Minnesfel är inte sexigt

MinnetFör en vecka sedan upplevde jag crescendot i en process som ledde till en allt sämre minnesförmåga. Jag var på väg till konsert i huvudstan med två kompisar, och blev alltmera varse hur jag fick allt svårare att uttrycka mig och tänka över huvud taget. Och fick, inte minst, fullt upp med att hantera intryck från omgivningen — med långsamhet och förvirring som följd.

Symtomen hade varit på väg i ungefär en veckas tid och jag blev alltmer fundersam över mig själv. Medveten om den allt tydligare oförmågan att både lagra minnen (vilket vid det här tillfället innebar svårigheter att komma ihåg vad kompisarna sagt) och att återhämta dem (att själv kunna prata och referera till historiska händelser), men till synes hjälplös att göra något åt det. Var det här de första tydliga tecknen på att jag var på väg att bli dement, vid 48 års ålder?

Nej, för det var inte första gången sådant inträffade. Tvärtom har mitt liv varit fyllt med episoder av förlorad minnesförmåga; alltsedan jag gick in i väggen i januari 2005. I år innebär det nio år av svajande minnesförmåga och därmed ett lika svajande självförtroende. Ty minnesfel är inte sexigt i tider som våra. Tvärtom är vi stenhårt beroende av ett välfungerande minne, i arbetsliv såväl som privat. För så fort minnet klickar så blir man i alltför hög grad beroende av andra, och beroende värderas som något fult i tider då självständighet är kung. Eller så avslöjar jag bara här min egen syn på saken, mitt eget behov av att kunna klara mig själv? Något som i sin tur beror på min introverta och något högkänsliga läggning?

Efter några dagars medicinering med B12 och folsyra börjar jag dock fungera allt bättre. Till slut lyckades jag således påminna mig om att detta varken behövde vara början på Alzheimers eller ett återfall in i utmattningssyndrom. Efter att först på ett närmast desperat sätt ha letat efter och försökt använda olika appar som är tänkta att stimulera minnet, med det enda nedslående resultatet att jag blev alltför väl påmind om hur dåligt jag fungerade. Att ge sig på korsord eller sudoko var inte att tänka på…

Men nu känns det allt bättre. Trots alla skriverier och diskussioner om hur farligt det är med mediciner, så låt oss komma ihåg att i många fall kan de rädda livhanken — fysiskt såväl som socialt — på många människor. Så även mig, tydligen. Därför är det också lätt att känna tacksamhet för att de finns. I en väldigt krävande och dömande värld…

Äret och Böret

– God dag, mitt namn är Äret.
– Jaha, god dag, sa Böret och lät den egna presentationen bli liksom hängande.
– Ni kanske vet vem jag är?
– Ja, Ni är mig bekant… på något vis.
– Och Ni är…?
– Ni  vet inte det? Böret såg liksom roat på den andre, möjligen rent av överlägset, med ett upplyft ögonbryn.
– Tyvärr. Har kanske sett Er på bild, men det var nog en dålig och oskarp bild, är jag rädd.
– Det är jag som är Böret. Det är Ni och jag som knullar och får barn ihop. Varje dag.
– Ah, är det Ni! Så trevligt att få lära känna Er! Äret lös upp som av en alltmer fladdrande intresselåga.
– Kanske det. Eller kanske inte. Beror kanske på…
– Beror på vad? På hur bra vi knullar?
– Ja, kanske på hur bra vi knullar. Hur pass skönt det är att knulla med dig. Hur bra du är på att tillfredsställa mig…
– Å du mig!
– Nja, kanske det. Men är det verkligen så viktigt?
– Kanske inte då, sa Äret och slog ned blicken.
– Men vi gör fina barn ihop i varje fall! Varje dag föder vi Ambition, lika vacker och fulländad som skönheten själv.
– Ja, minsann! Det gläder mig att Ni tycker det.
– Naturligtvis tycker jag det. Ett så fint barn. Med sådana anletsdrag, sådan anda, sådan geist! Trots allt det infantila så likt mig!
– Mål och Vilja är fina de med!
– Absolut, jättefina! Å tillsammans finns ingen som inte kapitulerar inför dem. Helt villkorslöst tar de andan ur vem som helst…
– Och vackra barnbarn har de gett oss också. Utveckling och Framsteg, Framgång, Erkännande och Beröm, Status och Ära!
– Ja, verkligen! De tar en med storm allihop! Jag blir så stolt varje gång jag ser dem, varje gång jag hör dem, varje gång jag säger deras namn, varje gång jag tänker på dem… Nu har du fått mig på humör… Ska vi knulla?
– Eh, ja… men gjorde vi inte det igår?
– Jag vill knulla dig varje dag! Helst hela dagen, å hela natten. Jag vill bara att vi knullar, knullar, knullar!
– Ja, jag tycker förstås också om det… Men du förstår, jag känner mig lite öm idag…
– Sånt går över. Jag behöver knulla. Måste knulla! Blir galen om jag inte få knulla dig! Och ordentligt ska det va, inga små fisdopp. Jag hatar fisdopp!

