Examen i gökboet

Så kan då femte och sista dagen i gökboet läggas till handlingarna 🙂 . Gött mos, dårå!

Hög tid för ett dintub-inklipp, med andra ord 🙂 . Fast det här gick inte att ”bädda” in i texten, så du får klicka på länken här istället. Kan ju avslöja att jag drar inte så lite igenkännande på munnen, utifrån den känsla som jag kan tänka mig att jag delar med McMurphy just i den här sekvensen 😉 . Även om, förstås, våra personligheter skiljer sig åt rätt rejält… Men skillnaden behöver inte vara så stor som man kan förledas att tro: McMurphy är uppenbarligen en utåtagerande, så kallad extravert, person emedan jag är mer av den inåtagerande, introverta, typen. (För den intresserade kan jag tillägga att dessa båda begrepp en gång i tiden formulerades av den analytiska psykologins ”fader” Carl-Gustav Jung). Gemensamt delar vi dock känslan av hur det är att bli ”utvärderad”, och det är nog en känsla som alla ”utvärderade” känner igen… Det är inte någon särskilt bekväm känsla, kan jag avslöja…

Sista dagen bestod först av ett återbesök hos psykologen, då först och främst mitt korttids- och arbetsminne testades såväl verbalt som text- och bildmässigt. Den verbala delen var direkt plågsam, tyckte jag, emedan de övriga var något lättare – även om också de bidrog till en slags ”smärta” i huvudet (en sån där ”smärta” är så oerhört svår att beskriva för andra, så jag nöjer mig med att kalla den just ”smärta”). Men, resultaten visade att jag inte hade några större kognitiva handikapp, och det var ju gott hur som helst 🙂 . Intressant var dock framför allt en del av den verbala testen, då jag ombads att memorera och därefter återge talserier med successivt alltfler tal i. Alltså exempelvis 7-5-2-1-9 osv. Mm, har för mig att det var upp till sex eller sju tal som mest, och det matchar rätt bra vad jag har läst mig till tidigare om att ett ”normalt” korttidsminne hos människan sträcker sig över 7+-2 enheter (alltså sju plus/minus två, dvs mellan 5 och 9 enheter). Åter till det intressanta i mitt fall: jag presterade samma resultat oavsett om jag skulle rabbla talserierna fram- eller baklänges (där det förstnämnda endast testade korttidsminnet och det sistnämnda arbetsminnet). Det var uppenbarligen ett ganska ovanligt resultat, och själv blev jag smått förvånad också…

Resten av dagen bestod av så kallade ”slutsamtal” där var och en av de professionella redogjorde för vad de hade skrivit in i mitt ärende och ville därefter ha mitt godkännande till det. Sista mötet var med den huvudansvariga läkaren, och tillsammans satt vi och knåpade ihop de slutliga och sammanfattande formuleringarna som sen kommer att gå iväg till Försäkringskassan. En smart sätt av läkaren ifråga att inbjuda mig till det ”samarbetet”, eftersom det gjorde mig mera delaktig i konstruktionen av det viktiga intyget.

Mm, inledningsvis frågade hon mig hur det kändes och jag svarade som det var att det skulle bli skönt att lämna Gökboet 🙂 . Hon verkade förstå direkt vad jag menade, och kom sen att prata om vilken del i filmen som hon tyckte bäst om: när McMurphy tar med sig sina ”medfångar” ut i en båt, vilket hon kopplade ihop med tanken på att ”leva livet” snarare än att vara ”inlåst som en grönsak”. Visst, tänker jag så här i efterhand. Det må ju vara en god idealbild för hur människor bör behandlas, istället för att vara inlåsta på institution, och det kan ju mycket väl symbolisera de nyliberalistiska idéerna som pulserat genom i varje fall västvärldens politik de senaste 40 åren. Den typen av idéer som exempelvis manifesterats i den så kallade Psykiatriutredningen och därefter Psykiatrireformen under åren 1994-95. Problemet är dock att de människor som behöver olika former av stöd för att få vardagen och inte minst ekonomin att fungera, tämligen ofta hamnar i kläm ute i samhället – ett samhälle som i grunden inte är byggt och till för dem eftersom detta samhälle har ett ordmässigt förled som sällan uttalas: arbetssamhället. Gång på gång framkommer exempelvis hur kommuner, som är de ytterst ansvariga för dessa människor enligt nämnda reform, inte klarar av att leva upp till sitt ansvar. Inte ens när man, som man har gjort det senaste decenniet, i allt högre grad samverkar med andra myndigheter kring dessa människor. En samverkan som dels ser väldigt olika ut i olika delar av landet, på gott och ont, och dels inrymmer en rad motsättningar av såväl ideologisk, ekonomisk som praktisk natur. Vi har nog alla, såväl professionella som lekmän, lite alltför tydligt just filmen Gökboets ”halleluja”-budskap om den ”fria” människan på vår näthinna… Problematiken framstår inte som helt olik den som frigivna fångar kan drabbas av efter att de har släppts ut ur våra fängelser: att de relativt snart upplever att det inte finns någon som ”tar emot” dem där ute i samhället, utan att de tvingas klara sig själva, och då går det som det går för en del… Dvs återfall i brott.

