Den 11 januari 2010…

Utbränd och utslängd

…var det fem år sedan som jag gick in i väggen. Tanken svindlar, men det är faktiskt 11% av mitt liv. Det är en ganska stor andel relaterat till annat. Om vuxenlivet startade vid 21 års ålder så utgör livet som vuxen 53%; uppväxt och ungdomstid 47%; tiden som förälder 40%; den i tid räknat längsta anställning jag har haft 24%; grundskolan 20%; gymnasiet 9%; högskoleutbildningen 8%; värnplikten 2%.

Ja, åtminstone så här långt kommen i livet :). Men om jag nu tänker mer kvalitativt än kvantitativt  har det hänt väldigt mycket på dessa fem år. Jag har kommit ganska långt i min rehabilitering. Det har krävt oerhört mycket medvetenhet, envishet, tålamod men framför allt acceptans. Av mig själv i första rummet, men också av människor runt omkring mig.

Alla kan inte förstå

Alla har dock inte kunnat tackla det särskilt bra. Inte kunnat leva sig in i och förstå hur det kan upplevas att på ett närmast fysiskt vis vara som allergisk mot allt vad krav och förväntningar heter, att inte klara av minsta lilla antydan till stress, att inte kunna läsa en bok p.g.a. att minnet inte kan lagra den mening man för närvarande läser, att inte kunna ha bakgrundsmusik på när man ägnar sig åt någon sysselsättning, att bara kunna promenera i en kvart innan man blir så utmattad att man tappar balansen och fötterna börja släpa, att fumla sönder det ena glaset eller den ena tallriken efter det/den andra vid diskhon p.g.a. störd finmotorik, att ha såväl skrikande som brusande tinnitus, att vara ljudöverkänslig (datorfläktar = det värsta som finns i denna värld!), eller att i samtal ständigt inte kunna minnas de mest självklara orden mitt i en påbörjad mening eller namn på personer som är mer än välkända, att inte kunna återberätta en sammanfattning av det senast visade nyhetsinslaget på tv:n. Men allra värst är kanske ändå den enorma tröttheten: dels en bedövande trötthet som kan slå till som en blixt från klar himmel, här och nu och ett otal gånger varje dag, och dels en lika bedövande trötthet som kommer i efterskott när man har vågat anstränga sig lite, vågat utsätta sig för ett ”vanligt liv” med alla dess sociala relationer och sinnesintryck.
Fortsätt läsa Den 11 januari 2010…

Annonser

Stämpeluret!

Snart ett nytt år. Snart ett nytt decennium 🙂 ! Å här sitter jag och har färdats minst tjugo år tillbaks i tiden… Har nämligen blivit behäftad med ett webbaserat stämpelur på jobbet 😮 .

Det skulle jag vilja kalla en skamfläck för vilken arbetsgivare som helst som har tjänstemän som anställda. För min egen del är det TJUGO år sedan som jag senast behövde stämpla tid på det viset. Med ”det viset” menar jag att varje in- och utgång ska registreras med hjälp av ett webbaserat formulär, och tidsuppgiften går inte att ändra manuellt! Vilket innebär att jag har fått en rejäl stressfotboja att släpa runt på. Kan t.ex. inte gå på möte för att därefter gå direkt till lunchrestaurangen. Nej, först måste jag tillbaks till mitt rum för att logga in på datorn och stämpla ut mig. Samma sak på morgonen: Det första som behöver ske är att jag loggar in och stämplar in mig, först därefter kan jag gå runt och tända i korridoren, sätta på morronkaffet o.s.v. Och skulle jag råka stöta på någon kollega i en av skolans alla korridorer på väg till eller från min instämpling på morgonen eller under lunchen, så inte kan jag ställa mig och prata med vederbörande utan att känna stressen sippra fram…

Nej, fy fan, för att tala klarspråk!