DRÖMMEN :)

Hehe… Häromdan tog jag del av ett par av kärestans drömmar, vilka hon kategoriserade som mardrömmar om än i lite olika underkategorier: ”Skräck, demoner å dödsångest” samt ”social misär”, typ… Två för henne oerhört verklighetstrogna drömmar, så tillvida att hon fullt ut trodde att de var sanna när hon slutligen slog upp ögonen…

Hmm, jag som aldrig drömmer…

”Å jag då, som aaaaaldrig drömmer nåt!”, kunde jag då konstatera dels med en viss belåtenhet men också med ett stänk av saknad. Ja, det är så att alltsedan jag ”väggade” i januari 2005 drömmer jag förhållandevis jättesällan, eller åtminstone inte kommer ihåg mina drömmar när jag väl vaknar…

Men, vad tror du då händer: Jo, i natt drömde jag förstås 🙂 ! Na, snarare i morse då – efter en lång natt med ständigt avbruten sömn eftersom grabben sov tillsammans med mig då dotran har en överslaggande kompis här som får husera i grabbens säng. Nån gång efter halv fem i morse satt då drömmandet in, och jag antar att de kunde kategoriseras som ”social misär och allmän förvirring” eller nåt, typ. Tänkte jag skulle redogöra för dem här innan de försvinner helt ur skallen.

Konsultbesöket

Inledningsvis var jag o kärestan på ett, som det av kärestan var utlovat, kort hemjobbbesök en kväll hos en konsult som hon anlitat i tjänsten. En konsult som bara slumpade sig vara Jan Sjunnesson, som var konsult på ett av mina tidigare jobb för över 10 år sen, typ . Nå, de båda satte snart igång med jobbandet och jag, ja, jag satt väl mest å väntade på att tiden skulle gå typ och var väl allmänt social och så…

En Akela-hund

Hmm, av nån anledning förstod jag så att jag hade haft med mig hunden Akela dit, en långhårig dvärgtax som i verkligheten varit död i 23 år vid det här laget. Hon poppade plötsligt upp där, hur som helst, och jag lattjade väl med henne en del i väntan på att kärestan skulle bli klar med sitt tjänsteärende… Vilket visade sig vara ett lååångt tjänsteärende, så hunden ifråga var nog mest ett hjärnspöke på grund av tristess…

Småningom var de ändå klara med sitt, å jag gjorde mig beredd att bryta upp därifrån.

En konsultdunk?

Vad händer dårå? Jo, konsulten ifråga plockar fram sprit – i en plastdunk ! – å kärestan tackar glatt ja till en ”efterfest” – hon som så länge jag känt henne helt avböjt allt vad sprit heter (med vissa undantag, sånt som typ stark likör eller kanske en riktigt fin-fin whisky men då bara smuttvis).

För ovanlighetens skull blev jag riktigt, riktigt gramse på henne och sa högt ”Jag går nu!”, öppnade dörren bryskt men mötte bara ett oförstående ansikte och ett ”Ja, gör det du…”. Stegade ut i trapphuset och drämde igen dörren med en smäll… Eller rättare, det var min avsikt. I själva verket slog dörren igen totalt ljudlöst och studsade raskt upp på vid gavel igen… Jag lämnade det upp till dem att stänga efter mig, och det samma gällde ansvaret för hunden…

Nå, jag stegade raskt ut på gården i riktning mot bilen och vad fick jag då se?

Cykeln, klasskompisen och bilen

Jo, på vägen bort mot parkeringen hade jag på höger hand framför mig ett antal cykelställ fulla med cyklar och bland dessa stod det en figur och sparkade sig fördärvad på en cykel under det att vederbörande svor högt. När jag kom närmare såg jag förstås att det var min cykel , som förvisso fortfarande stod upp men det var med skeva hjul och förvridna skärmar samt krossade lyktor.

Denna bild har inte mycket med drömmen att göra
men jag tyckte den var lite fräck bara 😉

Var jag arg sen tidigare blev jag ursinning nu och stegade resolut fram till figuren och högg tag i hans krage. Och då fann jag att det var Kenneth Jonsson jag höll i mina händer, en gång i tiden en av mina bästa vänner och därtill klasskompis på låg- och mellanstadiet.

På min fråga om varför i he@#$¤ han gått bärsärk på min cykel fick jag inte något redigt svar, men hans tidigare svavelosande ramsor förbyttes i förvirring och tvekan, kanske blandat med en viss skamsenhet. Han lovade att ersätta mig ekonomiskt för de uppkomna skadorna och stapplade lite dröjande iväg medan jag fortsatte inspektionen av min cykel.

Guden Guds straff = Reparationspengar

När väl klasskompisen var försvunnen dök så ett gäng smågrabbar upp som undrade vad som hade hänt, samt därefter informerade mig om att Kenneth tidigare varit hemma hos en av dem och glömt kvar en massa grejer.

Omtänksam om min gamle vän tog jag mig an ansvaret för dessa grejer, så jag följde med grabbarna in i lägenheten och fann till min oförställda glädje att grejerna ifråga i huvudsak handlade om en med sedlar överfylld plånbok. ”Ha! En del straffar guden Gud på en gång” eller nåt tänkte jag och fann att det belopp kompisen lämnat efter sig mer än väl skulle kompensera mig för skadorna på cykeln.

Ah, tänk den som kunde bromsa ändå!

