Inför andra besöket i gökboet…

Sitter här nu under ”lunchrasten” inför mitt andra besök i gökboet: träff med socionomen…

Först en introspektiv reflektion: Jag var trött som fasen igår, under hela tiden som jag var i gökboet och sen när jag kom hem. Men av någon förunderlig anledning så ”dök” jag inte riktigt helt och hållet som jag hade förväntat mig. Visst jag törnade in kanske tio minuter vid 18-snåret, innan middan (som turligt nog bestod av uppvärmda matlådor från helgen 🙂 ), men inte mer än så… Hur som helst: Jag tog mig ut även på en kvällspromenad efter kvällsfikat vid 20-snåret, och efter det tog jag itu med disken innan det var dags för kvällsmat och sänggående vid 22-tiden. När jag sedan kom upp i morse så kändes det fortfarande segt i huvet, men det hade hänt något ändå… Det var som om jag plötsligt hade fått en konstant påliggande känsla av LUST. Och den har hängt i hela dan än så länge (avverkade en webbredaktörskurs på skolan på förmiddan, och jag höll faktiskt ihop mig själv hela tiden – det kändes helt OK 🙂 ). Har självklart mina klara hypoteser om varför denna förändring har kommit: det välgörande i social responsivitet! Tänk att bara få prata om dig själv, på härsan och tvärsan, under tre timmar per dag… Vem skulle inte känna sig upplyft av det! Det är nog i grunden just precis så jäkla enkelt. Kalla det för att få social bekräftelse, eller vad som helst, men det har hur som helst en helande effekt!

Nå. Så en kort summering av träffen med den kvinnliga läkaren i går på eftermiddan.Hon visade sig inte endast vara läkare, utan därtill hade hon en gång i tiden påbörjat doktorandkursen i sociologi – och det var just sociologin som hade präglat henne mest påstod hon. Men oj sicken stirrig mänska, alltså! Hoppade av och an i samtalet, bytte fokus och samtalsämne i ett jehu… Drog in sig själv och sitt eget sätt att vara i samtalet, för att ha som kontrast eller spegel till det jag själv berättade. Drog in vetenskapliga teorier och rön där det passade henne (t ex psykologins välkända introvert/extravert) men förkastade sådant som inte stämde med hennes pragmatiska världsbild. Ett exempel på det senare var hennes syn på vad utbrändhet var: en sorts kortslutning i hjärnan. Då passade jag på att referera till vad psykiatern hade sagt tidigare på dan om att utbrändhet var ofta en form av celldöd i hjärnan. Nej, det tyckte hon inte att det var… ”Nehej”, sa jag. ”Men kan du då beskriva neurologiskt vad som händer i hjärnan vid utbrändethet – utan att använda ytliga lekmannametaforer?”, sa jag. Nej, det kunde hon förstås inte. Men att det handlade om kortslutning var hon helt övertygad om och det där med celldöd i hippocampus gällde bara soldater i ett krig, vilka led av posttraumatisk stress (jo, det har jag också hört talas om förstås, men det utesluter inte att det är samma slags neurondöd som inträffar vid utbrändhet…).

En annan sekvens i samtalet med henne, precis som med psykiatern, handlade dels om deras fokus på det depressiva, och förslag till åtgärd i mitt fall just utifrån det depressiva, och endast ett sekundärt, om ens, intresse vid kognitiva funktioner som koncentration, trötthet, minne osv. Hon var flera gånger i samtalet fast besluten att klassa mig som ”lite nere, lite låg”, medan jag menade att det var ett resultat av koncentrationströtthet – möjligen med en depressiv ”touch” i dess kölvatten, men likt förbaskat koncentrationströtthet i första hand. Jag ser koncentrationströttheten som orsak och ”den låga sinnesstämningen” som en verkan, emedan de alltid utgår ifrån det omvända… Och det framförde jag naturligtvis mina synpunkter på, även i samtalet med psykiatern. Och vet du vad: i en slags bisats erkände faktiskt var och en av dem att det är så det ligger till :-). 1-0 till mig, hehe…

Ytterligare en sekvens handlade om min rygg. I samtalet med henne framhärdade jag flera gånger det totalt meningslösa i att försöka rehabilitera mig utan att bry sig om att utreda och behandla min rygg. Hon försökte hela tiden nedprioritera ryggen, men till slut la hon sig platt i samtalet och undersökte ryggen… och konstaterade nåt i stil med att ”Ja, herre gud, det kan jag gott förstå att du har ont av en sådan rygg!”. Puh!, säger jag om det… Som man får slita för att bli lyssnad på, för att få nåt slags gehör!

Och det är kanske det mest påtagliga intrycket jag har hittills: att de är så förbaskat deduktivt skolade, så de har helt enkelt svårt att ”ta in” och lyssna på vad patienten säger. De har sina färdiga förklaringar som en del av sin ”nedkladdade” förförståelse, och de letar bara efter ”bevis” för att teorierna stämmer. Resten tillförs högen av ”avvikelser” som är av såväl sekundärt som tertiärt intresse. De framstår som den besserwissrande ”experten” som minsann vet bäst… GRRR, vad jag blir arg på en sådan attityd :-(. Men, jag fortsätter självklart min envisa kamp för att vinna gehör. Hittills står det 2-0 till mig, känner jag. Frågan är bara vad ställningen är i deras slutprotokoll som sedan går iväg till Försäkringskassan…

Så, summa sumarum av gårdagens upplevelser: först en saftig blandning sömnpiller, sen en tripp antideppiller för att få nya neuroner, därefter en läkarbedömning som förkastar alla vetenskapliga rön som inte passar en pragmatisk världsbild men ändå gärna förkastar somatiska förklaringar… Mm, är det konstigt att man känner sig groggy 😮 ?

Mm, fortsättning följer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s