DEN VITA SORGEN

Det sanna och det falska.

”Detta är en text om ingenting. Det är svårt att tala och skriva om ingenting. Så snart man gör det blir ingenting till någonting. Tomheten upphör i den sekund vi har gett den namnet ‘tomhet’. Sådant är namngivandets väsen.

[…Detta] är en text om begreppen det sanna och det falska. Jag är också ett barn av den relativa tiden och ha svårt för att tro på det sanna och det falska som absoluta kategorier. Men de fungerar väl som namn på upplevelser, som […] är knutna till upplevelser av vitalitet.”
(Sida 65).

Verklighetskänslan.

”Jag vet att jag lever men hur är det med min livskänsla? Det är ingen självklarhet att känna sig levande. Jag ser att jag inte är död, men lever jag som mig själv? Att vara som död, att befinna sig vid sidan av livet och att leva med dålig kontakt med sig själv, är en central dimension hos melankolin.”

”En ung man, den sömnlöse Adrian, berättade för mig hur han från och med 4-årsåldern hade en klar vision av hur livsströmmen flöt åt ett håll och han åt ett annat. Självmord var vårt terapeutiska tema – och mitt kontinuerliga bekymmer – därför att han helt enkelt inte klarade av att känna någon mening. […] Alla har ett själv som – på samma sätt som en växt – är beroende av en närande miljö för att utvecklas.”

”Enligt Winnicott utvecklas självet genom moderns igenkännande av barnets spontana gester, genom att det ‘blir sett’ på ett tillförlitligt vis, och blir befäst genom aggressionen: Moderns förmåga att överleva barnets destruktivitet – vilket innebär att hon inte tar ut hämnd.”
(Sida 65-66).

Hans majestät barnet.

”Winnicott är far till begreppet den tillräckligt goda modern. Det tillräckligt goda betyder att hon med inlevelse kan anpassa sig till barnets skiftande behov [… ,] bland annat att hon gör det möjligt för barnet att uppräthålla illusionen om att vara ‘allsmäktig’. När barnet upplever ett tvingande behov – som hunger – och får ett passande objekt till tillfredsställelse, till exempel ett bröst, vill barnet enligt Winnicott uppleva det som om det själv har skapat det tillfredsställande objektet. Denna känsla av allmakt spelar en helt livsavgörande roll för den senare utvecklingen, eftersom den lägger grunden till ett moget, välintegrerat och verklighetsanpassat själv. [… Men] moderns uppgift består inte bara i att skapa och upprätthålla illusionen. Hon måste också kunna konfrontera barnet med verklighetens realiteter på ett passande sätt.

Winnicott skriver om desillusionering. Barnet måste ge upp sina omnipotenta föreställningar om att skapa den yttre världen och börja erkänna att det är modern som äger bröstet, och att hon har sitt eget liv. Om denna process fortlöper på ett tillfredsställande sätt, där barnet varken hålls fast i den primitiva illusionen eller överväldigas av en oövervinnerlig frustration, etablerar barnet ett övergångsområde där det kan bearbeta förhållandet mellan sin inre värld och de yttre realiteterna.

Leken är central i ett sådant övergångsområde. Leken är både lek och allvar. Den är ‘ett mellanliggande område av upplevelse, som både den inre verkligheten och det yttre livet bidrar till’. Leken är ‘en viloplats för individen som är upptagen av den eviga mänskliga uppgiften att hålla ihop den inre och yttre verkligheten och samtidigt se sammanhangen mellan dem’. Övergångsområdet bryter ihop när antingen den inre eller den yttre verkligheten dominerar skådeplatsen, på samma sätt som ett samtal upphör när den ena hela tiden har ordet.”
(Sida 68).

Moderns ansikte.

