OM…

Några sidor med fakta om me, myself and I 😉 !

…bloggen

Med start i december 2008 har jag nu återkommit till den blogg som jag övergav sommaren 2007, då jag flyttade över bloggandet till en av mina egna webbplats för att experimentera vidare med. Men nu är jag alltså tillbaks, och syftet denna gång att redogöra för vad som händer i mitt liv när jag som ”tidigare utbränd” är tillbaks på arbetsmarknaden. Eller kanske snarare, ett försök att dokumentera mina stapplande steg ut på denna marknad.

Det ursprungliga syftet med denna blogg var inledningsvis att dokumentera min väg ”tillbaks” efter att jag ”gått in i väggen” i januari 2005. Något som jag inte förrän med början i juni 2006 orkade med att göra. Tanken var att kombinera bloggen med en av mina webbplatser, och kunde ses som ett eget rehabiliteringsprojekt. Detta projekt syftade till att samla krafter att driva ”min sak” gentemot framför allt sjukvården – jag avser då främst familjeläkare – som behandlade mig milt sagt uselt.

Så värst mycket skrivande blev det dock inte i bloggen, av någon anledning. Men under våren 2007 tog jag upp skrivandet igen, i synnerhet efter att den medicinska rehabiliteringen avslutats för min del. Helst skulle jag vilja fortsätta prata med andra, face-to-face i grupp, men en blogg är bättre än ingenting ju 🙂 . Och i och med att jag att saker och ting börjar reda upp sig för mig så har innehållet i bloggen också påverkats: Nu skriver jag om allt möjligt – kanske mest för mitt klena minnes skull – även om jag ändå kommer att behålla ämnet Utbrändhet så länge det finns behov av det.

I bloggen kan du exempelvis förvänta dig att jag redogör för…

  • Bemötanden i möten med professionella som jag träffar inom olika offentliga institutioner som exempelvis vården, Försäkringskassan, och Arbetsförmedlingen.
  • Olika strategier som jag utvecklar exempelvis för att kunna hantera mitt mående i vardagen och i relation till andra människor/institutioner.
  • Andra mer spontana redogörelser för vad som händer och sker i livet 😉 . Med tiden lär sannolikt denna ämneskategori växa på bekostnad av de ovanstående…

Även om det primära intresset för min del är att bloggen på något vis skall utgöra ett bidrag i min reflektiva rehabilitering, så hyser jag förstås också en innboende förhoppning att den kanske kan vara till viss nytta även för andra som har ”väggat” eller är på gång att göra det.

Ett tidigare utkast till blogg – alltså innan jag hittade WordPress – finns att beskåda här. Den innehåller inlägg gjorda under 2005, vilket månne kan vara av värde för den som är intresserad av hur jag mådde och kände det året då jag ”väggade”.

…begreppet ”utbrändhet”

De senare åren har alltfler röster värnat om att ersätta begreppet ”utbrändhet” med något annat. Inte minst har Socialstyrelsen varit aktiva i detta avseende:

Många olika beteckningar har använts på detta tillstånd. En vanlig term är ”utbrändhet”. ”Utbrändhet” är en svensk översättning av ett amerikanskt ord, ”burnout”, som lanserades på 1970-talet. På engelska kan ordet också ge associationer till urladdning, som när ett batteri laddats ur, men på svenska ger det associationer till något oåterkalleligt skadat, utbränt. Metaforen är därför olämplig, och dessutom inte någon medicinsk term.

(Hämtat från Socialstyrelsens hemsida här).

Personligen anser jag att Socialstyrelsen går vilse i tolkningen av metaforer. Visst, om man behandlar något utbränt så som vi människor i det moderna väst brukar behandla det – det vill säga ser till att skövla bort det utbrända (t ex ett hus) som om det vore något fullständigt meningslös för att sedan snabbt ersätta det med något annat – ja, då kan jag förstå deras kritik mot begreppet.

Fågel Fenix – utbränd men livgivande!

