Tredje dagen i gökboet

Ja, så är tredje dagen i gökboet avverkad och jag kan inte låta bli att klistra in några dintuber …

McMurphy inser att Chief lurat dem alla…

Mm, det där är ju en härlig sekvens i filmen Gökboet, som naturligtvis utgör förebilden till det jag kallar gökboet i den häringa bloggen . Och just detta klipp kan sägas illustrera inte bara hur det är att framstå som ett ”nutcase” utan också en väl utbredd uppfattning bland ”allmänheten” om hur det är att utsättas för utredningar, i synnerhet sådana som är av psykologisk eller psykosomatisk karaktär: med viljans makt kan man simulera sig till det man som patient/klient eftersträvar, att det går att lura ”systemet”…

Ja, det är mycket möjligt att det förhåller sig så. Å andra sidan kan det också bara vara ett uttryck för den irritation som vissa hyser gentemot dem som inte mår så bra i vårt så kallade välfärdssamhälle, de som tär på välfärden som de i huvudsak förhållandevis välmående har skrapat ihop genom skattesedeln. Men det utgör förmodligen också en reaktion mot det som är dem okänt och obekant, och som formligen skrämmer skiten ur dem – ungefär i lika hög grad som tankarna på döden. Inte minst därför att de så väl förstår att det trots allt kan vara deras ”tur” härnäst, om nu inte livet riktigt utvecklar sig som de har tänkt sig det… Ty, det räcker med t ex en skilsmässa, ekonomisk konkurs eller nån nära anhörigs självmord för att man själv fullständigt kan rasa samman – för att inte säga en kombination av sådana händelser, vilket drabbar en hel del människor. Livet är bräcklig, och många hatar tanken på att det förhåller sig så – av det enkla skälet att ett sådant konstaterande strider mot vårt så utbredda, rationellt linjära tänkande: livslinjen ska peka uppåt, uppåt, uppåt. Vilket är liktydigt med bättre, bättre, bättre.

Det linjära livet…

Mm, detta blev en utvikning. Säkert relevant i sammanhanget, men jag lämnar den nu därhän. För nu klistrar jag istället in nästa klipp:

McMurphy uppviglar…

Detta är i själva verket, på ett metaforiskt plan, vad man som patient/klient möts av när man väl kommer till en offentlig institution för utredning, t ex i Manpower Hälsopartners skepnad: man försöker göra sin röst hörd, försöker bli lyssnad på, försöker få gehör utifrån sina upplevelser och erfarenheter. Men, man tvingas obönhörligen in i ”systemets” nomenklatur: det gäller att tillämpa deras språkvärld för att komma någonstans, och de ser olika varsamt till att korrigera ens språkbruk in i denna värld. Man kan opponera sig och mena att deras språk är torftigt, alltför ytligt och främmande för en själv som patient/klient, men likväl tvingas man ge sig. Och gör man inte det, så ser de till att göra det i de anteckningar som de gör. För in ”systemet” ska man, om man vill uppnå något, och då är det det av ”systemet” tillrättalagda språket som gäller. Punkt.

Ett annat sätt att uttrycka det: det är fråga om institutionens, och i förlängningen statens, sätt att utöva makt över individen. Ett språkligt våld.

Jag gissar att den som läser detta och tidigare hyste, eller fortfarande hyser, misstankar som jag först var inne på ovan nu kan börja ana hur det är att bli utredd. Att behöva blotta stora delar av sitt liv, såväl det nuvarande som det som tillhör historien, för en rad professionella: läkare, psykiater, psykolog, socionom, arbetsterapeut och sjukgymnast. Alla utifrån sin professions speciella perspektiv. Och detta inledningsvis med egna ord, eller i varje fall ord som man själv har valt att använda, men ju längre samtalet lider desto tydligare blir det språkliga våldet. För ned på papper ska det som sägs, och detta utifrån på förhand färdigkonstruerade språkliga kategorier som hör ”systemet” till… Ärligt talat: törs du utsätta dig för det?

