Mm, det där var inte mye att ha så köp för all del inte skiten !! Eller, ja, boken är det kanske inte något som helst fel på men när Pocketdirekt har mage att begära en tjugolapp (inkl. mina ynka 5 spänn i provision) mer än vad boken kostar på Bokus, ja, då är det något som är stadigt fel…

Dessutom påstods det att reklamblaffan skulle läggas in som en widget, inte som ett inlägg… Skärpning, nätklåpare >:( !

Skildring av Berlin-trippen 26-29 juni 2009

Mm, det var lääääänge sedan som jag bloggade här men nu känns det befogat eftersom jag dels har lite tid över för det (i slutet av min fyra veckor långa/korta semester) och dels har något att förtälja. Inte kanske i första hand för vem som helst ”out there” på den världsvida väbben, men däremot för de närmaste… och inte minst för det egna klena minnets skull . Här följer nämligen några minnesanteckningar från den Berlin-tripp som Sari och jag företog oss 26–29 juni…

Inte helt utan Saris förtjänst blev det då så att jag äntligen tog mig mod och råd att åka utomlands (och med det menar jag utanför Norden/Skandinavien), vilket jag inte har gjort sedan 1989. Efter ett par dagars diskussioner om det var Berlin eller Prag vi ville till — inte minst av ekonomiska skäl eftersom dessa destinationer såg ut att vara bland de mest prisvärda — bestämde vi oss för det förstnämnda.

Vårt val ångrar vi sannerligen inte ! Mer perfekt storstadssemester får man leta efter: Suveränt väder mest hela tiden, samt inte minst undebart god mat och dryck på samtliga restauranger vi åt på. Ja, faktum är att det på det hela taget utvecklade sig till kulinarisk resa, vilket åtminstone inte jag hade förväntat mig (med resorna till Tyskland och Österrike under det sena 1980-talet hyfsat fräscht i minnet).

Dessutom är jag så oerhört glad och tacksam för att jag inte en enda gång under vår vistelse där, eller på vägen dit och hem, fick känning av ”väggåterfall” (vilket jag fick efter endast ett par timmars vistelse i Malmö förra sommaren ). Ett stort skäl varför jag i mina tankar inte riktigt kunde se mig själv våga mig på en storstadssemester i år också… Men en fantastisk upplevelse att slippa det, kan jag meddela ! Säkert till stor del beroende på det språkliga och resemässiga geni som gjorde mig sällskap !

Nå. Nedan följer då en resumé i kronologisk ordning…

I fortsättningen…

…kommer jag att skriva om utbrändhet, rehabilitering, hälsa o livskvalitet m.m. på den webbplats som jag håller på att skapa. Om Du är intresserad av att fortsätta läsa om det så är du välkommen till

UTBRAND.SE

istället . Och där kan Du själv också bidra om du vill !

Välkommen!

Vad vill jag?

Finns det någon större och ödesmättad fråga än frågan Vad vill jag?

För mig har det i varje fall varit en fråga av väldigt stora mått, och därför har den alltid skrämt mig på något vis. En fråga som framstår som livsavgörande i samband med stora val: Val av gymnasieskola, val av arbete, val av högskoleutbildning, val av arbete igen, val av partner, val av bil, val av bostad, val av… Ja, listan kan göras oändlig om man så vill. Och kanske finns det en poäng i att ta med frågan ned, in i minsta detaljhändelse i livet? Vad vill jag i detta nu, och vad vill jag uppnå strax? Inte minst i syfte att avdramatisera frågeställningen. Så har jag gjort de sista dagarna, och det har faktiskt gjort skillnad – till det bättre .

Att jag hamnade där berodde på en tankemässig syntes, en blandning av tre tankar eller snarare minnen.

