Vänjer jag mig nånsin vid ensamheten?

Sista dagen som ungarna är hos mig, innan de går över till exxet för att tillbringa 3 veckor med henne under hennes semester. Å jag funderar: Kan jag nånsin vänja mig vid den kompakta tystnaden, frånvaron av mänsklig aktivitet, i min närhet? Har ju haft barnen växelvis boende sedan 2001, å den där dallrande ångesten över kontrasten mellan ”fullt hus” och dess motsats ”tomt hus” finns där fortfarande… Visst, jag har lärt mig nån slags cooping-strategi för att inte låta den få alltför stort utrymme – t ex att jag ett par dar innan övergången automatiskt har börjat ”känna in” hur det kommer att kännas när de väl har lämnat mig. Å jag vet att det tar ca 1-2 dagar innan jag tycker att det ”tomma huset” är ett normaltillstånd som är lika naturligt som det ”fulla” dito. Men det är själva omställingsprocessen som är jobbig, typ, samt att jag sen länge noterat att jag sover betydligt sämre och oroligare vid ”tomt” hus jämfört med ”fullt” hus.

Därutöver kan jag ju inte fly ensamheten heller i nån vidare bemärkelse: Dels bor kärestan för långt bort för att jag på ett mera spontant sätt kan slinka över dit några timmar, sen pipa hem till mitt å ”leva på som vanligt”. Dels problematiserar jag en del om det verkligen är juste att fly ensamheten på det viset…? Kanske är det så som slentrian uppstår i en kärleksrelation – att man egentligen inte längre vet varför man är tillsammans men den hotande ensamheten är så mycket större att tackla så man låter den få vara orsak nog…? Och fåfängt när man drömmen om att ”nja, vi har nog bara en svacka nu å det blir nog bättre småningom”…

Annonser

2 Replies to “Vänjer jag mig nånsin vid ensamheten?”

  1. Tre veckor är ju ganska länge att vara ifrån sina barn. Kan itne ens föreställa mej hur jobbigt det skulle vara!
    Att bara kunna vara ensamma tillsammans tycker jag är det sköna med att ha varit tillsammans länge (t.e.x läsa), men jag förstår hur du menar.
    Och svackor har väl alla förhållanden (?) fast jag tycker alltid att kärleken har varit starkare på andra sidan. Fågan är väl hur man vet när svackan slutar och när förhållandet bara är dött.

  2. Förstår att det är jobbigt! 15 har ju varit borta i nästan fyra veckor nu – men vi har ju haft 17 hemma sgs hela tiden (med undantag av en helg, och någon ytterligare dag eller två) – men om båda hade varit borta…..oj så tomt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s