Jag är redo!

Detta är en drömtolkning. Först följer det manifesta dröminnehållet, därefter min tolkning… i enlighet med en jungiansk idétradition… eller nåt… typ. Vill dock först börja med att varna känsliga läsare, kanske i synnerhet kvinnliga sådana. Detta är min förbannade plikt av det enkla skälet att jag är man, och som man förväntas man behandla kvinnor som sköra varelser. Trots att jag, liksom de flesta män(?), mycket väl känner till det faktum att kvinnor sinsemellan kan vara väl så grova när de pratar om intima detaljer, betydligt grövre än de flesta män(?) är sinsemellan. Med detta sagt skrider jag till verket. Följer du med så får du skylla dig själv.

Drömmens innehåll, det manifesta

Hon kommer till mig. På ett till synes självklart sätt visar hon sig. Men hon sveper först liksom bara förbi och låter mig känna det knappa vinddraget från hennes rörelser. Verkar så fullständigt närvarande och vänlig, men utan att visa tecken på att uppmärksamma mig. Stannar så upp snett framför mig, står med den nakna ryggen till och låter mig fånga hennes anletsdrag i profil. Hon är ung, kanske 25. Kort, mörkt och rufsigt hår. Rena, vackert rena anletsdrag. En delikat liten näsa med en karakteristisk uppåtböj. Särade men samtidigt naturligt småputande,  fullkomligt avslappnade och ganska tunna läppar. Kinder och haka i fullkomlig harmoni med hennes övriga uppenbarelse. Ögonen bortvända, liksom inte seende men på samma gång fullt närvarande. Posen hon intagit låter mig skönja hennes vänstra bröst, vars näpna profil liksom följer näsans karakteristiska uppåtböj och som därför slutar i en toppig, aningen uppåtvänd bröstvårta.

Nästa sekvens. Hon har lagt sig tillrätta framför mig. Eller snarare halvstår på alla fyra, med rumpan putande i vädret mot mig. Allt är renrakat, inget av det väsentliga är dolt och jag njuter av det jag ser.  Jag tvekar dock, är inte det vita klinkersgolvet hårt och kallt för henne? Hon hör min tanke och visar att hon njuter och har det skönt. Redo att ta emot mig. Utan att uppmärksamma mig men ändå fullt närvarande. Inte på ett kyligt vis, utan på ett varmt och kärleksfullt. Hon vill mig väl.

Tolkning av drömmen, det latenta

Efter två dagars funderande kom jag fram till följande tolkning. Först bör jag kanske dock påpeka att jag väldigt sällan kommer ihåg det jag drömmer, så denna korta men för mig väldigt tydliga dröm framstod därför som viktig för mig. Var det något speciellt mitt omedvetna försökte förmedla?

Kvinnan jag mötte var min inre älskade. Hon som representerar den kvinnliga instansen i mitt psyke. Hon som saknar motsvarighet i den yttre, fysiska världen, men som ändå måhända består av sammansatta fragment av en uppsjö av fysiskt mer eller mindre konkreta kvinnor. Hon är ung och viril, liksom den kärleksfulle och sexuellt utforskande (lekande) människan alltid känner sig. Hon är naturligt vacker, ren och naken, döljer inget för mig och visar tydligt vad hon vill. Vad hon vill att jag ska vilja. Som en inre guide, en livets vägvisare. Det är hennes uppgift, därför undviker hon att vara alltför personlig. Dock är det mig hon är redo för, ingen annan. Och jag är redo att ge henne av mig. Jag är psykosexuellt redo för en ny kvinna efter 2,5 års singelliv och avhållsamhet. Mitt sexuella gyroskop har stannat upp, scannar inte längre av kvinnor i omgivningen. I stället har det intagit ett slags stand by-läge och vill fixera sig vid en viss kvinna. Kvinnan jag vill älska, kvinnan jag vill bli älskad av.