…

Nå. Så hur har den tredje dagen i gökboet avlöpt? Jo tack, förhållandevis bra ändå.

Först ut var sjukgymnasten: en skåning i 60-årsåldern som pratade snabbt och forcerat. Lika forcerat som han behandlade min kropp: som en bagare som knådar bulldeg, ungefär. Dvs relativt hårt och intensivt.

Precis som de tidigare så var hans expertroll påtaglig. Ja, jag kan nog säga att han är den som hittills har visat mest prov på att vara ”expert”, så tillvida att det han säger framställs som odiskutabla fakta. Rätt slående att han därtill förde ett kort resonemang kring hur svårt det kan vara att leva i det moderna samhället, med alla dess ”experter” som ska tala om hur livet ska levas .

Därtill gav han prov på en typiskt skånsk variant av språkligt våld, vilket sannolikt utgör en slags patriarkal kulturyttring. Inom den del av forskningsvärlden som ägnar sig åt genus, dvs analys av könsroller och samhällsstrukturer som påverkas av kön, lyder ett axiom ungefär så här: ”Det patriarkiska samhällsystemet kännetecknas av att män styr andra män, men samtliga män styr kvinnor och barn” (källa: Jalmert, L. (1984). Den svenske mannen. Stockholm: Tidens förlag). Detta manifesterades genom hans tilltal av mig som ”pojk”, t ex i uttryck som ”Jaha, du pojk, då ska vi se var vi ska börja…”. Att kalla en 43-åring för ”pojk” kan knappast ses som något annat än ett uttryck för en vilja att skaffa sig ett maktmässigt övertag. Jag har stött på det tidigare, nästan uteslutande hos skåningar. Eller har jag fel? Hur kan man annars tolka det?

Behöver jag nämna att jag var på vippen att bemöta honom på ett snarlikt vis: ”Jaha, du gubbe, det kan du har rätt i…” . Vore intressant att se reaktionen, om inget annat. Men jag lät bli – denna gång .

Andra mötet för dagen var med arbetsterapeuten. En ganska slätstruken föreställning i intervjuns form. I samma stund som hennes frågor tog slut slocknade också hennes intresse för mig som människa, vilket inte minst framgick av blicken. Ett perfekt avsked… om man vill framstå som byråkrat.

Imorron följs det upp av praktiska övningar, dvs en studie av min exekutiva förmåga.

…

Mm. Summa sumarum från övningarna så här långt: ”smaken i munnen” blir alltmer påtaglig av att bli behandlad som en tämligen ansiktslös klient, som ett fall, med en känsla av att bli byråkratiskt hanterad. Faktiskt i högre utsträckning än vad jag känt efter kontakter med verksamheter knutna till stat, landsting eller kommun. Intressant att detta kan bli känslan efter besök hos ett privat företag som Manpower…

Å apropå det: en av alla återkommande frågor som poppar upp i så gott som varje samtal med de olika professionella där gäller frågan ”Vad gör dig glad?”. Det kan vara en knepig fråga att ge ett generellt svar på, har jag upptäckt, för jag blir oftast glad av väldigt små vardagliga händelser. Men, idag höll jag på att svara: jag blev glad över Göran Rosengrens ledare i DN idag, den med rubriken ”Samhällets återkomst” och vari han deklarerar nyliberalismens retoriska/ideologiska sammanbrott i och med att det kapitalistiska samhällssystemet ännu en gång har visat sig uppenbart sårbart i och med den ekonomiska kris vi befinner oss i sen en tid. Som sociolog kan jag inte göra annat än att nicka bifall. Tack, Göran, för en fantastiskt välformulerad och träffsäker ledare!!!