Emellertid, fokuserar man istället på vilken funktion bränder har ute i naturen framträder snart en annan bild där just bränder gör stor nytta för den ekologiska balansen och biologiska mångfalden. Eller uttryckt med andra ord: Elden är förelöparen till att nytt liv kan uppstå! Metaforiskt kanske den mest berömda symbolen för detta är Fågel Fenix. Det är också så jag väljer att betrakta begreppet ”utbrändhet”.

…mig

micke1

Här följer några korta fakta om mig:

  • Född: Jodå 😉 , 1965. Alltså 43 år fyllda år 2008.
  • Bostadsort: Västerås.
  • Utbildning: 4-årig teknisk gymnasieexamen 1985 och filosofie kandidatexamen i beteende-/samhällsvetenskap 2003.
  • Sysselsättning: Arbetar f.n. 50% efter att tidigare ha genomgått medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering under respektive ett år. Gick tidigare arbetslös, men borde enligt min mening ha varit sjukskriven eftersom jag ”gick in i väggen” i januari 2005 och har haft kvarstående symtom sedan dess.
    Tidigare i livet har jag varit yrkesverksam 1986-2000 inom privat sektor. Under Min sista studietid arbetade jag parallellt inom akademin 2003-2004 och under 2004-2005 arbetade jag med utredningar inom ett kommunförbund.

…min utredning och rehabilitering

Ja, till att börja med kan jag inte namnge den första tidens rehabilitering på annat sätt än ett skämt. Såväl läkarnas som arbetsgivarnas prioritet var att så snart som möjligt ha mig i arbete igen. Ingen begrep att det jag drabbats av var något som krävde ordentliga resurser i form av tid, utredning, stöd och behandling. Men det skulle bli ätter värre i och med att den visstidsanställning som jag hade vid den tiden löpte ut och jag skulle stå till arbetsmarknadens förfogande.

”Vaddå? Är du sjukskriven nu och ska bli arbetslös? Nej, då måste vi friskskriva dig!”. Ja, så kan jag kort sammanfatta konsekvenserna. Därför var jag inskriven på Arbetsförmedlingen och formellt sökte arbete under ett års tid utan att kunna göra just det. Det kändes oerhört märkligt – om än det kan tyckas logiskt för den som varit inne i systemet – att det var just AF som ”fångade upp” mig i och med att de förstod att det var meningslöst för mig att söka arbete i det skick jag befann mig. Det är jag i varje fall tacksam för, för den oerhörda ångest jag kände i den moment-22-situation jag hamnat i var Kafka-lik i dignitet!

Småningom – efter byte av familjeläkare och efter att denne nyktert förstått sin egen begränsning att bedöma min arbetsförmåga och därför remitterat mig till specialister – tog även sjukvården mig på allvar och en utredning inleddes på försommaren 2006. Ansvariga för utredningen var Enheten för Psykosomatisk Medicin som för min del utgjordes av ett team bestående av läkare, ortoped, sjukgymnast, psykolog och kurator.

Utredningen resulterade i diagnosen utmattningssyndrom och därmed kom jag att bli berättigad till medicinsk rehabilitering. Symtomskattning med avseende på autonom dysfunktion, Stress and Crisis Inventory, visade ett index om 38 på en skala 0-140 vilket bedömdes som tillräckligt lågt för att bidra till begränsad psykosocial funktion. Shirom Melamed Burnout Scale visade ett värde om 5,1 på en skala mellan 1-7 och detta ansågs som ett förhöjt värde. Zung Depression Scale visade dock på ett index om 35,2 som ansågs normalt.

Den medicinska rehabiliteringen kom att bestå av deltagande en gång per vecka i en gruppverksamhet, i EPM:s regi, som sträckte sig under perioden 27 oktober 2006 – 1 juni 2007. Och från början av mars 2007 kunde jag börja arbetsträna 25%. I juni 2008 fick jag en tidsbegränsad 50% anställning på samma ställe som jag arbetstränade på.