”Winnicott inspirerades av en nyskapande artikel av den franske psykoanalytikern Jacques Lacan, Spegelstadiet, från 1949. Lacan hävdade att ett barn som ser sig själv i spegeln ser en sammanhängade bild av sin egen oordning. Trots att det upplever sig själv som utspridd överallt, i småbitar, kan det erfara sig själv som sammanhållen. Winnicott beskriver moderns ansikte som spegelns föregångare. Moderns roll är att ge tillbaka barnet dess eget själv, sådant det faktiskt är, i varje ögonblick. När det betraktar moderns ansikte kan det se sig själv, hur det känner sig. Om barnet betraktas på ett sätt som gör att det känner sin existens, på ett vis som bekräftar det, får det frihet att fortsätta att se.

Om modern är helt upptagen av något annat ser barnet bara hur hon känner sig. Det får inte tillbaka något av sig själv från omgivningen. När modern inte reagerar – när en deprimerad sinnesstämning har gjort ansiktet uttryckslöst – tvingas barnet till att bli vaksamt på henne, och tyda hennes affekter på bekostnad av att känna sina egna. Winnicott kallar en fas i spädbarnets utveckling för omtankens stadium. Det är så banalt som att levande organismer söker näring – psykiskt och fysiskt – där den må finnas.

Att bli sedd utgör för Winnicott grunden för at kunna se. Perceptionen – att kunna se – är ett tillägg till, men kan aldrig helt skiljas från aperceptionen (igenkännandet) – att se sig själv. När barnets perception kommer i förgrunden av igenkännandet utvecklas tidiga former av eftergivenhet. Barnet ser vad modern känner, och det har ingen möjlighet att veta huruvida och i så fall på vilket sätt det har bidragit till moderns affektiva tillstånd.

Att inte bli sedd i den spontana gestens tillstånd är detsamma som att inte existera. Modern är ‘det sanna självets skapande vittne’. […] Det är barnets manövrar i eftergivenhetens tjänst, vilka Winnicott beskriver som det falska självets organisering. Det falska självet saknar alltid något, och detta något är den kreativa orginalitetens grundläggande beståndsdel’. […Om] spädbarnet inte är kapabelt till ‘att börja genom att existera och inte genom att reagera’, måste det utveckla ett falskt själv som ett skydd.
(Sida 68).

Det falska självets versioner.

Det falska självet har uppenbart sina nyttiga funktioner. Det ger uppmärksamhet till modern, inom bestämda gränser, och på så sätt skyddas det sanna självet genom en anpassning till omgivningen. […] I sin allvarligaste form kan det bidra till en känsla av overklighet och meningslöshet. Men Winnicott förtydligar att det finns en gradering [där nivå 1 anses allvarligast]:

  1. Det falska självet ersätter och ger intryck av att vara den verkliga personen, medan det sanna självet är så dolt at det uppfattas som icke-existerande.
  2. Det falska självet beskyddar det sanna självet, som erkänns som en utvecklingsmöjlighet och tillåts ett hemligt liv.
  3. Det falska självet har ett ‘huvudintresse’, vilket består i att hitta och hålla fast vid villkor, en omgivning, som möjliggör för det sanna självet att komma till sin rätt. Det falska självet, byggt på identifikationer, härmar andra för att beskydda det sanna självet från att bli felvärderat.
  4. Det falska självet representerar ett normat anpassat ‘socialt beteende’. Det är de sunda kompromisserna som ingår i vanlig hövlighet; som uppfattas som sådan; som går ut på att inte öppet visa sina känslor. Detta bidrar till ett mer privat och personligt själv.”
    (Sida 70).

Spelet om livet.

”Däremot kan det sanna självet inte graderas. Egentligen kan det inte definieras, eftersom det utgörs av vad som är speciellt hos varje enskild individ. ‘Det är knappt någon mening att formulera idén om ett sant själv, om det inte är för att förstå det falska självet‘. Men i Winnicotts texter at det sanna självet knutet till en rad goda adjektiv som levande, verklig, äkta, kreativ, spontan. Det sanna självet är kroppen när den är kreativ.