Efter andra besöket i gökboet

Hm, det var ju snart avklarat! 1,5 timme med en manhaftig och välstrukturerad socionom var en enkel match… Inte så mycket mer att förtälja därifrån, faktiskt, utan nu gäller det att samla sig inför morrondagens möten med pysslolog och sjukgymnast…

Inför andra besöket i gökboet…

Sitter här nu under ”lunchrasten” inför mitt andra besök i gökboet: träff med socionomen…

…

Först en introspektiv reflektion: Jag var trött som fasen igår, under hela tiden som jag var i gökboet och sen när jag kom hem. Men av någon förunderlig anledning så ”dök” jag inte riktigt helt och hållet som jag hade förväntat mig. Visst jag törnade in kanske tio minuter vid 18-snåret, innan middan (som turligt nog bestod av uppvärmda matlådor från helgen ), men inte mer än så… Hur som helst: Jag tog mig ut även på en kvällspromenad efter kvällsfikat vid 20-snåret, och efter det tog jag itu med disken innan det var dags för kvällsmat och sänggående vid 22-tiden. När jag sedan kom upp i morse så kändes det fortfarande segt i huvet, men det hade hänt något ändå… Det var som om jag plötsligt hade fått en konstant påliggande känsla av LUST. Och den har hängt i hela dan än så länge (avverkade en webbredaktörskurs på skolan på förmiddan, och jag höll faktiskt ihop mig själv hela tiden – det kändes helt OK ). Har självklart mina klara hypoteser om varför denna förändring har kommit: det välgörande i social responsivitet! Tänk att bara få prata om dig själv, på härsan och tvärsan, under tre timmar per dag… Vem skulle inte känna sig upplyft av det! Det är nog i grunden just precis så jäkla enkelt. Kalla det för att få social bekräftelse, eller vad som helst, men det har hur som helst en helande effekt!

…

Nå. Så en kort summering av träffen med den kvinnliga läkaren i går på eftermiddan.Hon visade sig inte endast vara läkare, utan därtill hade hon en gång i tiden påbörjat doktorandkursen i sociologi – och det var just sociologin som hade präglat henne mest påstod hon. Men oj sicken stirrig mänska, alltså! Hoppade av och an i samtalet, bytte fokus och samtalsämne i ett jehu… Drog in sig själv och sitt eget sätt att vara i samtalet, för att ha som kontrast eller spegel till det jag själv berättade. Drog in vetenskapliga teorier och rön där det passade henne (t ex psykologins välkända introvert/extravert) men förkastade sådant som inte stämde med hennes pragmatiska världsbild. Ett exempel på det senare var hennes syn på vad utbrändhet var: en sorts kortslutning i hjärnan. Då passade jag på att referera till vad psykiatern hade sagt tidigare på dan om att utbrändhet var ofta en form av celldöd i hjärnan. Nej, det tyckte hon inte att det var… ”Nehej”, sa jag. ”Men kan du då beskriva neurologiskt vad som händer i hjärnan vid utbrändethet – utan att använda ytliga lekmannametaforer?”, sa jag. Nej, det kunde hon förstås inte. Men att det handlade om kortslutning var hon helt övertygad om och det där med celldöd i hippocampus gällde bara soldater i ett krig, vilka led av posttraumatisk stress (jo, det har jag också hört talas om förstås, men det utesluter inte att det är samma slags neurondöd som inträffar vid utbrändhet…).

En annan sekvens i samtalet med henne, precis som med psykiatern, handlade dels om deras fokus på det depressiva, och förslag till åtgärd i mitt fall just utifrån det depressiva, och endast ett sekundärt, om ens, intresse vid kognitiva funktioner som koncentration, trötthet, minne osv. Hon var flera gånger i samtalet fast besluten att klassa mig som ”lite nere, lite låg”, medan jag menade att det var ett resultat av koncentrationströtthet – möjligen med en depressiv ”touch” i dess kölvatten, men likt förbaskat koncentrationströtthet i första hand. Jag ser koncentrationströttheten som orsak och ”den låga sinnesstämningen” som en verkan, emedan de alltid utgår ifrån det omvända… Och det framförde jag naturligtvis mina synpunkter på, även i samtalet med psykiatern. Och vet du vad: i en slags bisats erkände faktiskt var och en av dem att det är så det ligger till . 1-0 till mig, hehe…