Äret och Böret

- God dag, mitt namn är Äret.
- Jaha, god dag, sa Böret och lät den egna presentationen bli liksom hängande.
- Ni kanske vet vem jag är?
- Ja, Ni är mig bekant… på något vis.
- Och Ni är…?
- Ni  vet inte det? Böret såg liksom roat på den andre, möjligen rent av överlägset, med ett upplyft ögonbryn.
- Tyvärr. Har kanske sett Er på bild, men det var nog en dålig och oskarp bild, är jag rädd.
- Det är jag som är Böret. Det är Ni och jag som knullar och får barn ihop. Varje dag.
- Ah, är det Ni! Så trevligt att få lära känna Er! Äret lös upp som av en alltmer fladdrande intresselåga.
- Kanske det. Eller kanske inte. Beror kanske på…
- Beror på vad? På hur bra vi knullar?
- Ja, kanske på hur bra vi knullar. Hur pass skönt det är att knulla med dig. Hur bra du är på att tillfredsställa mig…
- Å du mig!
- Nja, kanske det. Men är det verkligen så viktigt?
- Kanske inte då, sa Äret och slog ned blicken.
- Men vi gör fina barn ihop i varje fall! Varje dag föder vi Ambition, lika vacker och fulländad som skönheten själv.
- Ja, minsann! Det gläder mig att Ni tycker det.
- Naturligtvis tycker jag det. Ett så fint barn. Med sådana anletsdrag, sådan anda, sådan geist! Trots allt det infantila så likt mig!
- Mål och Vilja är fina de med!
- Absolut, jättefina! Å tillsammans finns ingen som inte kapitulerar inför dem. Helt villkorslöst tar de andan ur vem som helst…
- Och vackra barnbarn har de gett oss också. Utveckling och Framsteg, Framgång, Erkännande och Beröm, Status och Ära!
- Ja, verkligen! De tar en med storm allihop! Jag blir så stolt varje gång jag ser dem, varje gång jag hör dem, varje gång jag säger deras namn, varje gång jag tänker på dem… Nu har du fått mig på humör… Ska vi knulla?
- Eh, ja… men gjorde vi inte det igår?
- Jag vill knulla dig varje dag! Helst hela dagen, å hela natten. Jag vill bara att vi knullar, knullar, knullar!
- Ja, jag tycker förstås också om det… Men du förstår, jag känner mig lite öm idag…
- Sånt går över. Jag behöver knulla. Måste knulla! Blir galen om jag inte få knulla dig! Och ordentligt ska det va, inga små fisdopp. Jag hatar fisdopp!

Äret bet sig osäkert i underläppen men gav som vanligt efter. Böret fanns snart över allt, avtäckte och täckte sedan själv alla Ärets genitalier. Handfast, hårdhänt, brutalt. Löste så äntligen ut och Äret var väl förtrogen med att en stunds respit skulle följa. Under sådana stunder kunde faktiskt Böret visa en sinnesnärvaro, rent av omtanke. Eller så slog det om i motsatsen, i ett avståndstagande. Ibland äckel. Men bara för en kort stund. Snart skulle det hela börja om igen, och det skrikande nejet från de skavda slemhinnorna tystades snart. Handfast, hårdhänt, brutalt. Så kunde timmarna fortgå. Dag in och dag ut. In och ut. In och ut.

Det var Äret som märke dem först. Kände deras närvaro långt innan sinnena kunde registrera dem. De smög sig på. Var svåra att upptäcka, omöjliga att se. Men så föll deras skuggor över sänggaveln, vilket påtagligt bevisade deras närvaro. Det fick Äret att stelna till i knullrörelsen, men Böret hade ännu inget märkt utan fortsatte som tidigare. Handfast, hårdhänt, brutalt. Inte förrän handen föll ned på axeln stannade Börets rörelser upp. Äret skrek förskräckt till, Böret slet sig irriterat ur föreningen och svor till.

- Vilka är ni? Vad gör ni här? Hur fan anstår ni er…
- Vi är här för att ta bort dig. Mitt namn är Utbränd. Det här är Utmattning och Depression. Ute i hallen väntar Ångest och Apati.
- Vad i helv…
- Känner du inte igen oss? Vi är dina barn.
- Mina vad?
- Vi är barnen som du inte ser. Barnen som du inte bryr dig om. Barnen som du föraktar och förskjuter. Bara av en anledning.
- Vad då?
- Vi är inte vackra. Vi är inte framgångsrika. Vi är de fula barnen. De misslyckade barnen. De brända barnen. Vi gör dig inte kåt.
- Vad i helv…
- Du har inte en chans. Streta inte emot. Det gör saken bara värre. Du ska snart få somna in. Allt blir bra.

Älskrädd

Något är på gång i mig själv. Har vetat det en tid. Vet vad det är, men inte vad det blir. Osäkra aningar. Oklara förhoppningar, likt till himlen stigande ballonger som jag drar tillbaka. Rädd för smärtan då de spricker. Vet det sen förr. Och trots vetskapen om att det är i min hand som den spräckande nålen vilar. Det gör det hela värre, så mycket ondare. Att veta att bara genom att göra något, nästan vad som helst som är typiskt jag, så riskeras alltihop. Att skada någon annan utan att vara medveten om det, än mindre vilja det. Bara genom att vara jag, prata som jag, vara tyst som jag, bete sig som jag, fumla som jag, famla som jag. En mara. En högst påtaglig och oroväckande sådan. Den plågar mig, härjar i mitt inre. Gör mig rädd för mig själv. Men mest för kärleken.

