Tredje dagen i gökboet

Ja, så är tredje dagen i gökboet avverkad och jag kan inte låta bli att klistra in några dintuber 🙂 …

McMurphy inser att Chief lurat dem alla…

Mm, det där är ju en härlig sekvens i filmen Gökboet, som naturligtvis utgör förebilden till det jag kallar gökboet i den häringa bloggen 😉 . Och just detta klipp kan sägas illustrera inte bara hur det är att framstå som ett ”nutcase” utan också en väl utbredd uppfattning bland ”allmänheten” om hur det är att utsättas för utredningar, i synnerhet sådana som är av psykologisk eller psykosomatisk karaktär: med viljans makt kan man simulera sig till det man som patient/klient eftersträvar, att det går att lura ”systemet”…

Ja, det är mycket möjligt att det förhåller sig så. Å andra sidan kan det också bara vara ett uttryck för den irritation som vissa hyser gentemot dem som inte mår så bra i vårt så kallade välfärdssamhälle, de som tär på välfärden som de i huvudsak förhållandevis välmående har skrapat ihop genom skattesedeln. Men det utgör förmodligen också en reaktion mot det som är dem okänt och obekant, och som formligen skrämmer skiten ur dem – ungefär i lika hög grad som tankarna på döden. Inte minst därför att de så väl förstår att det trots allt kan vara deras ”tur” härnäst, om nu inte livet riktigt utvecklar sig som de har tänkt sig det… Ty, det räcker med t ex en skilsmässa, ekonomisk konkurs eller nån nära anhörigs självmord för att man själv fullständigt kan rasa samman – för att inte säga en kombination av sådana händelser, vilket drabbar en hel del människor. Livet är bräcklig, och många hatar tanken på att det förhåller sig så – av det enkla skälet att ett sådant konstaterande strider mot vårt så utbredda, rationellt linjära tänkande: livslinjen ska peka uppåt, uppåt, uppåt. Vilket är liktydigt med bättre, bättre, bättre.

Det linjära livet…

Mm, detta blev en utvikning. Säkert relevant i sammanhanget, men jag lämnar den nu därhän. För nu klistrar jag istället in nästa klipp:

McMurphy uppviglar…

Detta är i själva verket, på ett metaforiskt plan, vad man som patient/klient möts av när man väl kommer till en offentlig institution för utredning, t ex i Manpower Hälsopartners skepnad: man försöker göra sin röst hörd, försöker bli lyssnad på, försöker få gehör utifrån sina upplevelser och erfarenheter. Men, man tvingas obönhörligen in i ”systemets” nomenklatur: det gäller att tillämpa deras språkvärld för att komma någonstans, och de ser olika varsamt till att korrigera ens språkbruk in i denna värld. Man kan opponera sig och mena att deras språk är torftigt, alltför ytligt och främmande för en själv som patient/klient, men likväl tvingas man ge sig. Och gör man inte det, så ser de till att göra det i de anteckningar som de gör. För in ”systemet” ska man, om man vill uppnå något, och då är det det av ”systemet” tillrättalagda språket som gäller. Punkt.

Ett annat sätt att uttrycka det: det är fråga om institutionens, och i förlängningen statens, sätt att utöva makt över individen. Ett språkligt våld.

Jag gissar att den som läser detta och tidigare hyste, eller fortfarande hyser, misstankar som jag först var inne på ovan nu kan börja ana hur det är att bli utredd. Att behöva blotta stora delar av sitt liv, såväl det nuvarande som det som tillhör historien, för en rad professionella: läkare, psykiater, psykolog, socionom, arbetsterapeut och sjukgymnast. Alla utifrån sin professions speciella perspektiv. Och detta inledningsvis med egna ord, eller i varje fall ord som man själv har valt att använda, men ju längre samtalet lider desto tydligare blir det språkliga våldet. För ned på papper ska det som sägs, och detta utifrån på förhand färdigkonstruerade språkliga kategorier som hör ”systemet” till… Ärligt talat: törs du utsätta dig för det?

Nå. Så hur har den tredje dagen i gökboet avlöpt? Jo tack, förhållandevis bra ändå.

Först ut var sjukgymnasten: en skåning i 60-årsåldern som pratade snabbt och forcerat. Lika forcerat som han behandlade min kropp: som en bagare som knådar bulldeg, ungefär. Dvs relativt hårt och intensivt.

Precis som de tidigare så var hans expertroll påtaglig. Ja, jag kan nog säga att han är den som hittills har visat mest prov på att vara ”expert”, så tillvida att det han säger framställs som odiskutabla fakta. Rätt slående att han därtill förde ett kort resonemang kring hur svårt det kan vara att leva i det moderna samhället, med alla dess ”experter” som ska tala om hur livet ska levas 😉 .

Därtill gav han prov på en typiskt skånsk variant av språkligt våld, vilket sannolikt utgör en slags patriarkal kulturyttring. Inom den del av forskningsvärlden som ägnar sig åt genus, dvs analys av könsroller och samhällsstrukturer som påverkas av kön, lyder ett axiom ungefär så här: ”Det patriarkiska samhällsystemet kännetecknas av att män styr andra män, men samtliga män styr kvinnor och barn” (källa: Jalmert, L. (1984). Den svenske mannen. Stockholm: Tidens förlag). Detta manifesterades genom hans tilltal av mig som ”pojk”, t ex i uttryck som ”Jaha, du pojk, då ska vi se var vi ska börja…”. Att kalla en 43-åring för ”pojk” kan knappast ses som något annat än ett uttryck för en vilja att skaffa sig ett maktmässigt övertag. Jag har stött på det tidigare, nästan uteslutande hos skåningar. Eller har jag fel? Hur kan man annars tolka det?

Behöver jag nämna att jag var på vippen att bemöta honom på ett snarlikt vis: ”Jaha, du gubbe, det kan du har rätt i…” 😉 . Vore intressant att se reaktionen, om inget annat. Men jag lät bli – denna gång 🙂 .

Andra mötet för dagen var med arbetsterapeuten. En ganska slätstruken föreställning i intervjuns form. I samma stund som hennes frågor tog slut slocknade också hennes intresse för mig som människa, vilket inte minst framgick av blicken. Ett perfekt avsked… om man vill framstå som byråkrat.

Imorron följs det upp av praktiska övningar, dvs en studie av min exekutiva förmåga.

Mm. Summa sumarum från övningarna så här långt: ”smaken i munnen” blir alltmer påtaglig av att bli behandlad som en tämligen ansiktslös klient, som ett fall, med en känsla av att bli byråkratiskt hanterad. Faktiskt i högre utsträckning än vad jag känt efter kontakter med verksamheter knutna till stat, landsting eller kommun. Intressant att detta kan bli känslan efter besök hos ett privat företag som Manpower…

Å apropå det: en av alla återkommande frågor som poppar upp i så gott som varje samtal med de olika professionella där gäller frågan ”Vad gör dig glad?”. Det kan vara en knepig fråga att ge ett generellt svar på, har jag upptäckt, för jag blir oftast glad av väldigt små vardagliga händelser. Men, idag höll jag på att svara: jag blev glad över Göran Rosengrens ledare i DN idag, den med rubriken ”Samhällets återkomst” och vari han deklarerar nyliberalismens retoriska/ideologiska sammanbrott i och med att det kapitalistiska samhällssystemet ännu en gång har visat sig uppenbart sårbart i och med den ekonomiska kris vi befinner oss i sen en tid. Som sociolog kan jag inte göra annat än att nicka bifall. Tack, Göran, för en fantastiskt välformulerad och träffsäker ledare!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s