Våra liv består av rollspel. Vi måste behärska flera olika manuskript och agera på flera scener. Men i Winnicottsk anda bemästrar vi detta mest tillfredsställande när vi vet och känner att vi spelar från en självständig utgångspunkt. Skådespelaren kan därmed vara en passande metafor för den moderna människan. […Winnicott:]

När det talas om skådespelare, så finns det de som kan vara sig själva och som kan spela, medan det finns andra som blir fullständigt villrådiga när de inte spelar en roll och när de inte blir beundrade och får applåder (erkänns som existerande).

Jag inledde denna avdelning med existensens grundläggande fråga om vad livet egentligen är. Den retoriska frågan må bli huruvida det faktiskt är möjligt att spela det sanna självets roll, som den skulle ha tett sig om den funnits.
(Sida 70-71).

Den skendöda modern.

”Den franske psykoanalytikern André Green är en av dem som skriver bäst om ingenting. Ingenting-patologierna rör sid dels om subjektiva erfarenheter av inre tomhet, dels om erfarenheter av något onämnbart. Psykisk smärta knyts till att man har förlorat något som man inte vet att man har förlorat. […] Det är tillstånd som är präglade av en stark känslomässig bindning till psykiska erfarenheter av tomrum och frånvaro. Personen är ofri eftersom han är bunden till att tvingas fylla upp sådana tomrum.

[…Den döda modern] är en beskrivning av barns uppväxt tillsammans med allvarligt deprimerade mödrar. Lägg märke till att denna mor bara är halvdöd: Hon är fysiskt levande, medan hon psykiskt sett har blivit som död. För vissa barn kan detta innebära en katastrof. Den vitala och livgivande modern drabbas av depression och slocknar. Barnet förlorar sin plats hos modern. Det finns ingen anledning at tvivla på kärleken till barnet, men tecknen blir svåra att upptäcka. […] Det rör sig alltså om en frånvaro som har uppstått i det älskade objektets närvaro. […] Green antyder att en sådan förlust kan vara svårare att komma över än i de fall där modern faktiskt är död. Då vet man.

[…] Den kliniska erfarenhet kan säga oss att sådana erfarenheter ofta är knutna till en upplevelse av en förlust av mening. Och förlust av livskraft. Hålet ska fyllas. Green skriver att jakten på den förlorade meningen kan bidra till den för tidiga utvecklingen av barnets intelletuella förmågor och möjligheter att fantisera fritt.

Ett frenetiskt lekande betyder inte ett fritt lekande, utan ett tvång att fantisera, och den intellektuella utvecklingen sker inom ramen för ett tvång att tänka. Prestationer och självreparationer samverkar till ett gemensamt mål: Att övervinna den förvirring som uppstått efter förlusten av bröstet, genom att skapa ett ‘konstgjort’ bröst, ett kognitivt stycke vävnad för att maskera hålet.

Green skriver vidare att genom behovet av att skapa en inre upplevelse av helhet, kan det också läggas en grund för konstnärligt skapande.

Prestationerna och den för tidiga psykiska mognaden bidrar inte bara till att hålla jaget vid liv, utan också till att återuppliva den döda modern, intressera henne, distrahera henne, ge henne livslusten tillbaka, få henna att le och skratta.

Och därmed befinner vi oss alltså i en möjlig teoretisk beskrivning av fenomen som är en del av det duktiga barnet och dess anpassning. Och vi har återkommit till det fenomen Winnicott har beskrivit: Han menade sig se att många barn till depressiva mödrar verkade utpräglat anpassade, fina, välklädda och skenbart glada.”
(Sida 71-73).

Den omöjliga sorgens återkomst.

”Metoderna för anpassning har sin begränsade verkningstid. De blir uttömda. Green knyter detta i synnerhet till de tidpunkter då det ska etableras nya kärleksförhållanden. Det uppstår problem eftersom förmågan till kärlek är uppbunden till föråldrade projekt:

Patienten upplever att en förbannelse vilar över honom[/henne]: Den döda moderns förbannelse, modern som aldrig slutar att dö och som håller honom[/henne] fången. Smärtan, en narcissistisk känsla, stiger då åter upp till ytan… Patienten har resurser men kan ingenting ge, trots sin generositet, ty [personen] disponerar inte över sina tillgångar.

