DE DUKTIGA BARNEN

-Mannen som tänkte ihjäl sig-

Normalitetens psykopatologi.

”De duktiga barnen klarar allt. Och det är allt de klarar.

[…] Duktigheten som fenomen – och som psykologi – intresserar mig oerhört mycket. Min känsla för temat gör att jag lätt känner igen det i det psykoterapeutiska förhållandet. Detta är erfarenheter från behandlingsrummet. Det är betraktelser om anpassningens psykologi och om förställningens psykologi.

[…] S. var på jakt efter sorg. Han letade efter en sorg som var tillräckligt stor för att han någon gång skulle kunna bli sig själv när han dog.”
(Sida 49).

De goda hjälparna.

”De förskräckliga barnen är ett problem. De duktiga barnen är däremot inget problem. Och kanske kan det vara deras problem. Jag ska inte göra någon psykologisk misär av det som faktiskt tycks fungera bra. Vad är mer naturligt än att tänka att de som lyckas, har talang och blir rosade för sina prestationer, har en stark och stabil självkänsla? Men ofta förhåller det sig inte så.

Det är dessa detta handlar om. Många av de duktiga barnen kan förtjäna omtanke och omnämnande. […] Detta är en liten omtanke om alla de barn som sitter i bilarans baksäten på familjeutflykterna och berättar vitsar och sjunger nya sånger för att hålla stämningen uppe. Detta är en hyllning till de duktiga barn som med sina färdigheter och förmåga till omsorg få de andra att inte bekymra sig; allt är mycket bra. Detta är för dem vars kroppar också har sammansvurit sig. Även om de är sjuka får de inte feber. De kan gå till skolan som vanligt. Astma, nåväl, till och med diabetes, men tänk så bra de tacklar det. De är så duktiga.

Detta är för några av dem som står på segerpallar, som är hövliga, har fina karaktärsdrag och ännu finare betyg. Som psykoterapeut känner jag slående många som har hållit 17 majtal om kungen och fäderneslandet. […] Varifrån hämtar de sin kraft? Är de självgående?

S. låg i sängen om kvällarna och förbannade att han måste sova. […] Han tänkte på vad han gick miste om. Han viller lära, ta in världen, och läsa alla böcker. Om inte bara kroppen hade varit så svag att den måste sova. Allt som fanns att göra, och tiden som var så knapp! Hans begär var glupskt. Varje fiber i hans kropp var som skapt till att producera. Den befann sig i kontinuerlig beredskap för att göra något.

De duktiga barnen kan utmärka sig genom sin arbetskapacitet, sin ansvarskänsla, sin förmåga till inlevelse och sin omsorg om andra. Detta är bra egenskaper. Men vilken glädje har de själva av det? Att bli erkänd för sin flit är ofta oerhört positivt. Det är livets röst. Men fliten kan upplevas som en inre nödvändighet, ett prestationstvång. Alternativet – att inte prestera och producera – det existerar inte.

[Psykoanalytikern] Alice Miller skriver i Det självutplånande barnet om det duktiga barnet:

Där bakom lurar depressionen, känslan av tomhet och främlingsskap inför sig själv, av tillvarons meningslöshet – så snart storhetsruset gått över, så snart det inte är ‘på toppen’, inte säkert vet sig höra till de stora stjärnorna, eller om de plötsligt får en känsla av att ha svikit en eller annan idealbild av sig själva. Då kan de plågas av ångest eller svåra skuld- och skamkänslor.

Det kan finnas mycket livgivande tillfredsställelse i att hjälpa andra. Men omsorgen kan också vara ett uttryck för den bristande förmågan att låta bli att ta in andras lidande. Ett hedervärt beteende kan vara ett uttryck för psykologiskt svaga gränser. Omsorgens onde bror är den bristande omsorgen om en själv.

S. var 13 år. Han var på födelsedagskalas. Efter en stund befann han sig i köket. Han var inte längre tillsammans med vännerna, utan satt tillsammans med ett par av mödrarna. Han satt där och hörde deras klaganden över problematiska äktenskap. Han tröstade.”
(Sida 49-51).

Normal intill det avvikande.

”Det är något de duktiga barnen saknar.

Ett barn är beroende av omsorg och det unyttjar sina möjligheter, precis som en liten växt böjer sig mot solen för att överleva. En utväg, inför bristen, är den defensiva. Ett mycket konkret exempel på detta är anorexin. Hon bosktavligen stoppar tiden och stänger rummet. Hon slutar att växa och hon försöker att leva ut det faktum att hon ingenting behöver.

En annan väg är den kompensatoriska. Barn har ett urbehov av att bli sedda och tagna på allvar och som centrum för sin egen verksamhet. När detta inte sker finns det risk för en utveckling av det som den brittiske barnläkaren och psykoanalytikern Winnicott kallar för ett falskt själv. Det sanna självet isoleras i det falska självets tempel. Barnet utvecklar en som-om-personlighet. Barnet framställer sig som något annat. Det söker erkännade genom att sträcka sig efter normen och våra gemensamma ideal. Normaliteten blir ett regelverk, vilket barnet kan träda in i och söka trygghet. Ett sådant barn utvecklar inte bara hållningar som fullkomligt motsvarar omgivningens önskningar och förväntningar. Det smälter i så hög grad ihop med den yttre hållningen att man knappt kan ana allt det andra som döljer sig bakom den maskerade självförståelsen. Det sanna självet kan inte utvecklas eftersom det inte kan levas. Förståeligt nog klagar sådana patienter över tomhet, meningslöshet och hemlöshet.

