Fjärde dagen i gökboet

Idag var det så dags för det praktiska provet hos arbetsterapeuten på förmiddan, och besök hos psykologen på eftermiddan.

Bläh, säger jag om det förstnämnda 😦 . Det gick verkligen inte bra för mig att ta del av de instruktioner som jag fick av arbetsterpeuten, å inte heller när jag sen skulle utföra ”arbetsuppifterna”. Det blev ”grus i maskineriet” på en gång när hon började dra förutsättningarna för det jag skulle göra, så jag förstod att det inte skulle gå väl. Det blev liksom snart fullt i arbetsminnet, och det hon fortsatte att instruera om rann obönhörligen ”över kanten” och in i omedelbar glömska. Så när jag väl kom därifrån var jag rejält dimmig och trött. Jäktade dock hem genom snöfallet för att äta lunch, vila en stund på soffan, och sen tillbaks ner på stan för samtalet med pyssologen.

Och vad kan jag säga om det då? Kanske att det blev en kamp, framför allt för pyssologen för att hon skulle få ur mig det hon ville ha ur mig. ”Har du ångest?”, ”Har du självmordstankar?”, ”Hur länge sen var det du grät?”, och vem var förvånad över ”Vad gör dig glad?” 😉 ? Bara som ett utsnitt av de korkade, stereotypa frågor som vi kom att älta en del om. Korkade så tillvida att de kan framstå som alltför allmängiltiga och självklara. Men, vad fasen är då ångest exempelvis? Hur känns ångest? Har du ångest emellanåt? Och hur vet du att det är just ångest du känner, och inte nåt annat? Mm, förmodligen för att en psykolog eller nån annan professionell har talat om det för dig – direkt eller indirekt via ombud av något slag. Och därmed, naturligtvis, har gjort språkligt våld på dina uppleverlser genom att inordna dem i en språklig kategori som passar vederbörande. Men egentligen: Är inte frågan om hur ångest känns ungefär densamma som att fråga nån om hur t ex färgen blå upplevs? Dvs, ni kanske delar samma begrepp för att tillskriva färgen sitt namn, men förstår ni verkligen hur den andre ser färgen? Hur vet du att det den andre kallar för blått inte egentligen ser ut som t ex rött, om du hade haft möjlighet att ”krypa in i huvet” på den andre och med egna ögon sett vad den andre ser? Jag kan ge mig katten på att du nöjer dig med att inte gå så långt i dina funderingar, utan istället i ett tidigt barnstadium accepterat vad en auktoritet har talat om dig. Mm, det språkliga våldet…

Nå. Ska inte orda mer om den delen av samtalet. Jag tror du förstår vilken kamp vederbörande pyssolog hade denna eftermiddag 🙂 . Och när hon inte fick mig dit hon ville, så kom utfallen om att jag formulerade mig abstrakt, var dålig på att direkt ge konkreta exempel på än det ena än det andra som hade med känslomässigt ”material” att göra…

Därutöver fanns naturligtvis annat att ta med sig ur det samtalet. Det tycker jag att det gör ur de flesta samtal jag är inbegripen i. Som tur är, för annars vore jag nog en tröstlöst frustrerad varelse vid det här laget 😉 . Det ”brände till” när jag nämnde min mors bakgrund som uppväxt i ett krigsdrabbat Finland, för då förstod jag att jag hade med en finskättling på andra sidan bordet att göra eftersom hon var påtagligt intresserad och därtill kunnig om situationen där ute på Karelen under kriget. Hon rekommenderade en film som jag ännu inte sett, och till och med uppmanade mig att själv åka till Karelen och se mig omkring med egna ögon. Du, den tanken har löpt som en tematiskt återkommande tanketråd under stora delar av mitt vuxna liv. Kanske kan det formuleras som en slags identitetsmässig rotlöshet, eftersom jag varken kan prata finska eller har varit i mors uppväxttrakt särdeles mycket (bara två gånger i livet, som 5- och 9-åring). Detta utgör nog den största behållningen från det samtalet 🙂 .

Inte Karelen, men väl Finska vinterkriget…

Angående mina ryggbesvär återkom samma psykologiserande kring detta som vid alla andra samtalskontakter. Och när jag framförde att det har skett på ett systematiskt vis såväl där på Manpower som inom rehabiliteringsverksamheter jag besökt (såväl som patient som forskare), så visade hon en kort stunds intresse för det och noterade (tror jag) vad jag tyckte var relevant ur ett fysiologiskt/somatisk perspektiv. Men det skedde ”under galgen” 😉 .

Mm, det finns mer som jag kanske borde berätta. Men, jag låter mig nöjas nu. En del saker suger jag fortfarande på… Så antingen lär jag spotta ut dem här nån gång framöver, eller så sväljer jag dem och bajsar ut dem på sedvanligt vis. Den delen av processen lovar jag att du slipper ta del av här, i varje fall 😉 .

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s