Det gränslösa arbetet

Hmmm… Inte förutan att man förundras över människorna på stället där jag arbetstränar, och därmed också över mig själv och de utlösande faktorerna till att jag en gång ”väggade” .

I måndags var vi tre stycken på jobbet, varav jag pratade med en. Vi kan kalla henne S.

Jag har haft S. som lärare då jag pluggade sociologi. En oerhört ambitiös och ytterst krävande lärare, men ändå flickaktig som person på nåt märkligt vis. Kanske beror det på att hon trots sin hyfsat mogna ålder ännu inte har skaffat barn? Ja, inte vet jag men jag kan lämna det därhän just nu.

S. frågade om jag hade haft ledigt och fick sig redovisat i korthet för det. Själv hade hon precis kommit tillbaks efter 2,5 veckas semester. Hon skrattade och sa att den där halva veckan verkligen behövdes. Jag frågade om hon skulle ta ut mer ledigt, men hon sa nej. Efter det visste hon att förtälja att hon aldrig tidigare haft mer än 2 veckors semester. På pappret ja, men inte i verkligheten. Och under tiden som doktorand, vilket brukar vara minst 4 år, hade hon inte haft någon semester alls… Hon kunde aldrig få ro i kroppen att vara mera ledig, utan var bara tvungen att förbereda en massa saker inför hösten…

Igår var vi också tre. Men istället för S. dök E. upp.  En adjunkt i psykologi som jag också hade som lärare när jag pluggade. Liksom S. skapligt mullig, men något äldre och skapligt nybliven mormor (om jag minns rätt).

Jag hörde E. prata i telefon på sitt rum när jag gick förbi i korridoren efter att ha hämtat en kopp kaffe i fikarummet. Överhörde något i stil med ”Nu har jag semester och kommer inte att göra något åt det, alltså”.

Senare stack hon in huvudet i mitt rum och fick ungefär samma redogörelse sig till livs som S. dagen innan.

”Å du har semester?”, avslutade jag med. Hon nickade jakande.
”Vad gör du här då?”
”Har man semester får man göra vad man vill!”, svarade hon.

Vad svarar man på sånt? Typ som ”Har du inget liv, eller?”. Ja, i vanliga fall hade jag kläckt ur mig nåt sånt men inte i det här sammanhanget. I det här akademiska sammanhanget. Att säga något slikt känns ungefär som att svära i kyrkan. Ty här brinner människor för det de håller på med. I varje fall är det så jag har tolkat det.

Baksidan av detta brinnande är dock att det föder lätt en slags utbredd attityd inom akamierna att där ska man banne mig lägga ned sin själ i det man gör. Gränsen mellan privatliv och arbetsliv är således ytterst tunn, om ens befintlig kan jag väl tycka emellanåt. Å det är klart att jag undrar över valet av arbetsplats att arbetsträna på…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s