[…] Att förställa sig är inget man gör; det är något man är. Det är som att spela piano. Barnet spelar på både de vita och de svarta tangenterna. Det lär sig att det bara kan spela på de vita. Efter en stund finns de svarta inte kvar.

Det uppstår en smärta från något som man inte känner, från något som saknar namn. Winnicott säger att det sanna självet befinner sig ‘i ett tillstånd av icke-kommunikation’. En sådan självförlust är i sig själv varken frisk eller sjuk. För många är det ett levnadsvillkor och en taktik för att överleva och reparera. Det rör sig om att tillfredsställa ett behov. […] Strävandet mot normalitet och prestation kan bli så våldsamt att det blir avvikande. Då kan det bli frestande att tala om normalitetens psykologi.

Barn som sträcker sig efter tillfredsställelse utvecklar gärna en säregen intuition för andra. Det utvecklar något andra behöver. De blir superanpassningsduktiga. De kan utveckla sin förmåga som omsorgsperson till perfektion. De kan bli som mödrar för sina mödrar. Och de utvecklar gärna en synnerligen välutvecklad sinnesapparat för omedvetna tecken hos andra. I Det självutplånande barnet gör Alice Miller en poäng av att många söker sig till rollen som terapeuter. Där kan de dra nytta av sin intuition, samtidigt som de försöker att reparera sig själva genom att reparera andra. Sina egna känslor har de däremot sämre kontakt med.

Sådana självutplånande barn blir alltför tidigt vuxna. Barnets omedelbara och friska sätt att upfatta världen går förlorad. Det sitter kvar med ett allvar, en skuldkänsla och en nedstämdhet. Det är inte fritt, utan dömt till att vara duktig för bekräftelsernas skull. Det har känslomässigt sträckt sig för långt, är för tidigt ute, samtidigt som det med sina otillfredsställda behov är för sent ute. Det är i otakt med sig själv.

Det duktiga barnets psykiska drama består i att det inte vet. De negativa känslorna kan finnas där. Men det finns ingen uppenbar, erkännbar historia att förklara känslornas närvaro med. Hon eller han kan ha vänner med erkända trauman. Barn växer upp med våld, alkoholism och övergrepp. Det duktiga barnens historia handlar ofta mer om en psykisk frånvaro än om en närvaro av det traumatiska.

S. sa: ‘Jag skulle önska att någon hade gjort mig fysiskt illa, något som jag kom ihåg. Eller helst att jag hade cancer, på Radiumhospitalet med vita sängkläder. Det skulle vara något det.’

Smärtan över traumat är den svarta sorgen. Smärtan över det de duktiga barnen saknar, som de inte vet att de saknar, är den vita sorgen. Fråga det nedstämda duktiga barnet om dess barndom, och de säger att allt var bra.”
(Sida 51-53).

Sahara.

”De duktiga barnens psykiska drama är deras ensamhet. Duktigheten är en lösning på problemet. Men lösningen kan förstärka problemet genom att den undergräver möjligheten att ta emot omsorg. De är så ensamma eftersom duktigheten och självständigheten kamouflerar behovet av att vara liten. De kamouflerar behovet av att någon ska vara stark för dem, istället tycks de klara det mesta själva. Deras duktighet är en väg till erkännandee, men det är också att sabotera för sig själv. Det är att berätta för hela världen att man är självförsörjd, något man givetvis inte är.

[…] S. mor hade varit mycket deprimerad. Hon hade varit rädd och ängslig. […] Hon var oerhört bekymrad för sitt barn. Och på det området var hon oerhört fantasifull. Bekymmer och kärlek kan vara förväxlande lika. Men det är inte det samma. Bekymmer är kärlekens sabotör. Bekymmer kan se ut som omsorg, men den är ett narcissistiskt och slutet kretsande runt sig själv och sin egen rädsla. Undertexten är ‘vad händer med mig, om du blir skadad?’. Det fanns uppenbara orsaker till att hon levde som hon gjorde. Men hur mycket hjälper det sonen att få reda på det?”
(Sida 53-54).

Mannen utan egenskaper.

”Vad är duktighetens pris? Den form av duktighet som det skrivs om här är ett uttryck för eftergivenhetens psykologi. Den psykiska eftergivenheten undergräver kontakten med ens eget inre liv.

S. blev vuxen. Han fick hyfsad framgång. Det var några bra, men hektiska år. Det var studier, politik och erotik. Med åren och mognaden började insikterna att sippra in i honom, precis som gas genom sprickor. Han blev skeptisk gentemot sig själv och till sin egen duktighet. Duktig kan nästan vem som helst vara, men klok?

