Snabbt, bättre, bäst och sakta, sämre, sämst… eller?

Vid diskhon...Varifrån får vi våra föreställningar egentligen?

Det var lördagsmorgonens fråga här på hemmaplan efter att jag smugit mig upp för att ta itu med den ivrigt väntande disken från gårdagskvällen. En disk som borde diskas under största möjliga tystnad eftersom den ännu sovandes ohängde tonårssonen har sin säng vägg i vägg med diskbänken. Men min vana trogen började jag med att svära över hur klumpig och fumlig jag var, för inte hanterade jag disken särskilt tyst inte. Och det har jag irriterats över ett otal gånger förut, särskilt sen jag gick in i väggen varefter jag fick en enastående förmåga att klinka och klånka med disken. Det var som att helst skulle någonting gå sönder, krascha och banga. Först då kunde ödet luta sig förnöjsamt tillbaka och bara skratta spefullt mot mina tappra men förtvivlade försök att leva ett vanligt liv.

Vän av qi gong samt mental och fysisk avslappning som jag är så brukar jag försöka klämma in ett pass ”lugn och ro” åtminstone en gång per dag. Bara för att jag behöver det. Kan fungera med ett varmt bad, eller en power nap på soffan vid lunchtid också. Bara det blir av. När jag inte får till ett sådant pass så drabbas jag nästan av panik, för jag behöver det verkligen för att må bra.

Kontrasten blir så tydlig. Där står jag vid diskbänken och min vana trogen plockar jag upp glasen ur hon för att röja ur den samma innan jag börjar med diskandet, snabbt men inte särdeles tyst. Det klinkar och det klånkar. Jag blir irriterad på mig själv, på min fumlighet. Min vana trogen. Men just denna dag händer så något, en röst som talar till mig med förnuftets självklara logik. ”För att göra något tyst så behöver man göra det lååååååångsamt”, säger rösten. När jag sedan flyttar undan besticken på diskhons botten, för att inledningsvis skölja av den med varmt vatten och därigenom få bort det värsta fettet innan jag fyller hon med vatten och diskmedel, gör jag det långsamt och försiktigt. Men framför allt långsamt – detta ena ger det andra.

Långsamhet fick bli morgonens beting att jobba på där vid diskhon. Främst för att jag omedelbart märkte hur bra jag mådde mentalt av de långsamma rörelserna. Rörelser som jag förvisso medvetet fick tvinga mig till eftersom händerna gärna for iväg i sitt som vanligt uppskruvade tempo. Så det var inte lätt. Det gick inte som en dans, nej. Inte automatiskt och harmoniskt, inte på en gång. Men det gick, och jag mådde så bra mitt i det. Jag lyckades diska tyst, utan klink eller klånk 🙂 . Dagens kontrastfråga blev därför efter ett tag med händerna i det ljumma diskvattnet: Behöver jag verkligen passen av ”lugn och ro”, om jag över huvud taget lär hjärnan och resten av min kropp att tänka och röra sig lite långsammare? Går det inte fånga lugnet i rörelsen, så att säga? Inte i ett kort avspäningspass då och då, utan här och nu nästan jämt? I det ständiga, dagliga flödet av tankar och rörelser?

Därifrån drog sig förstås tankarna till alla de hinder som finns för att förverkliga sådana tankegångar, och då inte minst till frågan om var vi får våra föreställningar ifrån. Visst, jag rör mig snabbt och blir lätt frustrerad när inte rörelser och händelser äger rum tillräcklgit snabbt. Men varför?

Svaret är lika enkelt som det är självklart: Snabbhet premieras i skolan och i arbetet, och det spiller över på privatlivet. Och skulle vi råka ha en så kallad fritid så hamnar vi lätt i idrottens språkvärld, som sjunger samma lovsång. Som Carolina Klüft, till publikens till synes spontana ovationer, beskrev det hos Skavlan igår kväll: ”Bara vanlig mat, träna hårt, jobba mentalt, sov bra och kämpa skiten ur sig”. Vilket hon knappast lära göra för att röra sig långsammare. Amen. Eller för att fritt låna begrepp av Jürgen Habermas, i kombination med Michel Foucault och George Lakoff & Mark Johnson: Systemvärlden invaderar i allt högre grad livsvärlden med alla sina diskursiva föreställningar om vad som är bra och vad som är dåligt. Snabbt är bra. Framåt är bra. Upp är bra. Långt är bra. Långsamt är dåligt. Bakåt är dåligt. Ned är dåligt. Kort är dåligt. Vissa ord leder till applåder och visslingar, andra till buanden.

Frågan om snabbhet och långsamhet skär in i oss på det själsliga djupet, eftersom det inte så sällan ställs i relation till vår självkänsla. Att anses, och anse sig själv vara, snabb och flink bidrar till gott självförtroende – man är duglig. Medan att anses sävlig och fumlig bidrar till ett betydligt sämre – man är oduglig. I synnerhet om det är vad den egna självuppfattningen förmedlar. Det är som om vi i vår kultur, i takt med det ständiga vurmandet för det ungdomliga, i allt högre grad jagar Erik Homburger Erikssons analys av de olika psykosociala identitetsperioderna i våra liv på porten. ”Jag är vad jag kan”, vilket han menar sammanfattar ungdomsårens och den unge vuxnes identitetsformulering, tycks i allt högre grad dominera även medelåldern. Vilket gör att den vackra formuleringen ”Jag är vad jag ger vidare”, vilket skulle karakterisera medelåldern, samt ”Jag är det som lever vidare av mig”, som skulle karakterisera senare delen av livet, erbjuds allt mindre utrymme. Att kunna och att vara duglig är det primära i vårt prestationssamhälle, och då väger livserfarenheternas visdom lätt.

Nå. Det må vara som det vill med den saken. Själv ska jag ta itu med min egen snabbhet idag. Ska se till att bryta ryggen på den *fan tro’t* idag. Så lördagens mantra får bli ”Lååååååååååååååångggggssssaaaaaammmmttt”, i en långsamhetens terapi! Som inspiration tar jag med mig ett videoklipp:

Shh!…och inte yppar jag ett ord om alla svordomar som osat här medan detta inlägg skrevs, eftersom WordPress kan vara så himla jätteseeeeegt och lååååååångggssssaaaaammmtttt 😉 . Oj, fast nu gjorde jag visst det i alla fall 😀 …

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s