• Dels minnet från en del av min ännu ej klara magisteruppsats i sociologi, där jag i metodavsnittet skriver om Jonathan Potters socialkonstruktionistiska syn på människans tillämpning av språket. Bl.a. pekar han på något tämligen självklart, nämligen att språkets praktiska natur är att åstadkomma något, att språket utgör ett medium för handlingar. Tänker man på språket på det viset, inte minst när det gäller ens eget bruk av språket, så medvetandegör man varför man säger det man säger – vilket medför att man inför varje ny utsaga i fortsättningen måste bestämma sig för vad det är man vill med det man just ska säga. Viket kan framstå som något  självklart för många, men för mig har det inte varit så. Jag är nog inte tillräckligt mycket en gesellschaftmänniska, vilket då blir mitt svar på varför det inte har varit det. Att, som det står i Wikipedia, ”Gesellschaft is maintained through individuals acting in their own self interest”. Det har alltid känts mig så fel, emedan ”individuals in Gemeinschaft are regulated by common mores, or beliefs about the appropriate behavior and responsibility of members of the association, to each other and to the association at large” har känts så rätt. Men, det kanske är ett gesellschaftliggörande som krävs för att kunna fungera i vårt samhälle av idag? Det är vad jag tänker undersöka nu i mitt eget liv, helt och hållet för min egen skull.
• Dels var det ett annat minne från min uppsats, men denna gång hämtat från teoriavsnittet där Mats Börjesson och Eva Palmbladh, samt Anette Carstens, menar att välfärdsarbetare (socialarbetare, lärare, behandlingsterapeuter m.fl.) av idag till väldigt stor del arbetar med klienternas vilja. Eller snarare den ”rätta” viljan att handla på ett sätt som övernsstämmer med samhälleliga, läs arbetssamhällets, normer. Samt hur denna vilja möjligen kan förflytta hinder för klientens förmåga att begå dessa handlingar.
• Dels var det minnet från nästan alla mina sociala kontakter i livet, vari jag så gott som alltid varit den inlyssnande och därmed relativt passive. Vilket är ett annat sätt att beskriva en person som ständigt får sina gränser överkörda, så till den milda grad att vederbörande snart nog inte själv vet var dennes psykologiska och etiska gränser går. Och sen när det verkligen gäller, när väl de stora livsavgörande valen ska göras, då står vederbörande där som ett fån och varken vet det ena eller det andra när det gäller den egna viljan.

Dags för en förändring med andra ord, för min högst personliga del! I varje litet ögonblick är det frågan Vad vill jag nu? som ska gälla ett tag framöver. Kanske, kanske, kanske kan jag därigenom bli duktigare på att veta vad jag vill. Kanske något mera målmedveten.

Mm, fan tro’t. Men försöka duger !

Love Do, not Love Done!

I anslutning till mitt föregående blogginlägg har jag sedan i lördags ägnat mig åt ett nytt mentalt redskap . Nytt och nytt, förnixen… Det finns säkert många olika begrepp för det redan, så det är inget nytt i sig. Säkert har tänkare som ägnat sig åt exempelivs mindfulness- och ”älska dig själv”-mantran säkert formulerat det tusen gånger bättre än det puttiga som jag lyckas åstadkomma här i min egen lilla ankdamm. Men inte desto mindre är det ännu en vall som brutits ned, ännu en barriär som rivits och med det har ännu en ny aha-idé kläckts: Love Do, not Love Done! På svenska kan det bli nåt i stil med Älska att göra det, inte att ha det gjort!

Vad mantrat handlar om är att jag har insett styrkan och glädjen i att göra saker – hur små och vardagliga de än månne vara. Att jag, så att säga, lever med i görandet. Att mina tankar stannar vid det jag gör, här och nu, och inte glider iväg som de brukar in i en mer eller mindre långsiktig framtid. Eller annorlunda uttryckt: Att det mentala fokuset ligger på här och nu, i varenda liten rörelse som min kropp åstadkommer i görandet. Det är en märkligt kraftfull glädje i det, och den har jag gått som hög på några dagar nu .

