixera sig vid en viss kvinna. Kvinnan jag vill älska, kvinnan jag vill bli älskad av.

Äret och Böret

– God dag, mitt namn är Äret.
– Jaha, god dag, sa Böret och lät den egna presentationen bli liksom hängande.
– Ni kanske vet vem jag är?
– Ja, Ni är mig bekant… på något vis.
– Och Ni är…?
– Ni  vet inte det? Böret såg liksom roat på den andre, möjligen rent av överlägset, med ett upplyft ögonbryn.
– Tyvärr. Har kanske sett Er på bild, men det var nog en dålig och oskarp bild, är jag rädd.
– Det är jag som är Böret. Det är Ni och jag som knullar och får barn ihop. Varje dag.
– Ah, är det Ni! Så trevligt att få lära känna Er! Äret lös upp som av en alltmer fladdrande intresselåga.
– Kanske det. Eller kanske inte. Beror kanske på…
– Beror på vad? På hur bra vi knullar?
– Ja, kanske på hur bra vi knullar. Hur pass skönt det är att knulla med dig. Hur bra du är på att tillfredsställa mig…
– Å du mig!
– Nja, kanske det. Men är det verkligen så viktigt?
– Kanske inte då, sa Äret och slog ned blicken.
– Men vi gör fina barn ihop i varje fall! Varje dag föder vi Ambition, lika vacker och fulländad som skönheten själv.
– Ja, minsann! Det gläder mig att Ni tycker det.
– Naturligtvis tycker jag det. Ett så fint barn. Med sådana anletsdrag, sådan anda, sådan geist! Trots allt det infantila så likt mig!
– Mål och Vilja är fina de med!
– Absolut, jättefina! Å tillsammans finns ingen som inte kapitulerar inför dem. Helt villkorslöst tar de andan ur vem som helst…
– Och vackra barnbarn har de gett oss också. Utveckling och Framsteg, Framgång, Erkännande och Beröm, Status och Ära!
– Ja, verkligen! De tar en med storm allihop! Jag blir så stolt varje gång jag ser dem, varje gång jag hör dem, varje gång jag säger deras namn, varje gång jag tänker på dem… Nu har du fått mig på humör… Ska vi knulla?
– Eh, ja… men gjorde vi inte det igår?
– Jag vill knulla dig varje dag! Helst hela dagen, å hela natten. Jag vill bara att vi knullar, knullar, knullar!
– Ja, jag tycker förstås också om det… Men du förstår, jag känner mig lite öm idag…
– Sånt går över. Jag behöver knulla. Måste knulla! Blir galen om jag inte få knulla dig! Och ordentligt ska det va, inga små fisdopp. Jag hatar fisdopp!

Äret bet sig osäkert i underläppen men gav som vanligt efter. Böret fanns snart över allt, avtäckte och täckte sedan själv alla Ärets genitalier. Handfast, hårdhänt, brutalt. Löste så äntligen ut och Äret var väl förtrogen med att en stunds respit skulle följa. Under sådana stunder kunde faktiskt Böret visa en sinnesnärvaro, rent av omtanke. Eller så slog det om i motsatsen, i ett avståndstagande. Ibland äckel. Men bara för en kort stund. Snart skulle det hela börja om igen, och det skrikande nejet från de skavda slemhinnorna tystades snart. Handfast, hårdhänt, brutalt. Så kunde timmarna fortgå. Dag in och dag ut. In och ut. In och ut.

Det var Äret som märke dem först. Kände deras närvaro långt innan sinnena kunde registrera dem. De smög sig på. Var svåra att upptäcka, omöjliga att se. Men så föll deras skuggor över sänggaveln, vilket påtagligt bevisade deras närvaro. Det fick Äret att stelna till i knullrörelsen, men Böret hade ännu inget märkt utan fortsatte som tidigare. Handfast, hårdhänt, brutalt. Inte förrän handen föll ned på axeln stannade Börets rörelser upp. Äret skrek förskräckt till, Böret slet sig irriterat ur föreningen och svor till.

– Vilka är ni? Vad gör ni här? Hur fan anstår ni er…
– Vi är här för att ta bort dig. Mitt namn är Utbränd. Det här är Utmattning och Depression. Ute i hallen väntar Ångest och Apati.
– Vad i helv…
– Känner du inte igen oss? Vi är dina barn.
– Mina vad?
– Vi är barnen som du inte ser. Barnen som du inte bryr dig om. Barnen som du föraktar och förskjuter. Bara av en anledning.
– Vad då?
– Vi är inte vackra. Vi är inte framgångsrika. Vi är de fula barnen. De misslyckade barnen. De brända barnen. Vi gör dig inte kåt.
– Vad i helv…
– Du har inte en chans. Streta inte emot. Det gör saken bara värre. Du ska snart få somna in. Allt blir bra.