Ytterligare en sekvens handlade om min rygg. I samtalet med henne framhärdade jag flera gånger det totalt meningslösa i att försöka rehabilitera mig utan att bry sig om att utreda och behandla min rygg. Hon försökte hela tiden nedprioritera ryggen, men till slut la hon sig platt i samtalet och undersökte ryggen… och konstaterade nåt i stil med att ”Ja, herre gud, det kan jag gott förstå att du har ont av en sådan rygg!”. Puh!, säger jag om det… Som man får slita för att bli lyssnad på, för att få nåt slags gehör!

Och det är kanske det mest påtagliga intrycket jag har hittills: att de är så förbaskat deduktivt skolade, så de har helt enkelt svårt att ”ta in” och lyssna på vad patienten säger. De har sina färdiga förklaringar som en del av sin ”nedkladdade” förförståelse, och de letar bara efter ”bevis” för att teorierna stämmer. Resten tillförs högen av ”avvikelser” som är av såväl sekundärt som tertiärt intresse. De framstår som den besserwissrande ”experten” som minsann vet bäst… GRRR, vad jag blir arg på en sådan attityd . Men, jag fortsätter självklart min envisa kamp för att vinna gehör. Hittills står det 2-0 till mig, känner jag. Frågan är bara vad ställningen är i deras slutprotokoll som sedan går iväg till Försäkringskassan…

…

Så, summa sumarum av gårdagens upplevelser: först en saftig blandning sömnpiller, sen en tripp antideppiller för att få nya neuroner, därefter en läkarbedömning som förkastar alla vetenskapliga rön som inte passar en pragmatisk världsbild men ändå gärna förkastar somatiska förklaringar… Mm, är det konstigt att man känner sig groggy ?

Mm, fortsättning följer…

Möte med läkare/psykiater på Manpower

Mm, kort rapport efter mötet med den första professionelle där på Manpower Försäkringsmedicin… En läkare med specialisering psykiatri.

Först: Den här typen av utredningar är hopplösa för patienten, klienten, besökaren eller vad man nu väljer att kalla sig. Fick ett batteri med enkätfrågor innan första mötet, och jag var på vippen att dumpa hälften av pappren rätt ned i pappersinsamlingen. Helt hopplösa frågor för en som genomgått något så allvarligt som utmattningssyndrom! Främst har det med tidsaspekten att göra: Den kronologiska referensen är liksom helt ”bortglömd”. Som t ex ledtexten: Besvara frågan utifrån hur du uppfattar dig själv i allmänhet, inte just nu. Jaha, sen hur länge sen då då?! Senaste veckan, senaste månaden, senaste halvåret, senaste året, senaste decenniet?! No one knows… and really, no one seems to give a shit about it!

Den typen av frågor blir helt hopplösa efter att man har ”väggat”, av det enkla skälet att man aldrig blir den samme igen efter ”väggen”. Det som man kan uppfatta som typiska karaktärsdrag före ”väggen” kan vara så gott som bortsopade efter… Med resultatet att validiteten på en sådan enkät är lika med noll i princip…

Fasen, jag glömde att be om kopior på de där enkäterna … Måste göra det vid nästa besök, så ska jag lägga ut några av dem här så får vi som om t ex DU kan svara på dem?

…

Nå. Det jag till syvende og sidst ändå tänkte skriva om i det här inlägget gäller hans gjorda och redovisade slutsatser i slutet av samtalet: Han tyckte att jag i nuläget hade en mild depression, vilket borde behandlas med a) En saftig laddning sömntabletter (med motiveringen ”konsekvenserna av sömntabletter är betydligt mera godartade än konsekvenserna av störd sömn”, ”människor som har god sömn blir inte utbrända”, ”människor som blir utbrända har ofta sömnstörningar”); b) Någon antidepressiv psykofarmaka (med motiveringen ”det är kliniskt bevisat att antidepressiv medicin bidrar till att nyskapa neuroner”; samt c) Vägledning i någon form av KBT-terapi. Han skulle tro att jag har ca 50% arbetsförmåga i dagsläget, även om det inte var just hans uppgift att bedöma den utan en annan läkare som jag kommer att träffa senare.