Jag har nämligen hela mitt liv haft en benägenhet att befinna mig i en tidsmässig framkant av det mesta jag har gjort. Jag har liksom alltid legat steget före, har nästan alltid haft målet klart för mig innan jag satt igång med själva görandet. Ofta handlar det om kreativ verksamhet, där jag i ett tidigt skede inför mitt inre kan visualisera slutresultatet och det är denna vision som det sedan gäller att också realisera. Relativt ofta händer det att det reella görandet inte lyckas nå fram till visionens perfektion, och detta har naturligtvis följts av frustration, besvikelse och emellanåt ilska. Men det kan också handla om så simpla saker som att diska: Jag har älskat att ha disken gjord, inte att göra den. Och varje påminnelse om det tråkiga i görandet, varje operfektion fram till det hägrande målet den gjorda disken har lett till omedelbar frustration. Vilket naturligtvis har smolkat den glädjebägare som jag till slut lyckats frambringa när jobbet väl är gjort.

Nu kan jag till och med älska varje liten stånkande armhävning jag lyckas få till. Inte illa va ?! Och det ger faktiskt resultat… Något bättre än för den här stackarn, som mest ser ut att bita i gräset :

Snabbt, bättre, bäst och sakta, sämre, sämst… eller?

Varifrån får vi våra föreställningar egentligen?

Det var lördagsmorgonens fråga här på hemmaplan efter att jag smugit mig upp för att ta itu med den ivrigt väntande disken från gårdagskvällen. En disk som borde diskas under största möjliga tystnad eftersom den ännu sovandes ohängde tonårssonen har sin säng vägg i vägg med diskbänken. Men min vana trogen började jag med att svära över hur klumpig och fumlig jag var, för inte hanterade jag disken särskilt tyst inte. Och det har jag irriterats över ett otal gånger förut, särskilt sen jag gick in i väggen varefter jag fick en enastående förmåga att klinka och klånka med disken. Det var som att helst skulle någonting gå sönder, krascha och banga. Först då kunde ödet luta sig förnöjsamt tillbaka och bara skratta spefullt mot mina tappra men förtvivlade försök att leva ett vanligt liv.

Vän av qi gong samt mental och fysisk avslappning som jag är så brukar jag försöka klämma in ett pass ”lugn och ro” åtminstone en gång per dag. Bara för att jag behöver det. Kan fungera med ett varmt bad, eller en power nap på soffan vid lunchtid också. Bara det blir av. När jag inte får till ett sådant pass så drabbas jag nästan av panik, för jag behöver det verkligen för att må bra.

Kontrasten blir så tydlig. Där står jag vid diskbänken och min vana trogen plockar jag upp glasen ur hon för att röja ur den samma innan jag börjar med diskandet, snabbt men inte särdeles tyst. Det klinkar och det klånkar. Jag blir irriterad på mig själv, på min fumlighet. Min vana trogen. Men just denna dag händer så något, en röst som talar till mig med förnuftets självklara logik. ”För att göra något tyst så behöver man göra det lååååååångsamt”, säger rösten. När jag sedan flyttar undan besticken på diskhons botten, för att inledningsvis skölja av den med varmt vatten och därigenom få bort det värsta fettet innan jag fyller hon med vatten och diskmedel, gör jag det långsamt och försiktigt. Men framför allt långsamt – detta ena ger det andra.

Långsamhet fick bli morgonens beting att jobba på där vid diskhon. Främst för att jag omedelbart märkte hur bra jag mådde mentalt av de långsamma rörelserna. Rörelser som jag förvisso medvetet fick tvinga mig till eftersom händerna gärna for iväg i sitt som vanligt uppskruvade tempo. Så det var inte lätt. Det gick inte som en dans, nej. Inte automatiskt och harmoniskt, inte på en gång. Men det gick, och jag mådde så bra mitt i det. Jag lyckades diska tyst, utan klink eller klånk . Dagens kontrastfråga blev därför efter ett tag med händerna i det ljumma diskvattnet: Behöver jag verkligen passen av ”lugn och ro”, om jag över huvud taget lär hjärnan och resten av min kropp att tänka och röra sig lite långsammare? Går det inte fånga lugnet i rörelsen, så att säga? Inte i ett kort avspäningspass då och då, utan här och nu nästan jämt? I det ständiga, dagliga flödet av tankar och rörelser?

Därifrån drog sig förstås tankarna till alla de hinder som finns för att förverkliga sådana tankegångar, och då inte minst till frågan om var vi får våra föreställningar ifrån. Visst, jag rör mig snabbt och blir lätt frustrerad när inte rörelser och händelser äger rum tillräcklgit snabbt. Men varför?