Älskrädd

Något är på gång i mig själv. Har vetat det en tid. Vet vad det är, men inte vad det blir. Osäkra aningar. Oklara förhoppningar, likt till himlen stigande ballonger som jag drar tillbaka. Rädd för smärtan då de spricker. Vet det sen förr. Och trots vetskapen om att det är i min hand som den spräckande nålen vilar. Det gör det hela värre, så mycket ondare. Att veta att bara genom att göra något, nästan vad som helst som är typiskt jag, så riskeras alltihop. Att skada någon annan utan att vara medveten om det, än mindre vilja det. Bara genom att vara jag, prata som jag, vara tyst som jag, bete sig som jag, fumla som jag, famla som jag. En mara. En högst påtaglig och oroväckande sådan. Den plågar mig, härjar i mitt inre. Gör mig rädd för mig själv. Men mest för kärleken.

Into the wild

Har precis sett ”Into the wild” med Emile Hirsch i huvudrollen samt manus och regi av Sean Penn. Var ett impulsköp när jag var på Coop för flera veckor sedan och efter det har den legat på vardagsrumsbordet, oöppnad och ärligt talat inte särskilt intressant som det framstod.

Men oj, vilken kvalitetsrulle det är (så som det bara kan bli med undervärderade impulsköp) 😀 ! Om livet, om kärleken, om familjen, om gemenskap, om bristen på den samma, om fångenskap, om att växa upp i ett samhälle sjukt av materiellt överflöd och trygghet med påföljande alienation och meningslöshet, om individen som lämnar allt bakom sig för att söka friheten…. söka livet och sig själv. Ja, med all säkerhet har du hört det förr. Men ett är säkert: Den här rullen vill du se!

Visst, trailern sucks som de flesta andra. Men låt dig inte luras så lätt! Och… den är based on a true story 😉 .

Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?

I gårdagens DN stod att läsa en kort artikel om att svenskar fortfarande anser att det som ger mest status är allmänbildning. Artikelförfattaren passade dock i slutet av artikeln på att i väldigt kort ordalag tillföra lite kritik till en sådan ”svenskhet”: Sedan spelar det ingen roll varifrån kunskapen kommer, från mormor eller från Harvard. Kritiken var försiktigt utformad, och den mindre nogräknade läsaren kunde lätt missa den. Jag tycker dock att kritiken rör vid något mycket viktigt.

Bloom's taxonomi över olika kunskapsnivåer. Inte helt olikt en samhällsklass-pyramid.

Min upplevelse är att vi alltför lätt tenderar att tro att allmänbildning, så här en bit in på 2000-talet, fortfarande är att kunna rabbla fakta. Eller som jag brukar etikettera den sortens kunskap, att-kunskap eller vad/när-kunskap. Det vill säga att vi i första läget lyckas pränta in en massa små fragment av fakta i vår hjärna. Fakta som cirkulerar kring att vi har erfarit något, vad det är som vi har erfarit och när det har inträffat. I andra läget kan vi spotta fram dessa minnesfragment när det inkommer en beställning om att göra så. Goda exempel på den sortens inpräntning och utspottning är allehanda sällskapsspel som t.ex. Trivial Pursuit eller tv-program som t.ex. Vi i femman eller På spåret.

Är lagring av minnen attraktivt?

Hur underhållande sådana spel och tv-program än kan vara så kan jag inte låta bli att tycka att det finns något unket över dem, i varje fall ur ett kunskapsperspektiv. Det andas liksom alltför mycket 1800- och 1900-talsgrundskola över de kunskapsmässiga prestationerna, genom att det sätts ett likamedtecken mellan kunskap och fakta. I mina ögon handlar det mest i sådana sammanhang om att okritiskt lagra och förmedla minnen i hjärnan. Således i huvudsak en träning för minnesceller och mellanliggande neuroner som ska se till att aktivera muskler i lungor, stämband, mun, tunga och läppar så att det går att pressa ut orden som etiketterar minnena. Men, är det kunskap? Och på vilket sätt kan det framstå som något attraktivt, något som kan ge status?

Fortsätt läsa Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?