…mina symtom

[Ej uppdaterad 2008]. Nu, i slutet av maj månad år 2007, kan jag med en oerhörd glädje konstatera att de tydliga symtomen, vilka listas nedan, är så gott som helt borta 😀 . Det händer dock att jag emellanåt blir påmind om dem, t ex om jag blir stressad en längre tid eller behöver fatta en massa beslut som för min del känns lagom intressanta. Särskilt tydliga kan dessa bli när blodsockerhalten är låg, har jag märkt, så jag behöver se till att äta ordentligt och regelbundet för att hålla humör och ork uppe. Det som oftast återkommer är den yrsel som nämns nedan, å nån gång då och då tjuter det till i örat.

Dock kan jag väl säga att mitt huvud fungerar lite annorlunda jämfört med tiden före ”väggen” och det beror på att minnesfunktionerna inte fungerar på samma sätt som tidigare. Jag kan ha oerhört svårt att framkalla minnen som jag vill ha fram, och det kan röra sig om händelser tidigare i livet eller bara att hitta de rätta orden när jag pratar. Numera är det väldigt sällan som jag ”har det på tungan”, utan det är istället putz weg, totally gone 😦 . Men, jag tror jag kan säga att det blir i varje fall allt bättre – saaaaakta men säkert 🙂 .

Nedan följer en kort uppräkning av de huvudsakliga symtom som jag fick i samband med att jag ”väggade” i mitten av januari månad 2005. Läkare har en förkärlek för symtom som exempelvis ”koncentrationsstörningar”, men det här är mera ingående exempel på vad en sådan symtom har inneburit för mig:

  • Utslaget korttidsminne, vilket gjorde att jag de första 2-3 veckorna betedde mig som en dement person: Hade svårt för att tänka i ord, än mindre i hela meningar; kom inte ihåg vad jag gjort någon minut sedan å än mindre kunde planera för vad jag skulle göra den kommande minuten; kunde nätt och jämnt prata några meningar ”i stöten”. Kunde inte längre läsa några böcker eftersom jag med knapp nöd kunde minnas hela meningen som jag just läste, å än mindre meningen dessförinnan. I juli 2005 läste jag min första bok efter att jag ”väggade”.
  • Begränsad simultankapacitet, vilket innebar att jag endast kunde göra en sak åt gången: Att vila och samtidigt lyssna på musik fungerade inte någon längre stund (max 2-3 minuter), och detsamma gällde t ex bilkörning med påslagen stereo. Detta blev möjligt först under sen höst/tidig vinter 2005.
  • Apati, vilket var en vanlig reaktion på krav från omgivningen eller t o m krav från mig själv på mig själv. Kunde då bara göra en sak och det var att gå och lägga mig och dra täcket över huvudet… Jag har försökt att beskriva denna apatiska känsla flera gånger, men det närmaste jag kommer är ”som en allergisk chock/reaktion” eller ”det liksom nästan gjorde ont, som en ihållande brännande känsla i pannan/mellan ögonen”… Jag kan fortfarande få tillfälliga ”dippar” av apati, vilka kan hålla i sig 1-2 dagar. Den senaste var i slutet av april i år (2006), peppar-peppar…
  • Ljudöverkänslighet och tinnitus, vilket gjorde att jag inte tålde exempelvis fläktljud. Kunde inte sitta vid en dator och jobba någon längre stund, till exempel. Detta blev inte möjligt förrän i mars år 2006. Tinnitusen kan jag beskriva som mestadels ett bakgrundsljud som i normalfallet framkom som ett slags brus, främst i vänster öra, när jag blev trött och som blev särskilt framträdande när det blev tyst runt omkring mig vid t ex sänggående på kvällen. Emellanåt framstod det dock som ett förgrundsljud i form av ett ihållande högt pipande ljud som kunde hålla på i upp till en halvminut. Detta pipande kom efter särskilt stressande situationer, t ex efter det bröllop som jag bevistade i september 2005. Vid det tillfället vaknade jag av ljudet mitt i natten, samt fick ett halvminuts ”anfall” när jag körde bilen hem dagen efter.
  • Yrsel och förlamande trötthet, vilket kunde komma flera gånger om dagen och ofta tvingade mig i säng. Länge blev jag t ex trött av 15-20 minuters promenad, vilket renderade i en känsla av yrsel som ett tecken på en slags trötthet. Denna yrsel gjorde även att jag fick svårt att vistas i lokaler som inte hade absolut våg- eller lodräta linjer… T ex hade jag länge problem med att gå in på Konsum i Kungsör eftersom golvet lutar tämligen påtagligt där…