Svaret är lika enkelt som det är självklart: Snabbhet premieras i skolan och i arbetet, och det spiller över på privatlivet. Och skulle vi råka ha en så kallad fritid så hamnar vi lätt i idrottens språkvärld, som sjunger samma lovsång. Som Carolina Klüft, till publikens till synes spontana ovationer, beskrev det hos Skavlan igår kväll: ”Bara vanlig mat, träna hårt, jobba mentalt, sov bra och kämpa skiten ur sig”. Vilket hon knappast lära göra för att röra sig långsammare. Amen. Eller för att fritt låna begrepp av Jürgen Habermas, i kombination med Michel Foucault och George Lakoff & Mark Johnson: Systemvärlden invaderar i allt högre grad livsvärlden med alla sina diskursiva föreställningar om vad som är bra och vad som är dåligt. Snabbt är bra. Framåt är bra. Upp är bra. Långt är bra. Långsamt är dåligt. Bakåt är dåligt. Ned är dåligt. Kort är dåligt. Vissa ord leder till applåder och visslingar, andra till buanden.

Frågan om snabbhet och långsamhet skär in i oss på det själsliga djupet, eftersom det inte så sällan ställs i relation till vår självkänsla. Att anses, och anse sig själv vara, snabb och flink bidrar till gott självförtroende – man är duglig. Medan att anses sävlig och fumlig bidrar till ett betydligt sämre – man är oduglig. I synnerhet om det är vad den egna självuppfattningen förmedlar. Det är som om vi i vår kultur, i takt med det ständiga vurmandet för det ungdomliga, i allt högre grad jagar Erik Homburger Erikssons analys av de olika psykosociala identitetsperioderna i våra liv på porten. ”Jag är vad jag kan”, vilket han menar sammanfattar ungdomsårens och den unge vuxnes identitetsformulering, tycks i allt högre grad dominera även medelåldern. Vilket gör att den vackra formuleringen ”Jag är vad jag ger vidare”, vilket skulle karakterisera medelåldern, samt ”Jag är det som lever vidare av mig”, som skulle karakterisera senare delen av livet, erbjuds allt mindre utrymme. Att kunna och att vara duglig är det primära i vårt prestationssamhälle, och då väger livserfarenheternas visdom lätt.

Nå. Det må vara som det vill med den saken. Själv ska jag ta itu med min egen snabbhet idag. Ska se till att bryta ryggen på den *fan tro’t* idag. Så lördagens mantra får bli ”Lååååååååååååååångggggssssaaaaaammmmttt”, i en långsamhetens terapi! Som inspiration tar jag med mig ett videoklipp:

…och inte yppar jag ett ord om alla svordomar som osat här medan detta inlägg skrevs, eftersom WordPress kan vara så himla jätteseeeeegt och lååååååångggssssaaaaammmtttt . Oj, fast nu gjorde jag visst det i alla fall …

God fortsättning & Ginko Biloba!

Väldigt mycket sent om sider får jag önska en god fortsättning på anno 2009 ! Har minsann varit en riktigt, riktigt bra jul och ett gottegott nyår å en massa härliga mellandagar häröver , så 2008 slutade väldigt bra och 2009 ser ut att bli ett strålande bra år. I varje fall så här långt !

…

Jag har återupptagit användningen av hörselproppar nu när arbetsdagarna har åtekommit till vardagen, och har till och med utökat användningen så att jag har i dem större delen av dagen. Och jag mår så himla bra av det ! Kan verkligen rekommendera det till andra ”utbrända”, eller för den som har svårt med koncentration och trötthet i allmänhet!

