Som du ser av texten så är den hämtad från Johan Asplunds underhållande bok Det sociala livets elementära former från 1987. Så som jag tolkar Asplund så menar han att Huizingas version av fenomenet lek till stor del sammanfaller med fenomenet spel. Eller med andra ord, att Huizinga inte gör någon skillnad mellan lek och spel.

Det gör dock Asplund. Skillnaden består i att lek är ”ren” social responsivitet, som kan bryta fram var som helst och när som helst, saknar ”nyttofunktion” och skriver sina egna regler här och nu, regler som kan skifta från gång till annan. Till skillnad från spelet som ofta har en tydlig avgränsning i såväl tid som rum, samt följer vissa på förhand givna regler — alltså en form av disciplinerad social responsivitet.

Ungefär så har jag förstått skillnaden mellan Huizingas och Asplunds lekbegrepp.

Ja, den där förlamande tröttheten är så oroligt svår att beskriva för andra som inte har fått känna på den… Men det känns hur som helst skönt att veta att man inte är själv om det, även om man förstås inte önskar någon annan detta obehag…

Ett tips om du vill läsa mer om utbrändhet: Tema UTBRÄNDs webbplats på http://www.utbrand.se .

Ha det gott!

/M.

Känner igen otroligt mycket i det du berättar. Har bara läst litegrann än så länge, då jag sökte på förlamande trötthet och yrsel och på så sätt kom in till dig. Men jag ska fortsätta att läsa en annan dag. Min bror gick in i väggen för ett år sedan, så kraftigt att han lades in på sjukhus. Min make gick in i väggen första gången för 6 år sedan och andra gången för en vecka sedan. Själv känner jag hela tiden att jag är på vippen, att falla över. Ljus och ljudkänsligheten är stor just nu, likaså yrslen och den förklamande tröttheten. Att så snabbt och så förlamande bli trött är jäkligt obehagligt, det känns bara som ATT NU MÅSTE JAG SOMNA annars kanske jag inte överlever. Sen när jag sovit så är det som en ny dag, en bra dag. Kan ske när som helst, men märker det mest när det varit stressat omkring. Har ett fler funktionshindrat barn som kräver sitt, det skapar mycket stress. Så även om jag själv är sjukpensionär och har all tid i världen att vila, så räcker inte den tiden till att läka den utbrändhet som funnits här inom mig under flera år. Jag vet att jag kommer att må bättre, liksom min make och min bror… Men det är jäkligt medans det pågår.

Godnatt!

Vet du, jag funderar på den där livgivande känslan när du skapar…

Är det så att du njuter av varje litet moment i skapandet, att utföra detaljerna, att när ännu en dag av skapande är till ända så kan du ta ett steg tillbaks och säga ”Vad nöjd jag är med vad jag har gjort idag, det blev faktiskt bra!”…?

Eller är det så att du är så gott som helt och fullt uppfylld med sinnebilden av hur det ska se ut när det blir klart, att det är den känslan som ger dig din kraft, gör dig levande… men som kanske lämnar dig tom när du väl är klar med det du skapat… och känslan av att snarast möjligt skynda vidare till nästa projekt är det som fyller dig… och det projekt som du nyss lade ned så mycket tid och energi på framstår som nästan betydelselöst?

Det vill säga, med andra ord: Kan du uppskatta det du gör i ögonblicket, här och nu, eller känner du dig som besatt av tanken på att materialisera den sinnebild du har av det du skapar? Om det är det senare, vad är det då som driver dig EGENTLIGEN? Kanske en omedveten känsla av att få ett erkännande, en bekräftelse nånstans ifrån? En bekräftelse som naturligtvis alltför sällan infinner sig, och skulle den mot förmodan göra det så har du svårt att ta emot den?

Kanske finns det då ett samband mellan vad som händer i det skapande, levande livet, och i relationer… alltså när det kommer till behovet av bekräftelse? Och kanske det är därför som relationer framstår som så viktiga över huvud taget…?

Mm, ännu några utslungade frågor således…

Jag fastnade för Greens teori och grubblade över hur sant det kan vara.Jag lever när jag skapar -och jag längtar efter kärlek.Jag har upplevt den och upplevt hur den tinade bort.Vanligt fenomen att man växer ifrån varandra ,säger du.
Vanligt kan vara för mina två långa förhållande.
Men om(så gammal som jag är)möter en nu kärlek – verkar på mig som den livskapande terapeuten.Fyller mig med liv ger mig näring.Och sedan försvinner han och lämnar mig med mina frågor.Känner mig tum,och dum.Varför behöver jag utsätta mig till detta ?Varför detta längtan efter bekräftelse?
E

Visst, jag tror mig känna igen den känsla du ger uttryck för. Även jag kan som skapande individ försvinna in i mitt görande, mitt lyckorus över känslan att LEVA. Passionerat engagerad och livgivande… bara för att plötsligt konfronteras med att partnern, trots all sin manifesterade självständighet, säger att hon känner sig åsidosatt och nedprioriterad… Var gör man av all den paradoxala skulden? Hur kan jag möta hennes behov utan att göra våld på mig själv, hur går det att prioritera henne utan att känna det som en uppoffring…?

Mm, det kanske inte går… I varje fall inte utan att lära sig att dela upp tillvaron i olika tider: tid att skapa och älska det man tycker om att göra för egen del, tid att älska den andre, tid att älska barnen, tid att lära sig älska att göra andra saker än det man spontant älskar… Kan inte kärlek vara en läroprocess, tänker då jag?

Jag har också blivit varse mina svagheter i samband med partnerbyten, och jag tror att det är ett väldigt vanligt fenomen. Helt enkelt därför att vi som individer blir alltmer olika varandra med stigande ålder och livserfarenheter — det blir allt svårare att skapa en gemensam harmoni tillsammans och en acceptans för varandra… Är det så, helt enkelt…?

Jag saknar svar. Men jag har kanske en och annan relevant fråga, hoppas jag…

Du får en kladdig smörpuss i retur … Det får alla som smörar så fint för mig !
.
.
.
.
…eller, vad är det jag sitter å skriver ?! Nej, det är klart att bara DU får sådana förstås