Tankar som jag tog med mig hem-hemifrån…

När jag väl kom hem till Västerås igen igår, efter trippen söderöver, stod det plötsligt så klart och tydligt för mig hur ensam man egentligen kan känna sig. Ensam i förhållande till de nära och kära, å inte minst i förhållande till andra där ”utanför”. Att inte känna sig delaktig i lika hög grad som tidigare. Att ha nog med sitt eget, å då inte endast i nån slags negativt egocentrisk bemärkelse.

Nej, det handlar kanske om att vara alltmera själv i takt med ökad ålder å förhoppningsvis ökad mognad. Att bemästra nåt slags ökat oberoende, med nån slags ökad ensamhet som en nödvändig följd.

Paradoxalt kanske, men samtidigt känner jag ju att så har det alltid varit för mig. Väldigt få människor som stod mig nära under min uppväxt kunde möta och be-möta mig på ett mera intellektuellt plan. För att hårddra det – ärligt men förhoppningsvis inte helt orättvist – kan jag nu alltmera se det som ett socialt ”landskap” som till mycket hög grad var befriat från den slags grogrund som kunde stimulera mitt intellekt någon längre stund. Tanken är naturligtvis inte ny för mig, det är bara det att det emellanåt står särskilt klart för mig. Kan inte förneka att jag emellanåt ser på mig själv som ett slags maskrosbarn i den bemärkelsen. Däri ligger nog med stor sannolikhet också en del av kärnan till att jag i vuxen ålder ”väggade”…

Där tror jag att jag har identifierat en del av min vita sorg, den som Finn Skårderud syftar på, och det är också den som gör att jag ibland känner mig deppig efter att ha träffat mor och far – i synnerhet den förstnämnda personen. Detta eftersom jag under större delen av uppväxten var den som stod henne närmast – jag var ”hennes allt”, enligt hennes egen utsaga – och var också den som fick tjäna som terapeutisk ”slasktratt” för henne redan i unga år… Ja, jag känner igen S. i mig själv också, alltså den S. som Finn skriver om i De duktiga barnen, då jag tidigt i livet fick axla en del av den vuxna människans alla möjliga och omöjliga bekymmer… Detta eftersom det var mig som mor använde som ett slags ständigt närvarande ”tröstplank”…

Jag å min sida – i egenskap av barn – var i princip försvarslös i den situationen, så helt hopplöst utelämnad till den vuxna människans godtycke… Jag misstänker att mycket av min känslighet och eftergivenhet, samt inte minst gränslöshet, grundlades tidigt i livet med andra ord, och att relationen till mor utgjorde en väsentlig bakgrund till den för att inte säga en direkt orsak…

Annonser

3 Replies to “Tankar som jag tog med mig hem-hemifrån…”

  1. Man ska aldrig vara bästa kompis med sina barn…man ska aldrig använda sina barn som terapeuter – det blir så fel.
    Visst kan man känna sig ”utanför” i förhållande till sin familj – det gör både Kärleken och jag till våra respektive. Men vi har på något vis landat i det och umgås med våra respektive föäldrar artigt och belevat i den omfattning vi mäktar med. Men vi släpper ingen av dem särskilt nära – det fungerar helt enkelt inte.

  2. Ja, så är det Prudie. Det sorgliga i den kråksången är dock att det krävs en viss intellektuell skärpa för att förstå och sedan tillämpa det där med att inte ha barnen som ”trösteplank” för all sin oro… Nån sådan skärpa kan jag inte påstå att min mor har haft, å inte idag heller för den delen eftersom hon gärna tjattrar med dotra min om sina diverse bekymmer och dotran uthärdar på ett artigt vis de ändå förhållandevis få gångerna det inträffar pga det stora geografiska avståndet. Helt klart står det för mig att just relationen till modren bidrog starkt till att jag flyttade förhållandevis långt hemifrån efter lumpen… Jag var helt enkelt tvungen att bryta mig loss ur hennes ”verkningsfält”, så att säga… Det är också gentemot henne som jag har måst lära mig att sätta gränser, och hon verkar förstå det emellanåt – på ett positivt sätt alltså 🙂 . Men så trillar hon dit emellanåt å då måste jag markera om och om igen…
    Relationen till farsan har dock funkat bra, i synnerhet i vuxen ålder och i och med att jag kom loss hemifrån…

    Ja, ungefär så upplever jag det.

  3. Jag bröt mig också loss ganska tidigt, men bor kvar i samma stad som föräldrarna. Jag har aldrig haft min mamma som bästa vän eller förtrogna – TG. Jag tror att det faktum att Kärleken och jag hängt ihop i 26 år och han är både min älskare och käraste men samtidigt min allra bästa vän har hjälpt till en hel del. Jag har aldrig behövt fly hem till mamma för att min man inte förstår mig – och om det skulle inträffa så är definitivit inte mamma den jag skulle fly till, för hon skulle inte förstå.
    Kärleken flyttade tidigt långt hemifrån och har vid det här laget bott längre tid med mig än med sina föräldrar, han har aldrig haft något behov av att kontrollera saker med sina föräldrar eller be om råd. Något som han syster däremot gör precis hela tiden, trots att även hon närmar sig 50.
    Så olika kan det vara!
    Och visst krävs det en viss intellektuell skärpa för att kunna förstå vad man kan prata med ett barn/en ungdom om och vad som inte funkar….
    Inte helt lätt det här – man får väl hoppas att man lyckas bättre i relationen med de egna glinen:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s