7 Replies to “OM…”

  1. Tja, på dig Stefan.
    Kom av en slump in på din sida och läste vad du skrivit om din utmattningsdepression, känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver, är själv i samma skede som dig, nämligen på väg ut i arbetslivet igen ,genom en Arbetsprövning och går också på Rehabersättning som det så fint heter.
    Har efter min start för 3 månader sedan nu börjat känna yrsel och trötthet, efter att ha ökat mina dagar på jobbet fr 2 timmar/ dag till mellan 3-6 timmar, vilket jag nu märker inte var bra, så är tillbax på 2 timmar/dag igen.
    Schysst att du har bloggat om ämnet, finns nog en hel del människor som behöver det, det är ju trots allt en tuff grej att gå igenom en utbrändhet.
    Ha de ! Stef från Götet.

  2. Hej, å tack för ditt besök här Stefan 🙂 !
    Vore väldigt intressant att få följa dina erfarenheter av arbetsträningen också, ju, så har du lust får du jättegärna titta in här emellnåt å kommentera ett å annat 🙂 ! Har du förnixen några funderingar på att blogga själv, eller du kanske redan gör det?
    /Micke

  3. Hej.

    Bra att du skriver om ämnet. Gick själv in i väggen för 2 år sedan efter ett väldigt aktivt och händelserikt liv. Mitt största problem just nu är nog ljudöverkänsligheten som isolerar mig från samhället. Jag kan må riktigt bra en solig dag på vinterisen när jag åker långfärdskridskor. Men hemma hos flickvännen kan jag bli dålig av ljudet från tuschpennan som gnides mot pappret när hennes dotter sitter framför tv:n och ritar. Då kan jag få gå ut och sätta mig i bilen och det är ju inte så kul. Ja, jag vette fn hur jag ska bli av med detta. Vill ju bli bra så jag kan leva ett normalt liv igen.

  4. Hejsan!

    Känner igen otroligt mycket i det du berättar. Har bara läst litegrann än så länge, då jag sökte på förlamande trötthet och yrsel och på så sätt kom in till dig. Men jag ska fortsätta att läsa en annan dag. Min bror gick in i väggen för ett år sedan, så kraftigt att han lades in på sjukhus. Min make gick in i väggen första gången för 6 år sedan och andra gången för en vecka sedan. Själv känner jag hela tiden att jag är på vippen, att falla över. Ljus och ljudkänsligheten är stor just nu, likaså yrslen och den förklamande tröttheten. Att så snabbt och så förlamande bli trött är jäkligt obehagligt, det känns bara som ATT NU MÅSTE JAG SOMNA annars kanske jag inte överlever. Sen när jag sovit så är det som en ny dag, en bra dag. Kan ske när som helst, men märker det mest när det varit stressat omkring. Har ett fler funktionshindrat barn som kräver sitt, det skapar mycket stress. Så även om jag själv är sjukpensionär och har all tid i världen att vila, så räcker inte den tiden till att läka den utbrändhet som funnits här inom mig under flera år. Jag vet att jag kommer att må bättre, liksom min make och min bror… Men det är jäkligt medans det pågår.

    Godnatt!

  5. Tack för din kommentar, Sassa, och välkommen till min blogg 🙂 !

    Ja, den där förlamande tröttheten är så oroligt svår att beskriva för andra som inte har fått känna på den… Men det känns hur som helst skönt att veta att man inte är själv om det, även om man förstås inte önskar någon annan detta obehag…

    Ett tips om du vill läsa mer om utbrändhet: Tema UTBRÄNDs webbplats på http://www.utbrand.se :).

    Ha det gott!

    /M.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s