Äret bet sig osäkert i underläppen men gav som vanligt efter. Böret fanns snart över allt, avtäckte och täckte sedan själv alla Ärets genitalier. Handfast, hårdhänt, brutalt. Löste så äntligen ut och Äret var väl förtrogen med att en stunds respit skulle följa. Under sådana stunder kunde faktiskt Böret visa en sinnesnärvaro, rent av omtanke. Eller så slog det om i motsatsen, i ett avståndstagande. Ibland äckel. Men bara för en kort stund. Snart skulle det hela börja om igen, och det skrikande nejet från de skavda slemhinnorna tystades snart. Handfast, hårdhänt, brutalt. Så kunde timmarna fortgå. Dag in och dag ut. In och ut. In och ut.

Det var Äret som märke dem först. Kände deras närvaro långt innan sinnena kunde registrera dem. De smög sig på. Var svåra att upptäcka, omöjliga att se. Men så föll deras skuggor över sänggaveln, vilket påtagligt bevisade deras närvaro. Det fick Äret att stelna till i knullrörelsen, men Böret hade ännu inget märkt utan fortsatte som tidigare. Handfast, hårdhänt, brutalt. Inte förrän handen föll ned på axeln stannade Börets rörelser upp. Äret skrek förskräckt till, Böret slet sig irriterat ur föreningen och svor till.

– Vilka är ni? Vad gör ni här? Hur fan anstår ni er…
– Vi är här för att ta bort dig. Mitt namn är Utbränd. Det här är Utmattning och Depression. Ute i hallen väntar Ångest och Apati.
– Vad i helv…
– Känner du inte igen oss? Vi är dina barn.
– Mina vad?
– Vi är barnen som du inte ser. Barnen som du inte bryr dig om. Barnen som du föraktar och förskjuter. Bara av en anledning.
– Vad då?
– Vi är inte vackra. Vi är inte framgångsrika. Vi är de fula barnen. De misslyckade barnen. De brända barnen. Vi gör dig inte kåt.
– Vad i helv…
– Du har inte en chans. Streta inte emot. Det gör saken bara värre. Du ska snart få somna in. Allt blir bra.

Skrattskrämd

Nyss hemkommen från en kort promenad i kvällssolen. Kännande. Filosoferande. Kännande promenad. Inte så långt kvar, blev plötsligt så skrämd. Skrattet, kommet ur en kvinnas kropp, skar mig som itu. Skar mig till blodig ångest. Nästan inget skrämmer mig så mycket som ljudet av en kvinnas skärande skratt. Hon i uppsluppet sällskap, jag i mitt eget. Vet inte varför. Det har alltid varit så. Kanske en barndomens trauma? Jag blöder ymnigt en stund men förflyttar mig ut ur hennes kraftfält. Är åter snart mig själv.

Välkommen till HSP arena!

Var ett tag sedan som jag skrev här. En av orsakerna varför är mitt lilla projekt, som nu är inne i ett beta-stadium. Så det är väl dags att avslöja det då ;-).

Välkommen till HSP arena — webbplatsen om, för och av HSP!

Skriet från tystnaden

Ja, som alla vet är ju tystnaden med öronproppar inget annat än relativ. De yttre ljuden må filtreras bort, medan de inre ljuden i stället tar osedvanligt mycket plats. En fråga jag ställer mig nu är ‘Kan man få hörselskador av att använda öronproppar?’

Efter en veckas bruk av öronproppar, i princip i alla de miljöer som jag är i på dagarna men även på nätterna (har extra mjuka proppar då), så kan jag konstatera att det har fört mig sig vissa vinster (v.g. se tidigare blogginlägg). Det har dock också fört mig sig några reflektioner, vilket också (naturligtvis) var en del av syftet med mitt lilla experiment. (Om nu någon trodde något annat så känner inte vederbörande mig 😉 .)

