50 shades of f*cked up… vad är svårt att förstå?

Fifty Shades of Grey

Så har jag sett den omtalade filmen Fifty Shades of Grey… och undrar efter allt rabalder av såväl namnkunniga som mindre namnkunniga skribenter/recensenter: Vad är det som inte kan förstås? Alltså, jag syftar på exempelvis Katerina Janouch’ artiklar i Expressen, vari det mesta pendlar kring sadomasochism och kvinnlig underkastelse — ren och skär skit, skriver hon… och tillåter sig drunkna i en av de mest grunda analyser jag har tagit del av… förstår jag nu när jag har sett filmen själv. Spik i foten, Katerina!

Så vad handlar filmen egentligen på det hela taget om — vad är det övergripande temat? Sadomasochism och förnedring av kvinnor, ännu ett uttryck för patriarkatet och inte så mycket mer? I drygt två timmar, verkligen? Det vore två helt bortslösade timmar. Jag instämmer i att den kan vara kvinnorförnedrande, likväl som den är mansförnedrande, men inte på det standardfeministiska (och… gäsp… tråkgnälligt pappegojaktiga) sätt som nämnda skribent lägger fram det hela på.

Fifty Shades of Grey är framför allt annat en spark i skrevet på det liberalistiska gift som går under namnet Att Lyckas, Att Bli Någon, Att Bli Framgångsrik och Förmögen… den moderna formen av forna tiders väpnare, som efter ihärdig träning och mången mindre empatisk handling slutligen dubbas till riddare för att sedan själv tillhöra det samhällsskikt som bestämmer spelreglerna. En genom disciplin och härdning avhumaniserad person (läs psykopat) som har nått sina drömmars mål — att komma tillräckligt högt upp i maktstrukturen för att framstå som oberoende. I sällskap följer en något moderniserad men fortfarande uppenbar Askungen — förvisso ung och förvisso oskuld, men med den moderna kvinnans självständiga skinn på näsan. Ty, att hon inte är ett våp ser vi alla. Hon vet vad hon vill, och det är att fångas av mannen hon har valt åt sig (och vi låter oss förstås inte förledas av hennes kyliga fasad gentemot mannen ifråga). En mycket framgångsrik man, en flickdrömmarnas och styvmödrarnas prins som genom sitt glamorösa men belevade leverne och sin materiella världfärd gör starkt intryck på henne trots ett visst inledande motstånd. Hon bereder sig på att satsa allt för att komma honom nära, inklusive att underkasta sig hans perversa böjelser. Hon vill ha kärlek, av en man som inte kan älska. En man som blivit känslomässigt vingklippt redan som ung. Hon vet det, men in i det sista hoppas hon på att kunna förändra honom (vilket han också ger uttryck för). Slutligen sträcker hon sig för långt, det gör för ont. Hon måste ge upp sin dröm för att inte själv gå under. Han å andra sidan biter också i det sura äpplet: Han blottar sitt förhärdade innersta, men det blir för mycket för henne. Det är inte vad hon vill ha. Han ser sig avvisad ännu en gång…

Vi har sett det många gånger förr. Exempelvis i 80-talssåporna Dallas och Dynastin. Temat är i stort sett det samma. Dock med skillnaden att filmens kvinnliga huvudperson är fri att gå, och det är också vad hon gör. I stället för att låta sig förgiftas av försakelser och ouppfyllda drömmar och all den bitterhet som det skulle ge upphov till. Ytterligare en skillnad är mannen som till slut visar sig sårbar — och blir avvisad… misslyckad. Utöver ovan nämnda spark i skrevet är det således också en spark i arslet på kvinnor som ännu en bit in på 2000-talet med- eller omedvetet när drömmar om den framgångsrike Mr Right. Tillika som det är en spark i arslet på alla de män, och för all del även kvinnor, som inte förstår annat än att försöka prestera sig fram till höga positioner i det yttre livet för att komma fram till den inre lyckan. Någonstans på vägen måste något offras… vilket ofta nog är förmågan till empati för och intimitet med andra människor.

Redan på 80-talet gjorde feministen, sedermera mansaktivisten och forskaren, Warren Farrell sig känd genom analysen av ovanstående fenomen. Han kallade det för att kvinnan blev kär i det manliga ramverket, snarare än i mannen själv, och den djupare psykologiska förklaringen menade han var kvinnans behov av att finna trygghet och säkerhet. Att ha någon som kan trygga hus och hem samt livets nödtorft och fysiskt beskydd medan hon själv förbereder sig för det lilla livet i familjens sköte och för de intima relationerna. Detta medan mannen suktar efter att sätta på så många vackra kvinnor som möjligt. Två oförenliga och för många par omedvetna agendor som kom fram genom ett digert empiriskt material. Det märkliga är dock hur detta psykologiska tema tycks leva vidare i olika former ännu i vår tid, även i Sverige, trots en betydande jämställdhet efter starten för den kvinnliga frigörelseprocessen på 60-talet. Vi kan exempelvis se spår av det i småflickornas suktande efter sina pojkbandsidoler, tjejer som fortfarande bjuds på restaurangmiddagar och drinkar på puben, äkta män som konsumerar pornografi och kvinnor som i minst lika stor utsträckning ägnar sig åt heminredningstidskrifter och shopping till hemmet, samt utsmyckning av sig själva. För det är också en del av temat: Kvinnan som den genetiska celebriteten, som Warren Farrell kallar henne — den fysiskt (för)sköna(de) varelsen som ska attrahera de sexdrivna männen. Av detta ser man dock inte så överdrivet mycket hos filmens kvinnliga huvudroll. Det hedrar henne måhända, men det räddar henne inte från att ändå ramla ned i det psykologiska skithålet.

En väckarklocka för den kvinna som tror sig vara frigjord och självständig? Och då avser jag inte endast ekonomiskt/materiellt utan framför allt på ett psykologiskt plan. Fri från kulturell prägling?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s