Nå. Det var väl inte så mycket nytt under solen, å han förstod väl på nåt vis att jag efterlyst nåt åt det hållet ganska länge. I varje fall vad punkt c beträffar. Vad som dock var nytt för min del var det han konstaterade i punkt b, nämligen det att antidepressiv medicin hjälper till att skapa nya neuroner (hjärnceller, alltså). Det visst jag inte sen tidigare, eller jag kommer i varje fall inte ihåg det… Då förstår jag varför han valde det spåret, vilket kompletterades av att han uttryckte det som att ”Om folk bara visste om vad som händer i hjärna vid utmattningssyndrom…! Det är rysligt, men det handlar ju faktiskt om celldöd i hjärnan!”. Åsså visade han på en tvärstnittskarta över en skalle att det är framför allt i det limbiska systemet, eller snarare hippocampus, som påverkas av celldöd… Och hippocampus, vet ju jag sen tidigare, är viktig eftersom det är en slags sambandscentral för minnen, känslor och förnuft. I och med den beskrivingen, så föll puzzlet liksom på plats – därför förespråkade han antidepressiv medicin. Motion är uppenbarligen också bevisat verksamt av samma anledning, men det visste jag ju redan .

Hm. Det var det besöket. Nästa besök hos den sammanhållande läkaren på eftermiddagen blev långt och intensivt och… Ja, jag orkar inte sammanfatta allt på ett begripligt vis… Så jag gör det på ett kortfattat obegripligt vis: Min känsla när jag kom hem därifrån och hunnit samla mig blev… Vilka jäkla idioter!!! Rena Gökboet!

Får se om jag orkar samla mig till en sammanfattande redogörelse småningom, men nu måste jag ta igen mig inför morgondagens grillning med socionomen på Manpower. Så förhoppningsvis kommer det ytterligare bloggrapporter från… Gökboet2 den här veckan!

Återinvigning!

Jag har nu, inte bara hastigt utan också väldig lustigt , bestämt mig för att åter börjar skriva ned mina tankar på den här bloggen! Så, jag kallar till återinvigning med andra ord!

Denna plötsliga ingivelse fick jag efter det inledande samtalet på Manpower, som är de som ska utreda min arbetsförmåga utifrån Försäkringskassans beställning. Uppdraget är att slutföra det som min familjeläkare inte har lyckats med, nämligen klart fastställa nuvarande arbetsförmåga samt därtill göra en diagnos om framtiden. Mm, och efter detta första samtal känner jag att det är hög tid att återuppta skrivande om rehabilitering efter utbrändhet, samt livet i stort.

Under en tid har jag mekat med inte bara en utan två olika tekniska plattformar för ett eget bloggsystem, men kan bara konstatera att jag nog ska låt bli. Det är älldeles för mycket jobb bakom det… Tanken var annars att starta upp en ny webbplats för utbrända, med bland annat möjligheten för besökarna att blogga, men nu har jag förstått att det är overkill. Jag tror ändå att det går hyfsat väl att integrera t ex WordPress-bloggar med andra delar av webbplatsen ifråga… Mer info kommer i sinom tid, men jag hoppas att det är nåt ”stor” som jag jobbar på .

Så därför har jag nu den stora äran att hälsa mig, såväl som dig, välkommen tillbaka hit ! Och jag hoppas att vi möts igen, och igen…!

Livet e fortsatt bra python

Prexis hemkommen från ännu en dag i saltgruvan å kan konstatera: Python är nog det mest kompakta men ändå mest flexibla programmeringsspråk jag har stött på hittills – heeeelt i min smak ju . Så, ja, livet är fortsatt bra python !