Nå. Jag kan hålla på länge och resonera kring detta. Men, det tänker jag avstå från här och nu. Istället, som i en passus bara, nämner jag istället att jag tidigare under gårdagen också träffade den skånske sjukgymnasten som tidigare under veckan envist kallade mig ”pojk”. Igår hade vi endast en kvart på oss, men vi hann ändå avhandla en hel del – som inte på minsta vis, kan det tyckas, hade med just mitt fall att göra. Av någon anledning fördes samtalet in på den aktuella ekonomiska oron, om biljättarnas behov av statligt stöd osv. Då kunde jag inte motstå frestelsen att tipsa om Göran Rosengrens ledare i DN om den nyliberalistiska ideologins kollaps, till vilken också tron på den ”fria” globala marknaden hör, eftersom vi var inne på liknande tankegångar i samtalet jag och sjukgymnasten. Han lovade att han skulle snoka reda på den ledarartikeln på nätet, men när jag var hemma på ”lunchrast” tog jag mig friheten att skriva ut den åt honom eftersom jag tänkte att ”ja, ja, det säger han bara för hur katten skulle han hinna med det?”. Döm av min förvåning när jag en timme senare sticker in huvudet i hans rum och räcker honom utskriften och han replikerar ”ja, jag har redan läst den på nätet!” 😮 ! Hur som helst: det intressanta för min del är att det uppenbarligen är lätt att kritisera de ekonomiska delarna av nyliberalismen, men hur står det till med insikten om och verkställigheten av människo- och samhällssynen i den ideologin? Det kanske inte framstår som särdeles tydligt eller självklart i allmänhet och i synnerhet i verksamheter som är knutna till eller verkar direkt under politiskt styrda organisationer…? De bör ju rimligen vara ideologiskt ”indränkta” och kanske därmed ”blinda” på ett sätt, ett slags ”nyttiga idioter” som inte är så mycket annat än transportmedel eller fordon för nyliberalistiska diskurser och ideologier. Fast själva kan de sitta där och tro att de gör ytterst självständiga bedömningar 😉 .

Nå. Åter till det avslutande samtalet med den huvudansvariga läkaren. Hon erkände utan omsvep att jag hade varit en riktigt svår person att bedöma, och hon jämförde med hur svårt det kan vara att ha en annan läkare som patient. Detta tar jag som ett tecken på att man inom den människohjälpande yrkessektorn är ovan vid att hantera hyfsat intelligenta och talföra patienter/klienter, att man gärna inte ser sin egen roll hotad i relationen mellan professionell och hjälpsökande. Man vill ha så lite språkligt motstånd som möjligt när man ska tvinga in patienten/klienten i de språkligt tillskrivande begrepp som man använder för att inte minst tillfredsställa byråkratin i Försäkringskassans form. Men det var med en respektfull ton som hon sa det, och liksom vid så gott som alla möten med de professionella på Manpower denna vecka så snackade vi sönder tidsschemat även i detta avslutande samtal 😉 . Och hon sa, liksom vid vårt första möte, att det var intressant och givande att prata med mig. Sånt måste man ju suga i sig 😛 .

Mm, och vad blev då resultatet av deras bedömning av mig? Jo, jag erhöll tre diagnoser och bör erhålla KBT-terapi och antidepressiv medicin (trots att jag fick henne att stryka formuleringar som ”har svårt för att känna glädje” i det slutliga intyget till FK 😉 ). 50 % arbetsförmåga med lönebidrag till och med sista februari 2009, därefter 50% arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden under 6 månader och därefter friskförklarad. Så löd deras prognos, men jag fick henne också att skriva in att det var under förutsättning att terapi och medicinering har effekt 🙂 .

Så. På något vis: Slutet gott, allting gott! Och livet blir väl lika kaosartad som vanligt när jag väl är tillbaks på jobbet på måndag… Men, först är det helg 😛 !

Annonser

4 Replies to “Examen i gökboet”

  1. Oj, inte illa att det är nån som orkar läsa mitt dravel 😮 ! Tack för det… kvinna 😉 ! Jo, det kommer nog att gå vägen småningom men jag har mina onda aningar att vederbörande KBT-psykolog kommer att få en å annan utmaning i att ha mig som klient 😀 . Nästan så att jag ser fram emot det, till och med 🙂 !

  2. Vi är flera som läser! Mycket intressant, tack för att du delar med dig.

    Jag har själv varit heltidssjukskriven av läkare för utmattningsdepression senaste två åren, men eftersom Försäkringskassan anser att jag är fullständigt arbetsför (trots att jag nästan kämpat livet ur mig för att försöka övertyga dem med hjälp av psykologer, läkarintyg, personliga brev osv osv osv) så får jag ingen hjälp och inga pengar. Inga utredningar, ingen rehab. Blev till och med uppsagd pga att min fd arbetsgivare ”inte trodde att jag skulle bli frisk igen”, trodde faktiskt inte sånt var lagligt möjligt i dagens Sverige. Arbetsförmedlingen stängde förstås sina dörrar också, eftersom jag inte kan jobba… Jag hoppas att socialen inte smäller sina dörrar i ansiktet på mig också, alla mina sparpengar är slut nu så det är sista utvägen – ska dit på möte nästa vecka…

    Roligt att höra att det funkar bättre för andra, i alla fall! Lycka till i fortsättningen 🙂

  3. Ja, det är helt enkelt för jävligt hur lätt det är att fara illa i Sverige på 2000-talet! Som du kanske känner till så var jag i en snarlik situation som din, även om jag hade den smala lyckan att ha stämpeldagar kvar hos AF så jag klarade mig den gången (2005). Men, det var på skägget att jag blev utförsäkrad och vad som hade hänt då vågar jag knappt tänka på, å jag betvivlar att det har blivit någon bättring sedan dess 😦 . Inte mycket tyder på det, i varje fall… En sak är dock säker: Den sittande regeringen ska bort, bort, bort!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s