Love Do, not Love Done!

ArmhävningI anslutning till mitt föregående blogginlägg har jag sedan i lördags ägnat mig åt ett nytt mentalt redskap 🙂 . Nytt och nytt, förnixen… Det finns säkert många olika begrepp för det redan, så det är inget nytt i sig. Säkert har tänkare som ägnat sig åt exempelivs mindfulness- och ”älska dig själv”-mantran säkert formulerat det tusen gånger bättre än det puttiga som jag lyckas åstadkomma här i min egen lilla ankdamm. Men inte desto mindre är det ännu en vall som brutits ned, ännu en barriär som rivits och med det har ännu en ny aha-idé kläckts: Love Do, not Love Done! På svenska kan det bli nåt i stil med Älska att göra det, inte att ha det gjort!

Vad mantrat handlar om är att jag har insett styrkan och glädjen i att göra saker – hur små och vardagliga de än månne vara. Att jag, så att säga, lever med i görandet. Att mina tankar stannar vid det jag gör, här och nu, och inte glider iväg som de brukar in i en mer eller mindre långsiktig framtid. Eller annorlunda uttryckt: Att det mentala fokuset ligger på här och nu, i varenda liten rörelse som min kropp åstadkommer i görandet. Det är en märkligt kraftfull glädje i det, och den har jag gått som hög på några dagar nu 🙂 .

Jag har nämligen hela mitt liv haft en benägenhet att befinna mig i en tidsmässig framkant av det mesta jag har gjort. Jag har liksom alltid legat steget före, har nästan alltid haft målet klart för mig innan jag satt igång med själva görandet. Ofta handlar det om kreativ verksamhet, där jag i ett tidigt skede inför mitt inre kan visualisera slutresultatet och det är denna vision som det sedan gäller att också realisera. Relativt ofta händer det att det reella görandet inte lyckas nå fram till visionens perfektion, och detta har naturligtvis följts av frustration, besvikelse och emellanåt ilska. Men det kan också handla om så simpla saker som att diska: Jag har älskat att ha disken gjord, inte att göra den. Och varje påminnelse om det tråkiga i görandet, varje operfektion fram till det hägrande målet den gjorda disken har lett till omedelbar frustration. Vilket naturligtvis har smolkat den glädjebägare som jag till slut lyckats frambringa när jobbet väl är gjort.

Nu kan jag till och med älska varje liten stånkande armhävning jag lyckas få till. Inte illa va 😉 ?! Och det ger faktiskt resultat… Något bättre än för den här stackarn, som mest ser ut att bita i gräset 😀 :

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s