…

Men, nu har jag dessutom ännu en nyhet att förtälja: Ginko Biloba ! Mm, den som trodde att det var typ swahili för ”Gott Nytt År” gissar inte helt rätt ;-D … Fick tipset av dotrans läkare på BUP igår, hämtade ut en förpackning strax efter lunch idag och tog den första tabletten vid pass två-tiden i eftermiddags. OCH kunde redan vid 17-tiden känna av dess effekt! Nåja, om nu preparatet inte är förknippat med en våldsam placebo eller om det helt enkelt är mitt bruk av öronproppar som spelar roll…? Men, jag tror faktiskt inte det, för trots de positiva effekterna av öronpropparna så har jag ändå i regel fått en ”energidipp” efter lunch när jag i har tagit ut propparna en stund. Eller så har det kommit en ”dipp” framåt kvällen… Men ikväll finns inga såna tendenser, kan jag meddela, och så gott som minsta lilla indikation på trötthet, yrsel, öronsusningar eller andra vardagliga symtom är som helt bortblåsta !

Ginko Biloba, kinesiskt tempelträd

Så, vad är då Ginko Biloba? Jo, en hälsokostsubstans som företrädesvis ges till äldre människor som lider av koncentrations-, minnes- och trötthetsproblematik. Dess effekt består i att förbättra blodcirkulationen i allmänhet, och i hjärnan i synnerhet. Och det bästa av allt: Det finns på apoteket, så man slipper handla i dyra hälsokostbutiker off- eller online ! Själv betalade jag 399 kr för en förpackning av fabrikatet Bio Biloba om 150 tabletter, och då koncentrationen är 100 mg behövs bara en tablett per dygn. Vilket ger en dygnskostnad om ca 2,60 kr per dygn. Och efter den första tabletten så kan jag ju redan säga att det tycks vara väl investerade pengar !

Mer om substansen finns att läsa om exempelvis här, här och här.

Experiment med nygammal metod!

Idag bestämde jag mig för att tillämpa en nygammal metod för att om möjligt kunna bibehålla koncentrationen något bättre: jag tog sonika med mig öronpropparna till jobbet, så att jag t ex slapp lyssna till spring i korridoren utanför mitt rum och till min frånvarande rumskompis datorfläkt.

Hittills kan jag säga att jag fick något lättare att fokusera på arbetsuppgifterna, samt att jag inte känner mig lika utsjasad nu när jag har slutat jobba för dagen . Kan kanske vara en verksam metod, men jag återkommer med uppföljningsrapport när det har gått några dagar . Hur som helst är det en intressant reflektion att jag nu efter utredningen på Manpower åter har börjat fokusera på hörselsinnet istället för synsinnet, som ju har varit det sinne som jag i huvudsak upplevt som ”överbelastat” för det mesta allmänhet och efter ”väggen” i synnerhet…

…

Mm, nu har det gått några timmar och jag har anvätn öronpluggar här hemmavid också. Å det känns fortfarande riktigt bra ju . Nästan så att man undrar om jag är ljudöverkänslig på nåt vis ?

Examen i gökboet

Så kan då femte och sista dagen i gökboet läggas till handlingarna . Gött mos, dårå!

…

Hög tid för ett dintub-inklipp, med andra ord . Fast det här gick inte att ”bädda” in i texten, så du får klicka på länken här istället. Kan ju avslöja att jag drar inte så lite igenkännande på munnen, utifrån den känsla som jag kan tänka mig att jag delar med McMurphy just i den här sekvensen . Även om, förstås, våra personligheter skiljer sig åt rätt rejält… Men skillnaden behöver inte vara så stor som man kan förledas att tro: McMurphy är uppenbarligen en utåtagerande, så kallad extravert, person emedan jag är mer av den inåtagerande, introverta, typen. (För den intresserade kan jag tillägga att dessa båda begrepp en gång i tiden formulerades av den analytiska psykologins ”fader” Carl-Gustav Jung). Gemensamt delar vi dock känslan av hur det är att bli ”utvärderad”, och det är nog en känsla som alla ”utvärderade” känner igen… Det är inte någon särskilt bekväm känsla, kan jag avslöja…