En reflektion gäller de yttre ljuden: Jisses vad mycket ljud, eller måhända oljud, vi omger oss av i vårt vardagsliv! Jag har  blivit särskilt varse det nu när jag använt proppar i utomhusmiljön. I första hand tänker jag då på trafikmiljön, och då särskilt ljudet från tunga fordon såsom stadsbussar och lastbilar. Deras ljud tränger igenom med nästan samma intensitet som tidigare (utan proppar), eller så upplever man lätt det p.g.a. att den allmänna ljudnivån är lägre med proppar. Men hur som helst, vansinnigt mycket ljud är det! Däremot är det skönt att många bakgrundsljud, sådana man kan irritera sig på i början men sedan lätt förtränger, försvinner helt eller nästan helt med proppar i. Så som t.ex. fläktljud, ljudet av rinnande vatten i elementen, ljudet från grannarna på ovanvåningen o.s.v. Sen är det faktiskt en ganska skön känsla att se och röra sig bland människor utan att höra så mycket av dem ;-). Det trodde jag inte innan jag började experimentet, för det trodde jag skulle kännas lite knepigt…

En annan reflektion gäller de inre ljuden. Med det menar jag ljud som inte i huvudsak tycks komma utifrån, genom ytterörat, utan snarare in i från kroppen/skallen. Det kan gälla kroppens egna ljud så som t.ex. andningen — i synnerhet när man springer (i och för sig en väldigt skön upplevelse att upptas så fundamentalt mycket av ljudet av sin egen andning ;-)) — eller ljudet från hjärtat. Men det kan också var ljuden som fortplantar sig utifrån och genom kroppen — t.ex. när man ligger i badkarets varma vatten och plaskar lite grann. Eller, vilket var det jag egentligen ville komma till med utgångspunkt från ingressen ovan, ljudet av den elektriska tandborsten. Satan i gatan vad det låter! Nästan i paritet med när jag borrar i mina hårda betongväggar här hemma :-o.

Så frågan tycker jag är berättigad: Kan man få hörselskador av att använda öronproppar?

Rapport från tystnaden

Har i dag ägnat mig en vecka åt idog användning av öronproppar. Dags för en resultatrapport, tänkte jag. Innan jag glömmer bort det :-).

Som jag redan nämnt har jag använt öronproppar tidigare. Det är ett par år sedan, då jag var extremt ljudöverkänslig efter ”väggen”. Nu har jag inte endast återupptagit denna rutin, jag har också provat att utöka den att inte endast gälla då jag jobbar och behöver fokusera mig på uppgifter utan också till stora delar resten av tiden. När jag går här hemma och mekar med saker och ting, när jag går ut på promenad, när jag springer, när jag cyklar, när jag tar mig ned på stan, går i butiker m.m. Kort sagt i princip överallt.

Visst har det känts lite scary inledningsvis, och en aning udda… men det är sånt man snart kommer över. I varje fall när man blir varse alla de goda effekterna 🙂 . T.ex. har jag noterat att jag kan koncentrera mig väldigt länge när jag jobbar, och det utan minsta problem. Det liksom bara blir 🙂 . Jag känner inte behov att ta lika många pauser. Och en liten märklig effekt, måhända, är att jag blir inte lika hungrig vid lunchtid som jag brukar bli. Jag fixar ett blodsockerfall och kan jobba vidare om det skulle behövas, och jag mår inte kass sen på eftermiddagen efter att inte har fått lunch i mig förrän vid 13.30–14-tiden :-). En av de mera oväntade effekterna, vill jag mena.

En annan positiv effekt är att jag har lättare för att vara ”här och nu”, även sen när jag ”pluggat ur” och samtalar med andra. Så även socialt har det medfört kvalitativt positiva konsekvenser :-). Att jag sedan inte är fullt lika tillgänglig när jag är ”inpluggad” tror jag ärligt talat inte har gjort så mycket. Som om jag i vanliga fall har gått omkring och varit tillgänglig… till stor del helt i onödan. Snacka om slöseri med uppmärksamhetskapital :-o!

Så, något negativt också kanske? Ja, det skulle väl vara då att det är så fruktansvärt gött att vara ”inpluggad” så jag inte gärna vill ”plugga ur” alla gånger… Så jag tar paus från tystnaden ibland genom att ”plugga ur” någon stund då och då. Och så händer det väl också att det någon gång då och då gör ont i hörselgångarna när propparna ska in respektive ut. But, that’s about it :-D.

TO BE CONTINUED…