[…] Han eller hon kan kastas mellan en outhärdlig tomhetskänsla och en våldsam längtan.
(Sida 73-74).

Den livsskapande terapeuten.

”När man arbetar psykoterapeutiskt med komplex som Green kallar den döda modern, befinner vi oss ofta i samma psykiska landskap som jag kallar det duktiga barnet. Och då möter vi ofta den duktiga patienten. Som behandlare är det lätt att bli förvirrad – som omgivningen annars också blir – för å ena sidan är det den entusiastiska normaliteten och å den andra är det den oändliga förtvivlan. Orden är korrumperade därför att de under decennier har fungerat som ett skydd mot den vita sorgen.

Som behandlare har jag många gånger upplevt hur han eller hon bidrar till att just skapa liv. I början kan det vara både ofantligt tillfredsställande och riktigt underhållande. Patienten arbetar gärna mycket målinriktat med att hitta sammanhangen. Detta aktiverar intellektet samtidigt som det kan upplevas som en gåva till behandlaren. Man har en villig patient. Men sker det något?

[…] Sådana möten utmanar till fullo terapeutens medvetande om metod. När relationen är som den ska, kan patienten återuppleva en depression. Green kallar detta en överföringsdepression, till skillnad från Freuds begrepp överföringsneuros. I just denna relation är sorgen mycket tydligt närvarande, medan den kan vara föga tillgänglig för de andra omgivningarna.

Den klassiska psykoanalytiska metoden är ju tystnaden och den tillbakadragna positionen. Patienten uppmanas att associera fritt. Men är tystnaden ett bra grepp mot tysta erfarenheter? Kanske bidrar den bara till att hålla kvar den vita sorgen och göra ont värre. Tystnaden riskerar att öppna dörren till den förlamande tomheten.

Green rekommenderar däremot att behandlaren själv framstår som full av liv. Han[/hon] är engagerad och livsskapande, oerhört intresserad och lyhörd. Behandlaren tänker högt och delar detta forlöpande med sin patient som tecken på att patienten hela tiden är levande. Patienten känner att behandlaren gör en narcissistisk investering i honom[/henne], och känner att det han[/hon] säger eller gör är av ett speciellt intresse. Det helande i dessa processer kommer ofta inte att bestå i att tidiga episoder återkommer i minnet, utan att de blir återupplevda.

Livsviljan kan väckas genom att den finns i den andre.”
(Sida 74-75).

19 Replies to “DEN VITA SORGEN”

  1. Jag känner igen mig,din blogg.
    Den livskapande terapeuten var kan man hitta den i livet?Jag är konstnär omtyckt och etablerad.Jag har förmågan att blåsa liv i mina föremål och jag själv känner otrolig glädje när jag gör dem.Blåser jag ut min själ då?Dem lever jag är högst levande när jag gör dem,sedan kommer tomheten.
    Jag vill gärna vara samma känsliga givande person privat,och förmår inte.Jag märker inte min partners,och mina barns behov trots att jag så gärna vill.Blev lämnad, och förstår.I mitt liv den viktigaste var just kärleken.När jag blir lämnad då tröstar jag mig och blir extra kreativ.Konsten hjälper mig att komma över sorgen.
    Jag känner otrolig skam också.En till bevis-jag duger inte.
    Blev lämnad igen.I början av relationen är jag högst levande omtyckt och rolig.Sedan händer någonting, skrämmer bort .
    Kan inte fylla vardagen.Är inte bra på att gissa behov,komma med överraskningar,laga mat.Äter vad som finns…Jag tror jag älskar,så känns det,litar på mina utvalda,och lämnar ut mig.Vill bli älskad som jag jag är,och så blir det inte.Alla kan ha sina privata gömmor förutom mig.Det kommer bara ut jag kan inte styra, kan inte stoppa.Nu har jag två långa förhållande bakom mig,tre vuxna duktiga barn,(dem tycker-om mig) några misslyckade partnerförsök .
    Med mina senare partnerförsök har blivit medveten om mina brister.Hu kan jag komma över mina tillgångar och disponera över dem?Livet är inte slut en

  2. Ja du, Skapa liv. Är det den konstnärliga själens dilemma med kärleken som du beskriver? När man ger så mycket av sin egen själ i det man håller på med, och brinner för, vad finns de då kvar att fördela till allt det andra i livet?