[…] Som barn hade S. ständigt fått höra hur duktig han var att måla. Själv visste han att han inte var bra på att måla. Han var bra på att härma. Han kunde kopiera, men kände sig hjälplös när motivet inte fanns framför honom. […] Var det lust som drev honom till gallerierna? Han hade vuxit ifrån det som hade varit ungdomens besatthet efter att ha sugit åt sig all kunskap. Han hade inte längre krafter till det. Men nu ifrågasatte han alltihop. Var fanns hans glädje? Var inte detta dyrkande av det sublima och sköna också bara en prestation? En övning och en ansträngning? ‘Var är min originalitet?’.

Med litteraturen var det något helt annat. Där hade han flera gånger haft en stark upplevelse av att ‘komma hem’. […] I det litterära språket hade han flera gånger mött själva livskänslan, eftersom meningarna skapade ett igenkännande. Han läste inte för att bli underhållen, utan för att känna liv. […] ‘Litteraturen har räddat mitt liv’, sa han. Och han som annars var så rädd för att låta melodramatisk, tyckte inte alls att detta uttalande var pompöst.”
(Sida 55-56).

Det intuitiva förnuftet.

”S. hade tidigt lärt sig viktiga och omedvetna läxor för att justera sina förväntningar på vad han fick i form av omsorg. I det här fallet inte omsorg om mat, kläder och rena blöjor. Det är den moderliga förmågan att vara en del av en ömsesidighet som sträcker sig utöver den vårdnad som säkrar barnets biologiska överlevnad. Det är spontaniteten, glimten i moderns öga, leken med ord, tecknen på tolerans och den medkännande förmågan att se barnet: empati. Kanske den lille S. hade tvingats in i en tidig form av förnuft, som sa att han i vissa emotionella situationer måste vara självförsörjande.

[…] S. var en rationalist också i betydelsen ateist. Han kunde inte lita på någon större kraft utanför sig själv. Han visste att det som skulle vara starkare än han själv inte gick att lita på. S. kunde uppfattas som självtillräcklig. Han kunde försörja sig själv. [Han kunde] framstå som ett slutet kretslopp, ett självrefererande system.

Han hade förhållanden, någorlunda hyfsade förhållanden, han förmådde att älska och han lämnade aldrig efter sig tragedier – bara vissa kvinnors desperata behov av att rubba hans balans. […] Han var inte speciellt duktig på att tillgodogöra sig den kärlek han fick som vuxen. Han insisterade på att vara oberoende. ‘Han kunde klara sig utan någon’, osv. Det kunde han säkert, helt enkelt för det var det han kunde. Vad annat är det än ett eko? Ingen kan höra det lidande som är så väl begravt att barnet inte saknar någonting, inte heller barnet självt. Men den dag saknaden kommer?”
(Sida 57-58).

Katastrofal ro.

”En dag när S. kom upp till mig hade han varit vittne till en olycka. En full bilist hade kört på en far och en son på cykel. Situationen hade varit ganska kaotisk. De två var skadade och chauffören fick panik, sprang runt och skrek och svor och grät. S. försökte beskriva för mig hur hans hjärna omedelbart förvandlats till en effektiv räddningsmaskin, ‘snabbare än tanken’. Sonen, trafiken, fadern, blödningar, bilisten, han hade redan en lösning på allt. Han hade också förutsättningar för detta. S. var själv läkare. Han uppfattade sig som fullkomligt rationell, han visste att i denna situation hade han full kontroll, och han visste att ingen annan än han själv hade en sådan kontroll. Han hade en ro som få andra. Men den förutsatte katastrofer. Annars slet han med en oro som få.”
(Sida 60-61).

Den duktiga patienten.

”I en behandlingssituation utgör det duktiga barnet en speciell utmaning, helt enkelt för att det duktiga barnet har svårt för att undvika att vara den duktiga patienten. Det talar, klokt och välformulerat, mina inpass besvaras som om de vore examensuppsatser i skolan, och det rapporterar duktigt om en jämn förbättring. Men språket befinner sig inte där känslorna är. Var är emotionerna, var är livet? Det är dött. […] För den duktige patienten blir detta självklart bara mer av det samma, och kanske ytterligare ett bidrag till självföraktet. […] Det duktiga barnet – som vuxen melankoliker – lever med en splittring mellan språket och affekterna.

Det duktiga barnet behöver återvinna sin omöjliga sorg. Psykoterapi är inte minst att erövra förmågan att kunna sörja. Det duktiga barnets melankoliska drag kan betraktas som en bristande förmåga att sörja därför att symboliseringarna av det förlorade inte finns närvarande. Melankolin är en sorg som aldrig riktigt kommer igång, och därför utarmar självet. Sorgen är ett sätt att lägga något bakom sig och gå vidare. Sorgen är nödvändig för att kunna leva med att något för alltid har gått förlorat. Det kan och ska inte ersättas av något motsvarande, utan av något som är kvalitativt annorlunda. Det behövs något som kan representera den vita sorgen. Och språket är kanske det bästa vi har.”
(Sida 62-63).