Det gränslösa arbetet

Hmmm… Inte förutan att man förundras över människorna på stället där jag arbetstränar, och därmed också över mig själv och de utlösande faktorerna till att jag en gång ”väggade” .

—

I måndags var vi tre stycken på jobbet, varav jag pratade med en. Vi kan kalla henne S.

Jag har haft S. som lärare då jag pluggade sociologi. En oerhört ambitiös och ytterst krävande lärare, men ändå flickaktig som person på nåt märkligt vis. Kanske beror det på att hon trots sin hyfsat mogna ålder ännu inte har skaffat barn? Ja, inte vet jag men jag kan lämna det därhän just nu.

S. frågade om jag hade haft ledigt och fick sig redovisat i korthet för det. Själv hade hon precis kommit tillbaks efter 2,5 veckas semester. Hon skrattade och sa att den där halva veckan verkligen behövdes. Jag frågade om hon skulle ta ut mer ledigt, men hon sa nej. Efter det visste hon att förtälja att hon aldrig tidigare haft mer än 2 veckors semester. På pappret ja, men inte i verkligheten. Och under tiden som doktorand, vilket brukar vara minst 4 år, hade hon inte haft någon semester alls… Hon kunde aldrig få ro i kroppen att vara mera ledig, utan var bara tvungen att förbereda en massa saker inför hösten…

—

Igår var vi också tre. Men istället för S. dök E. upp.  En adjunkt i psykologi som jag också hade som lärare när jag pluggade. Liksom S. skapligt mullig, men något äldre och skapligt nybliven mormor (om jag minns rätt).

Jag hörde E. prata i telefon på sitt rum när jag gick förbi i korridoren efter att ha hämtat en kopp kaffe i fikarummet. Överhörde något i stil med ”Nu har jag semester och kommer inte att göra något åt det, alltså”.

Senare stack hon in huvudet i mitt rum och fick ungefär samma redogörelse sig till livs som S. dagen innan.

”Å du har semester?”, avslutade jag med. Hon nickade jakande.
”Vad gör du här då?”
”Har man semester får man göra vad man vill!”, svarade hon.

—

Vad svarar man på sånt? Typ som ”Har du inget liv, eller?”. Ja, i vanliga fall hade jag kläckt ur mig nåt sånt men inte i det här sammanhanget. I det här akademiska sammanhanget. Att säga något slikt känns ungefär som att svära i kyrkan. Ty här brinner människor för det de håller på med. I varje fall är det så jag har tolkat det.

Baksidan av detta brinnande är dock att det föder lätt en slags utbredd attityd inom akamierna att där ska man banne mig lägga ned sin själ i det man gör. Gränsen mellan privatliv och arbetsliv är således ytterst tunn, om ens befintlig kan jag väl tycka emellanåt. Å det är klart att jag undrar över valet av arbetsplats att arbetsträna på…

Arbetsträningsdos efter semesteruppehållet

Jag har ju börjat ”bobba” igen efter några veckor ledigt. ”Bobba” som även kan uttalas ”arbetsträna”, typ arbeta på låtsas .

Förr veckan gick jag ut lugnt. Ja, det var i varje fall ambitionen. Den löd: 25%, alltså 10 timmar, arbetsträning och hemifrån. I själva verket blev det mycket mer, mest med anledning av att jag ju i princip tillåts ägna mig åt vad som helst och att privata och professionella intressen går i varandra.

Nå, ambitionen för den här veckan var att gå upp lite granna i tid + att åtminstone halva tiden befinna mig på arbetsplatsen. Funderade på ca 15 timmar denna vecka. Var dock inte på det klara med hur jag skulle fördela timmarna, så jag körde igång med 5 timmar i måndags å avverkade lika många timmar igår tisdag.

De två sista veckorna före semesteruppehållet kom jag upp i halvtid, fördelat på ett veckoschema som såg ut så här: 5-5-5-0-5 . Således fortfarande med en helt ledig torsdag, men att jag numera skulle arbetsträna även på fredagen nu när den medicinska rehabiliteringen var avslutad.