    Visst, jag tror mig känna igen den känsla du ger uttryck för. Även jag kan som skapande individ försvinna in i mitt görande, mitt lyckorus över känslan att LEVA. Passionerat engagerad och livgivande… bara för att plötsligt konfronteras med att partnern, trots all sin manifesterade självständighet, säger att hon känner sig åsidosatt och nedprioriterad… Var gör man av all den paradoxala skulden? Hur kan jag möta hennes behov utan att göra våld på mig själv, hur går det att prioritera henne utan att känna det som en uppoffring…?

    Mm, det kanske inte går… I varje fall inte utan att lära sig att dela upp tillvaron i olika tider: tid att skapa och älska det man tycker om att göra för egen del, tid att älska den andre, tid att älska barnen, tid att lära sig älska att göra andra saker än det man spontant älskar… Kan inte kärlek vara en läroprocess, tänker då jag?

    Jag har också blivit varse mina svagheter i samband med partnerbyten, och jag tror att det är ett väldigt vanligt fenomen. Helt enkelt därför att vi som individer blir alltmer olika varandra med stigande ålder och livserfarenheter — det blir allt svårare att skapa en gemensam harmoni tillsammans och en acceptans för varandra… Är det så, helt enkelt…?

    Jag saknar svar. Men jag har kanske en och annan relevant fråga, hoppas jag…

  3. Tack för dina svar-frågor Mikael.

    Jag fastnade för Greens teori och grubblade över hur sant det kan vara.Jag lever när jag skapar -och jag längtar efter kärlek.Jag har upplevt den och upplevt hur den tinade bort.Vanligt fenomen att man växer ifrån varandra ,säger du.
    Vanligt kan vara för mina två långa förhållande.
    Men om(så gammal som jag är)möter en nu kärlek – verkar på mig som den livskapande terapeuten.Fyller mig med liv ger mig näring.Och sedan försvinner han och lämnar mig med mina frågor.Känner mig tum,och dum.Varför behöver jag utsätta mig till detta ?Varför detta längtan efter bekräftelse?
    E

  4. Hej igen E!

    Vet du, jag funderar på den där livgivande känslan när du skapar…

    Är det så att du njuter av varje litet moment i skapandet, att utföra detaljerna, att när ännu en dag av skapande är till ända så kan du ta ett steg tillbaks och säga ”Vad nöjd jag är med vad jag har gjort idag, det blev faktiskt bra!”…?

    Eller är det så att du är så gott som helt och fullt uppfylld med sinnebilden av hur det ska se ut när det blir klart, att det är den känslan som ger dig din kraft, gör dig levande… men som kanske lämnar dig tom när du väl är klar med det du skapat… och känslan av att snarast möjligt skynda vidare till nästa projekt är det som fyller dig… och det projekt som du nyss lade ned så mycket tid och energi på framstår som nästan betydelselöst?

    Det vill säga, med andra ord: Kan du uppskatta det du gör i ögonblicket, här och nu, eller känner du dig som besatt av tanken på att materialisera den sinnebild du har av det du skapar? Om det är det senare, vad är det då som driver dig EGENTLIGEN? Kanske en omedveten känsla av att få ett erkännande, en bekräftelse nånstans ifrån? En bekräftelse som naturligtvis alltför sällan infinner sig, och skulle den mot förmodan göra det så har du svårt att ta emot den?

    Kanske finns det då ett samband mellan vad som händer i det skapande, levande livet, och i relationer… alltså när det kommer till behovet av bekräftelse? Och kanske det är därför som relationer framstår som så viktiga över huvud taget…?