…

Sista dagen bestod först av ett återbesök hos psykologen, då först och främst mitt korttids- och arbetsminne testades såväl verbalt som text- och bildmässigt. Den verbala delen var direkt plågsam, tyckte jag, emedan de övriga var något lättare – även om också de bidrog till en slags ”smärta” i huvudet (en sån där ”smärta” är så oerhört svår att beskriva för andra, så jag nöjer mig med att kalla den just ”smärta”). Men, resultaten visade att jag inte hade några större kognitiva handikapp, och det var ju gott hur som helst . Intressant var dock framför allt en del av den verbala testen, då jag ombads att memorera och därefter återge talserier med successivt alltfler tal i. Alltså exempelvis 7-5-2-1-9 osv. Mm, har för mig att det var upp till sex eller sju tal som mest, och det matchar rätt bra vad jag har läst mig till tidigare om att ett ”normalt” korttidsminne hos människan sträcker sig över 7+-2 enheter (alltså sju plus/minus två, dvs mellan 5 och 9 enheter). Åter till det intressanta i mitt fall: jag presterade samma resultat oavsett om jag skulle rabbla talserierna fram- eller baklänges (där det förstnämnda endast testade korttidsminnet och det sistnämnda arbetsminnet). Det var uppenbarligen ett ganska ovanligt resultat, och själv blev jag smått förvånad också…

Resten av dagen bestod av så kallade ”slutsamtal” där var och en av de professionella redogjorde för vad de hade skrivit in i mitt ärende och ville därefter ha mitt godkännande till det. Sista mötet var med den huvudansvariga läkaren, och tillsammans satt vi och knåpade ihop de slutliga och sammanfattande formuleringarna som sen kommer att gå iväg till Försäkringskassan. En smart sätt av läkaren ifråga att inbjuda mig till det ”samarbetet”, eftersom det gjorde mig mera delaktig i konstruktionen av det viktiga intyget.

Mm, inledningsvis frågade hon mig hur det kändes och jag svarade som det var att det skulle bli skönt att lämna Gökboet . Hon verkade förstå direkt vad jag menade, och kom sen att prata om vilken del i filmen som hon tyckte bäst om: när McMurphy tar med sig sina ”medfångar” ut i en båt, vilket hon kopplade ihop med tanken på att ”leva livet” snarare än att vara ”inlåst som en grönsak”. Visst, tänker jag så här i efterhand. Det må ju vara en god idealbild för hur människor bör behandlas, istället för att vara inlåsta på institution, och det kan ju mycket väl symbolisera de nyliberalistiska idéerna som pulserat genom i varje fall västvärldens politik de senaste 40 åren. Den typen av idéer som exempelvis manifesterats i den så kallade Psykiatriutredningen och därefter Psykiatrireformen under åren 1994-95. Problemet är dock att de människor som behöver olika former av stöd för att få vardagen och inte minst ekonomin att fungera, tämligen ofta hamnar i kläm ute i samhället – ett samhälle som i grunden inte är byggt och till för dem eftersom detta samhälle har ett ordmässigt förled som sällan uttalas: arbetssamhället. Gång på gång framkommer exempelvis hur kommuner, som är de ytterst ansvariga för dessa människor enligt nämnda reform, inte klarar av att leva upp till sitt ansvar. Inte ens när man, som man har gjort det senaste decenniet, i allt högre grad samverkar med andra myndigheter kring dessa människor. En samverkan som dels ser väldigt olika ut i olika delar av landet, på gott och ont, och dels inrymmer en rad motsättningar av såväl ideologisk, ekonomisk som praktisk natur. Vi har nog alla, såväl professionella som lekmän, lite alltför tydligt just filmen Gökboets ”halleluja”-budskap om den ”fria” människan på vår näthinna… Problematiken framstår inte som helt olik den som frigivna fångar kan drabbas av efter att de har släppts ut ur våra fängelser: att de relativt snart upplever att det inte finns någon som ”tar emot” dem där ute i samhället, utan att de tvingas klara sig själva, och då går det som det går för en del… Dvs återfall i brott.