”Dessvärre” är det så att de privata och professionella intressena fortfarande går i varann rätt skapligt och jag är ständigt uppe i varv, ett slags kreativt ”spinn” som dessvärre genererar en del trötthet till slut. Dessutom har jag ju en del eftersläpande privata projekt (renovera köksstolar, saftkokande m m) som bygger på den stressade känslan ytterligare. En sån superspinnad dag var det igår, så när jag kom hem efter förmiddagen på jobbet så var jag bara tvungen att lägga med ned på soffan och ta mig en lur. Egentligen mest för att bli av med den obehagliga spänningen som hade byggts upp i kroppen under flera dagar.

Nå, sömnen var undergörande och jag vaknade hyfsat pigg och avslappnad vid pass 15:30. Och det var då jag bestämde mig: Jag tar en ledig onsdag denna vecka och ”bobbar” 5 timmar på torsdag och fredag istället ! Innan jag sov verkade halvtid nästan omöjligt att åstadkomma, men när jag nu vaknade så utsövd och grann (nåja ; ) så verkade det så självklart på något vis.

Så, fr o m denna vecka byter jag veckoschema till 5-5-0-5-5 istället och hoppas att jag hinner kreera mig tillräckligt idag onsdag så att jag är på alerten torsdag och fredag. På lite sikt tror jag kanske att det ändå är ett skapligt upplägg…

Hos tandläkaren…

…var det fullständigt kaos: Måndag morron å ett gäng med unga sommarvikarier, i kombination med nya datasystem… Hmmm, gissa om det bidde trubbel . Dessutom var väl mina symtom en aning diffusa: Det var ingen värk, å inga ilningar. Bara att det emellanåt kliar mellan två av kindtänderna, och detta trots att jag använder tandtråd varje kväll.

Ja, den unga tandläkaren jag hade hette Hanna och hon blev rådvill värre. Lyckades till slut, efter mycket strul med det nya digitala systemet, ändå ta en röntgenbild på det gamla analoga viset… Men det syntes inget på plåten, så hon blev ännu mera rådvill…

Det enda hon såg var att rotfyllningen på den främre av de båda tänderna var något litet för stor, och liksom pressade på den bakomliggande tanden. Så hon tog fram sandpappret och började slipa lite på lagningen/emaljen… Och se på den: Det kändes genast bättre! Å jag som har haft känningar i den bakomliggande tanden i åtminstone ett par år vid det här laget! Minns att jag efter rotfyllningen på den främre tanden fick ta mig tillbaks och få den nedslipad, men hade ändå känningar av att liksom den bakre tanden satt i spänning på nåt sätt (ungefär som när man har tandställning). Har inte kunnat tugga ordentligt på den sen dess…

Men redan nu ikväll känns tanden nästan som de övriga tuggtänderna – fullt användbar ! Så trots att hon nog var lite missnöjd med sin egen begränsande insats, så kan jag konstatera att det var helt rätt! Och jag behöver inte var alldeles besviken över att ha betalat 598 kr för lite tandputs …

Med ilskan som drivkraft…

Jag växte upp med en mor som kunde bli ursinnigt arg på mindre än två rappa tiondels sekunder – när som helst och var som helst. Hon kallade det för sisu, alltså det som vissa andra kan kalla ett ”jävlar anamma”.

När jag själv blev arg – vilket hände då och då och då inte särdeles sällan på henne – så kunde hon kalla det för att jag också hade sisu. Nånstans där bilades ofta konflikterna i någon slags överenskommelse om att vi nog var ganska lika i botten. Vi kunde snart skratta åt det hela och sen leva på tills nästa gång sisun kallade…

