Sista träffen med rehabgruppen idag

Ja, så har då dagen kommit. Dagen Slut. ”Sista natten med gänget”, typ… Jag syftar på sista träffen med den rehabiliteringsgrupp som jag ingått i sedan i september förra året, tror jag det var. En träff varje fredag sedan dess. Janne, Maria, Cia, Lena, Ann-Louise, Seija å jag då… Åsså ledarna Maj-Len och Eva. Har varit en oerhört intressant ”resa”, vill jag lova, som vi har gjort tillsammans. Å väldigt välgörande för oss allihop, säkert. De flesta av oss mår betydligt bättre än när vi började, vilket kan vara en indikation på gruppens betydelse för ”läkningsprocessen”.

Minns för egen del så väl hur himla stressande jag tyckte det var att öht bege sig iväg till gruppen ifråga i början. Mycket beroende på att jag så lätt blev så himla yr, speciellt under de lätta men ändock fysiska övningarna. Hade dessutom svårt att hänga med i samtalsdelen ibland, och det var svårt att förstå instruktioner inför övningarna – hur lättbegripliga de än kunde uppfattas som. Koncentrationsförmågan fanns där helt enkelt inte… Men så, successivt blev det mesta bättre. I synnerhet efter att vi alla hade fått arbeta med och redogöra för vår Livslinje, samt därefter fått reflektioner på den av de andra. Ett oerhört tungt och slitsamt arbeta att sammanställa den, men ojojoj så välgörande till slut 🙂 !

Inte helt utan att ett visst vemod infinner sig en dag som denna, med andra ord…

Ojoj, gäsp… Precis uppkommen efter en tvåtimmars ”nap” i vardagsrumssoffan efter gruppträffen och lunch med dotran, som håller på att insjukna i förkylning som det verkar… Kände mig i prima form inför gruppträffen, men oj vad jag ”off” jag blev när jag väl var där… Å det höll i sig hela tiden… Kanske att jag behärskades av en känsla av sorg, där och då när det hela utspelade sig…? Vet ej, men mycket möjligt… Hur som helst var jag helt dränerad på ork när jag kom hem igen, ungefär som i vintras efter de däringa gruppträffarna…

Nå, nu är det i alla fall slut, finito. Blir förvisso en uppföljande återträff i oktober och om ett år, men dock. En del blandade känslor infinner sig angående det, å mycket av det behandlade vi tillsammans inom gruppen denna gång – som en slags resumé över det som har varit. Var dock så ”off” så jag kunde inte förmå mig att tänka i de banorna som jag kände, på nåt knepigt vis. Tror vi alla har känt så under resans gång på nåt vis… När väl funderingarna och känslorna är uttryckta i ord så träffar de aldrig riktigt helt rätt, utan man hamnar nästan jämt ”offside” – bara nästan rätt. Men vi har i alla fall fått träning i den svåra konsten och det är vi nog alla tacksamma för.

Antagligen bäst av allt: Vi fick ta med hem alla våra alster som vi ägnat oss åt under de 24 veckorna 🙂 . Tror en del av dem kommer att vara viktiga för mig då och då för en ganska lång tid framöver… Som t ex den ”siamesiska tvillingmössan” som jag gjorde i blindo av en rund lerklump, som kom att symbolisera ”mina två skallar”: Den fungerande och den icke-fungerande. Men framför allt Livslinjen, som i mitt fall tar sats ända från 1930 då min mor föddes, Finska Vinterkriget, min och mors relation, och som senare landar i ofrivilligt föräldraskap, separation och konflikter, vårdnadstvist, lägenhetsbrand och överprestationer i akademins namn och skugga… Kort sagt en ganska lång historia, men en historia som man kan suga länge på och begrunda… Önskar nästan att jag hade en mastodontscanner så att jag kunde digitalisera den, för den är stor som en väggtapet, typ 😉 .

 Nå. Är glad för dotrans skull, i varje fall: Hon har klarat av en hel vecka i skolan – och dessutom utan att drabbas av ångestattacker :). Wow, sicken go känsla!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s