Nå. Jag kan hålla på länge och resonera kring detta. Men, det tänker jag avstå från här och nu. Istället, som i en passus bara, nämner jag istället att jag tidigare under gårdagen också träffade den skånske sjukgymnasten som tidigare under veckan envist kallade mig ”pojk”. Igår hade vi endast en kvart på oss, men vi hann ändå avhandla en hel del – som inte på minsta vis, kan det tyckas, hade med just mitt fall att göra. Av någon anledning fördes samtalet in på den aktuella ekonomiska oron, om biljättarnas behov av statligt stöd osv. Då kunde jag inte motstå frestelsen att tipsa om Göran Rosengrens ledare i DN om den nyliberalistiska ideologins kollaps, till vilken också tron på den ”fria” globala marknaden hör, eftersom vi var inne på liknande tankegångar i samtalet jag och sjukgymnasten. Han lovade att han skulle snoka reda på den ledarartikeln på nätet, men när jag var hemma på ”lunchrast” tog jag mig friheten att skriva ut den åt honom eftersom jag tänkte att ”ja, ja, det säger han bara för hur katten skulle han hinna med det?”. Döm av min förvåning när jag en timme senare sticker in huvudet i hans rum och räcker honom utskriften och han replikerar ”ja, jag har redan läst den på nätet!” ! Hur som helst: det intressanta för min del är att det uppenbarligen är lätt att kritisera de ekonomiska delarna av nyliberalismen, men hur står det till med insikten om och verkställigheten av människo- och samhällssynen i den ideologin? Det kanske inte framstår som särdeles tydligt eller självklart i allmänhet och i synnerhet i verksamheter som är knutna till eller verkar direkt under politiskt styrda organisationer…? De bör ju rimligen vara ideologiskt ”indränkta” och kanske därmed ”blinda” på ett sätt, ett slags ”nyttiga idioter” som inte är så mycket annat än transportmedel eller fordon för nyliberalistiska diskurser och ideologier. Fast själva kan de sitta där och tro att de gör ytterst självständiga bedömningar .

Nå. Åter till det avslutande samtalet med den huvudansvariga läkaren. Hon erkände utan omsvep att jag hade varit en riktigt svår person att bedöma, och hon jämförde med hur svårt det kan vara att ha en annan läkare som patient. Detta tar jag som ett tecken på att man inom den människohjälpande yrkessektorn är ovan vid att hantera hyfsat intelligenta och talföra patienter/klienter, att man gärna inte ser sin egen roll hotad i relationen mellan professionell och hjälpsökande. Man vill ha så lite språkligt motstånd som möjligt när man ska tvinga in patienten/klienten i de språkligt tillskrivande begrepp som man använder för att inte minst tillfredsställa byråkratin i Försäkringskassans form. Men det var med en respektfull ton som hon sa det, och liksom vid så gott som alla möten med de professionella på Manpower denna vecka så snackade vi sönder tidsschemat även i detta avslutande samtal . Och hon sa, liksom vid vårt första möte, att det var intressant och givande att prata med mig. Sånt måste man ju suga i sig .

…

Mm, och vad blev då resultatet av deras bedömning av mig? Jo, jag erhöll tre diagnoser och bör erhålla KBT-terapi och antidepressiv medicin (trots att jag fick henne att stryka formuleringar som ”har svårt för att känna glädje” i det slutliga intyget till FK ). 50 % arbetsförmåga med lönebidrag till och med sista februari 2009, därefter 50% arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden under 6 månader och därefter friskförklarad. Så löd deras prognos, men jag fick henne också att skriva in att det var under förutsättning att terapi och medicinering har effekt .

Så. På något vis: Slutet gott, allting gott! Och livet blir väl lika kaosartad som vanligt när jag väl är tillbaks på jobbet på måndag… Men, först är det helg !

Fjärde dagen i gökboet

Idag var det så dags för det praktiska provet hos arbetsterapeuten på förmiddan, och besök hos psykologen på eftermiddan.

Bläh, säger jag om det förstnämnda . Det gick verkligen inte bra för mig att ta del av de instruktioner som jag fick av arbetsterpeuten, å inte heller när jag sen skulle utföra ”arbetsuppifterna”. Det blev ”grus i maskineriet” på en gång när hon började dra förutsättningarna för det jag skulle göra, så jag förstod att det inte skulle gå väl. Det blev liksom snart fullt i arbetsminnet, och det hon fortsatte att instruera om rann obönhörligen ”över kanten” och in i omedelbar glömska. Så när jag väl kom därifrån var jag rejält dimmig och trött. Jäktade dock hem genom snöfallet för att äta lunch, vila en stund på soffan, och sen tillbaks ner på stan för samtalet med pyssologen.