Jag lärde mig småningom att denna ilska kunde vara något konstruktivt – som om jag behövde adrenalinruset för att verkligen ta mig igenom de riktiga svårigheterna i livet. Å det var väl det som just sisun hyllas för, att det är något konstruktivt alltså. Även om jag tror att modrens tolkning och tillämpning inte var helt rättvisande, för vad jag i grunden har lärt mig av henne är att bli rädd när någon annan blir arg. Hon riktade oftast ilskan utåt, dessutom, medan jag riktade den nästan alltid inåt. I synnerhet efter att jag lärt mig ilskans konstruktiva konsekvenser… Å var det inte inåt så var det mot objekt, väldigt sällan mot andra människor (förutom modren då). Kan tyckas vara en god egenskap det där, att kunna styra riktningen inåt menar jag… I längden tror jag dock att det också kan vara destruktivt att hålla på så…

Och jag lovar: Jag kan bli vansinnigt arg! Samtidigt som det är förhållandevis få människor som ändå har sett mig riktigt genomjävligt arg. Kärestan blir förhållandevis ofta arg – ja, det är nog egentligen den känslan hon oftast ger mest tydligt uttryck för när jag tänker efter… – medan jag kan vara lugn som en filbunke. I varje fall till det yttre… Inom mig har jag då allt som oftast fullt upp med att ”coopa” som psykologerna kallar det – dvs att hitta olika mentala ”strategier” för att trösta mig själv och sedan hitta rationella lösningar på situationen Ändå kan jag tänka att hu vad jag skulle skrämma henne om jag en gång blev så arg som jag har kapacitet att bli – då skulle hennes vredesutbrott framstå som tämligen bleka kopior…

—

Mmm, det som stör mig är att förhållandet mellan mor och far var i princip likadant: Morsan som ofta, ofta var arg och farsan som var så erbarmeligt eftergiven och hjälpsam – så jäkla snäll… Tills hon drivit på honom alltför mycket under alltför lång tid och han exploderade i en kaskad av för relationen nedbrytande invektiv gentemot henne.

Det stör mig över huvud taget varje gång jag upptäcker att jag etablerar ett liknande förhållande till kärestan som min far etablerat till min mor – i varje fall de delarna i förhållandet som funkar mindre bra. Å i grunden reagerar vi nog rätt lika jag och farsan, skillnaden är bara att jag är något mera språkligt bevandrad… Alltså att språket i mångt och mycket är mitt huvudsakliga verktyg, och med det lyckas jag oftast kanalisera ilskan så att den upplöses. För farsan är definitivt händerna hans främsta verktyg, det han gör med dem är hans primära uttryckssätt. Och han är ganska uppfinningsrik och finurlig, den gamle gubben, utan att gräva ned sig i teoretiska funderingar eller skisser.

—

Nå, hur kom jag då att tänka på det häringa…? Jo, igår när jag var så himla dimmig i huvet och stel i ryggen men ändå hade bestämt mig för att göra o dona i köket med gelékokning osv så var jag bara tvungen att sätta på musik… Å det bidde naturligtvis hårdrock och de blev högt. Det var lixom den brygd jag behövde igår för att över huvud taget sporra mig till att orka göra nåt… Hårdrocken vädjar ju till en mer, nästan ilsk, adrenalinstinn sinnesstämning, och jag tror det är därför jag tycker om den. Den får mig att uträtta saker helt enkelt eftersom jag har lärt mig ”gå igång” på den, så att säga…

Nå. Den enes bröd, den andres död lixom. Vad händer efter nån halvtimme, månne? Jo, min kära gotländska granne knackar på och undrar försiktigt om jag kunde tänka mig att sänka ljudet lite för hon kunde banne i mig inte vila… Hon mådde inte bra, det syntes ju, för hon verkade ha ont av soljuset eller nåt. Plirade o blinkade med ögonen på ett jobbigt sätt. Frågade inte mer konkret vad hon drabbats av men fick i varje fall reda på att hon inte mådde bra…

Ja, tänk så det kan vara… Jag behövde den höga musiken för att orka hålla mig upprätt och göra nåt, emedan hon inte kunde vila… Det du, malve … Klaga på att grannar bor tätt inpå en, va ??