    Mm, ännu några utslungade frågor således…

  5. Hej Michael!
    Jag får en idé, eller har en känsla som jag vill få fram.Är inte
    någon tvång eller jakt efter erkännande.Jobbar länge med detaljer, ger mig tröst,när jag känner att jag klarade av.
    Var stor stöd under min separation.Den frustrationen och all min negativa energi har jag förvandlat och sorgen blev till stor glädje.Jag tycker-om att titta på dem grejer som föddes då.Och utställningen blev sukce.
    Jag vet inte hur dem andra kan känna som inte är tomma mellan åt.Jag vet att många kvinnor trivs utmärkt utan partner men inte jag.
    E

  6. Det har gått några månader, och nu öppnade jag din blogg
    igen.
    Du har pekat rätt,mitt skapande och relation går hand i hand.
    Och kan vara så att den vita sorgen spökar.Mamman som inte kunde se mig,och upplevde henne fientlig,kanske svartsjuk på mig? Och jag vill bli sedd -uppskattad-älskad. På någon sett detta hör ihop hos mig har svårt att koppla bort mitt konstnärskap från kärlek-mitt livs lust och själens näring.
    Börjar fundera i banan -kärlek till mina barn -barnbarn kan ersätta mannen jag fortfarande drömmer-om?

    När jag skapar då oftast har jag en ide, ungefär som en författare .Och jobbar för att få fram den.Tänker inte på annat- en att få fram den blicken i ögonen som passar just där.Och hur det blir med kroppspråket som avslöjar så mycket.Kan glömma tiden lätt.Vad som driver mig att göra dem?Måste tänka.1)om jag har den och vill ut,vill se den.
    Blir så lycklig att jag klarade av,kan se känslan,känslan som påminner mig om mina egna, och ger associationer, igenkännande hos andra
    En fråga:när den skapande terapeuten, som har en villig,livlig patient och händer ingenting.Vad förväntas?
    Vad skulle han/hon bidra med?Hur kommer vändningen?hur ser vändningen ut?
    E

    1. Hej Ilona!

      Ja, vad jag förstår så handlar det först och främst om att patienten/klienten ska upphöra att vara duktig. D.v.s. uppgifterna som terapeuten ger henne/honom ska hon/han inte utföra för att prestera inför terapeuten (och därigenom vinna bekräftelse/gillande), utan för sin alldeles egna skull. Det senare inbegriper ett annat djup i reflektionsprocessen hos patienten/klienten, då hon/han måste fundera ut varför hon/han gör som hon/han gör.

      Strängt taget är det så jag har förstått det… Men det kan finnas fler tolkningar 🙂 . Det bästa kanske är att läsa boken?

      Hälsar
      /M.

  7. Tack Mikael!

    När jag såg första gången ditt blogg,började leta på en gång efter Green-tyvärr ingenting utgiven på svenska.
    Winnicott har jag hittat, och beställt nu.

    Tack för dina ord, och ditt blogg .Du har hjälpt mig.
    Ilona

  8. Hej,
    Jag kom in på din blog då jag sökte på ”inre tomhet”. Jag känner igen mig i så otroligt mycket av de citat och det du skrivit. Vilka böcker är det du har läst?

    Emma

    1. Hej Emma!

      Citaten på den här sidan är hämtade från Finn Skårderuds Oro. En resa i det moderna självet. Du hittar lite mer info här: https://misjka.wordpress.com/citat/ .

      En snabb sökning ger dessvärre vid handen att boken är svår att få tag i på svenska nu 😦 . Bokus har inte boken alls, och på Adlibris hittar jag den endast på norska och danska… På Bok.nu står det att pris saknas (http://www.bok.nu/Finn_Skarderud/Oro) och ”hittade inga försäljningsställen”… Men jag hoppas du har lite större tur 🙂 !

      Och du… Kul att du hörde av dig. Fick i varje fall mig att känna mig en aning mindre tom för en stund 😉 !

      Lycka till!

  9. Tack för detta! Vilken service att du kollade upp lagerstatus och allt 🙂 Jag ska försöka få tag i den och kanske hör av mig i framtiden, lite mer påläst..

    Ha det fint!
    Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s