Och vad kan jag säga om det då? Kanske att det blev en kamp, framför allt för pyssologen för att hon skulle få ur mig det hon ville ha ur mig. ”Har du ångest?”, ”Har du självmordstankar?”, ”Hur länge sen var det du grät?”, och vem var förvånad över ”Vad gör dig glad?” ? Bara som ett utsnitt av de korkade, stereotypa frågor som vi kom att älta en del om. Korkade så tillvida att de kan framstå som alltför allmängiltiga och självklara. Men, vad fasen är då ångest exempelvis? Hur känns ångest? Har du ångest emellanåt? Och hur vet du att det är just ångest du känner, och inte nåt annat? Mm, förmodligen för att en psykolog eller nån annan professionell har talat om det för dig – direkt eller indirekt via ombud av något slag. Och därmed, naturligtvis, har gjort språkligt våld på dina uppleverlser genom att inordna dem i en språklig kategori som passar vederbörande. Men egentligen: Är inte frågan om hur ångest känns ungefär densamma som att fråga nån om hur t ex färgen blå upplevs? Dvs, ni kanske delar samma begrepp för att tillskriva färgen sitt namn, men förstår ni verkligen hur den andre ser färgen? Hur vet du att det den andre kallar för blått inte egentligen ser ut som t ex rött, om du hade haft möjlighet att ”krypa in i huvet” på den andre och med egna ögon sett vad den andre ser? Jag kan ge mig katten på att du nöjer dig med att inte gå så långt i dina funderingar, utan istället i ett tidigt barnstadium accepterat vad en auktoritet har talat om dig. Mm, det språkliga våldet…

Nå. Ska inte orda mer om den delen av samtalet. Jag tror du förstår vilken kamp vederbörande pyssolog hade denna eftermiddag . Och när hon inte fick mig dit hon ville, så kom utfallen om att jag formulerade mig abstrakt, var dålig på att direkt ge konkreta exempel på än det ena än det andra som hade med känslomässigt ”material” att göra…

Därutöver fanns naturligtvis annat att ta med sig ur det samtalet. Det tycker jag att det gör ur de flesta samtal jag är inbegripen i. Som tur är, för annars vore jag nog en tröstlöst frustrerad varelse vid det här laget . Det ”brände till” när jag nämnde min mors bakgrund som uppväxt i ett krigsdrabbat Finland, för då förstod jag att jag hade med en finskättling på andra sidan bordet att göra eftersom hon var påtagligt intresserad och därtill kunnig om situationen där ute på Karelen under kriget. Hon rekommenderade en film som jag ännu inte sett, och till och med uppmanade mig att själv åka till Karelen och se mig omkring med egna ögon. Du, den tanken har löpt som en tematiskt återkommande tanketråd under stora delar av mitt vuxna liv. Kanske kan det formuleras som en slags identitetsmässig rotlöshet, eftersom jag varken kan prata finska eller har varit i mors uppväxttrakt särdeles mycket (bara två gånger i livet, som 5- och 9-åring). Detta utgör nog den största behållningen från det samtalet .

Inte Karelen, men väl Finska vinterkriget…

Angående mina ryggbesvär återkom samma psykologiserande kring detta som vid alla andra samtalskontakter. Och när jag framförde att det har skett på ett systematiskt vis såväl där på Manpower som inom rehabiliteringsverksamheter jag besökt (såväl som patient som forskare), så visade hon en kort stunds intresse för det och noterade (tror jag) vad jag tyckte var relevant ur ett fysiologiskt/somatisk perspektiv. Men det skedde ”under galgen” .

Mm, det finns mer som jag kanske borde berätta. Men, jag låter mig nöjas nu. En del saker suger jag fortfarande på… Så antingen lär jag spotta ut dem här nån gång framöver, eller så sväljer jag dem och bajsar ut dem på sedvanligt vis. Den delen av processen lovar jag att du slipper ta del av här, i varje fall .