Gick så ut till parkeringen, hämtade bilen och körde fram den mot området med cykelställ, i syfte att lasta in cykeln i kofferten. Väl framme vid cyklarna vägrade bromsarna på bilen att göra nån vidare tjänst, varför jag dönade in med fronten i en stolpe.

Ett ”Arrghhh” undslapp mig, och i med backväxeln. He, inte håsiken funkade bromsarna bättre när man backade inte så det bar sig inte bättre än att bakänden på bilen tjoffade upp på en jordvall – och där blev bilen ståendes/hängades med bakhjulen i luften.

Exxet och lägenheten på stan

På något mirakulöst vis kom jag dock in till stan med bilen. Riktigt hur det gick till minns jag inte, men in till stan kom jag som sagt. Hade bilen parkerad på en central parkeringsplats eftersom jag uppenbarligen hade nåt ärende att göra i centrum.

Exxet och ett par gentlemannabrukare

Knatade ut på stadens gator, eller rättare sagt trottoarer, i kvällsmörkret och mötte plötsligt mit exx – den personliga assistenten – som uppenbarligen var ute och vallade ett par av sina brukare, ett par äldre gentlemän. Just när vi passerat varandra, utan att göra nån vidare notis om varann, girade de 180 grader och följde efter mig en kort stund så jag kom att höra fragment av deras samtal.

Minns inte riktigt vad de pratade om, men jag förstod att i varje fall en av dem var en distingerad äldre man som var kunnig om och allmänt intresserad av det mesta. Exxet – som knappast kan karaktäriseras som något slikt – gjorde vad hon kunde för att svara på hans frågor, men det blev mest artighetssvar å inte så mycket innehåll…

Nå, de orkade naturligtvis inte hålla min takt så de blev snart avhängda. Jag hade ju uppenbarligen nåt jag skulle göra: Hade ett förvisso något otydligt uppdrag att hämta något till dotra min i en lägenhet inne i de centrala delarna av stan.Det visade sig vara ett litet, litet kyffe som jag besökt i drömmar för länge sedan: Ett rum på ca 10 kvm och en toalett, på markplanet i ett rött tegelhus i typiskt brittisk stil. Uppenbarligen var jag försedd med nycklar till dörren och kod till portlarmet, för in kom jag å roffade snabbt åt mig en väska som jag förstod var dotrans.

Hmm…?

 På vägen ut ur lägenheten kastade jag ett getöga in i toalettutrymmet och hajade till vid åsynen av en märklig porslinstingest som tycktes vara en kombination av urinoar och bidé… Nå, det var nog bara en föraning om vad som komma skulle…?

När jag skulle stänga och låsa efter mig blev jag varse ett polaroidkort som hängde och dinglade i dörröppningen, föreställande en sekreterare som jag mindes från samma jobb som då jag lärde känna Janne Sjunnesson. Hon hette Sari, var mörk och relativt kort. På kortet satt en liten vit papperstejp med ordet ”Puss!” ditkletat med rosa tusch. Detta gav mig dels en aning om att lägenheten var bekant sedan tidigare – kanske hade jag bott där? – men också en kuslig känsla av att någon annan bodde där nu, kanske Sari?, och att jag således var ute i redigt skumma ärenden. Skyndade mig så gott jag kunde och sprang mot parkeringen och bilen med den hämtade väskan diskret tryckt mot bröstet/armhålan…

Barnbajseriet

Ah, så hemma igen – äntligen kunde man andas ut! Skulle bara in i badrummet för att tvätta händerna… Och vilken syn möter mig dårå?

Också en pose att inta på toaletten…
I alla fall för en 15-åring…

Jo, mitt på badrumsgolvet står dotran min i en annorlunda pose: Med hövet mot golvet, torkandes sig därbak (akrobat, javisst) efter att ha använt ett tråg som ”nedslagsplats” för du vet vad… Hmm, jag tar ett elegant skutt åt sidan och förbi henne och tar mig raskt fram till handfatet under det att jag ber henne om ursäkt för att jag rusar in i badrummet trots att det var upptaget, men med olåst dörr…

Så möter mig nästa syn: Uppe på handfatets kanter står den 12-årige grabben min likt en chimpans och balanserar, uträttandes samma ärende som dotran fast rätt ned i handfatets avlopp istället . Han har till och med varit företagsam nog att ta bort den grova ”avloppssilen” så att ”missilerna” kan falla direkt ned i avlopssröret…

Exakt vem är ansvarig?!

HUVVA, VEM HAR UPPFORSTRAT MINA UNGAR EGENTLIGEN?!? ELLER ÄR DE BARA HELT VANLIGA BORTBYTINGAR?!?!

Nå, anmärkningsvärt eller inte så tycks inte heller denna syn beröra mig särdeles mycket där och då. Jag tar bara ett steg åt sidan och passar på att tvätta händerna i pauserna mellan ”missilsläppen”…

Ungefär just då slog jag upp mina blå eftersom klockradion kört igång med Ekonyheterna… Och påminde mig själv omedelbart om vilken dag det var idag: Dagen då jag skulle gå i föräldrastrejk å barnen skulle vara ansvariga för inhandling, matlagning, diskning m m i köksområdet…

Hmm, exakt varför har jag mina onda aningar…?!?

Annonser

5 Replies to “DRÖMMEN :)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s