Skrattskrämd

Nyss hemkommen från en kort promenad i kvällssolen. Kännande. Filosoferande. Kännande promenad. Inte så långt kvar, blev plötsligt så skrämd. Skrattet, kommet ur en kvinnas kropp, skar mig som itu. Skar mig till blodig ångest. Nästan inget skrämmer mig så mycket som ljudet av en kvinnas skärande skratt. Hon i uppsluppet sällskap, jag i mitt eget. Vet inte varför. Det har alltid varit så. Kanske en barndomens trauma? Jag blöder ymnigt en stund men förflyttar mig ut ur hennes kraftfält. Är åter snart mig själv.