Skrattskrämd

Nyss hemkommen från en kort promenad i kvällssolen. Kännande. Filosoferande. Kännande promenad. Inte så långt kvar, blev plötsligt så skrämd. Skrattet, kommet ur en kvinnas kropp, skar mig som itu. Skar mig till blodig ångest. Nästan inget skrämmer mig så mycket som ljudet av en kvinnas skärande skratt. Hon i uppsluppet sällskap, jag i mitt eget. Vet inte varför. Det har alltid varit så. Kanske en barndomens trauma? Jag blöder ymnigt en stund men förflyttar mig ut ur hennes kraftfält. Är åter snart mig själv.

Välkommen till HSP arena!

Var ett tag sedan som jag skrev här. En av orsakerna varför är mitt lilla projekt, som nu är inne i ett beta-stadium. Så det är väl dags att avslöja det då .

Välkommen till HSP arena — webbplatsen om, för och av HSP!

Into the wild

Har precis sett ”Into the wild” med Emile Hirsch i huvudrollen samt manus och regi av Sean Penn. Var ett impulsköp när jag var på Coop för flera veckor sedan och efter det har den legat på vardagsrumsbordet, oöppnad och ärligt talat inte särskilt intressant som det framstod.

Men oj, vilken kvalitetsrulle det är (så som det bara kan bli med undervärderade impulsköp) ! Om livet, om kärleken, om familjen, om gemenskap, om bristen på den samma, om fångenskap, om att växa upp i ett samhälle sjukt av materiellt överflöd och trygghet med påföljande alienation och meningslöshet, om individen som lämnar allt bakom sig för att söka friheten…. söka livet och sig själv. Ja, med all säkerhet har du hört det förr. Men ett är säkert: Den här rullen vill du se!

Visst, trailern sucks som de flesta andra. Men låt dig inte luras så lätt! Och… den är based on a true story .

Skriet från tystnaden

Ja, som alla vet är ju tystnaden med öronproppar inget annat än relativ. De yttre ljuden må filtreras bort, medan de inre ljuden i stället tar osedvanligt mycket plats. En fråga jag ställer mig nu är ‘Kan man få hörselskador av att använda öronproppar?’

Efter en veckas bruk av öronproppar, i princip i alla de miljöer som jag är i på dagarna men även på nätterna (har extra mjuka proppar då), så kan jag konstatera att det har fört mig sig vissa vinster (v.g. se tidigare blogginlägg). Det har dock också fört mig sig några reflektioner, vilket också (naturligtvis) var en del av syftet med mitt lilla experiment. (Om nu någon trodde något annat så känner inte vederbörande mig .)

En reflektion gäller de yttre ljuden: Jisses vad mycket ljud, eller måhända oljud, vi omger oss av i vårt vardagsliv! Jag har  blivit särskilt varse det nu när jag använt proppar i utomhusmiljön. I första hand tänker jag då på trafikmiljön, och då särskilt ljudet från tunga fordon såsom stadsbussar och lastbilar. Deras ljud tränger igenom med nästan samma intensitet som tidigare (utan proppar), eller så upplever man lätt det p.g.a. att den allmänna ljudnivån är lägre med proppar. Men hur som helst, vansinnigt mycket ljud är det! Däremot är det skönt att många bakgrundsljud, sådana man kan irritera sig på i början men sedan lätt förtränger, försvinner helt eller nästan helt med proppar i. Så som t.ex. fläktljud, ljudet av rinnande vatten i elementen, ljudet från grannarna på ovanvåningen o.s.v. Sen är det faktiskt en ganska skön känsla att se och röra sig bland människor utan att höra så mycket av dem . Det trodde jag inte innan jag började experimentet, för det trodde jag skulle kännas lite knepigt…

En annan reflektion gäller de inre ljuden. Med det menar jag ljud som inte i huvudsak tycks komma utifrån, genom ytterörat, utan snarare in i från kroppen/skallen. Det kan gälla kroppens egna ljud så som t.ex. andningen — i synnerhet när man springer (i och för sig en väldigt skön upplevelse att upptas så fundamentalt mycket av ljudet av sin egen andning ) — eller ljudet från hjärtat. Men det kan också var ljuden som fortplantar sig utifrån och genom kroppen — t.ex. när man ligger i badkarets varma vatten och plaskar lite grann. Eller, vilket var det jag egentligen ville komma till med utgångspunkt från ingressen ovan, ljudet av den elektriska tandborsten. Satan i gatan vad det låter! Nästan i paritet med när jag borrar i mina hårda betongväggar här hemma .

Så frågan tycker jag är berättigad: Kan man få hörselskador av att använda öronproppar?

Rapport från tystnaden

Har i dag ägnat mig en vecka åt idog användning av öronproppar. Dags för en resultatrapport, tänkte jag. Innan jag glömmer bort det .

Som jag redan nämnt har jag använt öronproppar tidigare. Det är ett par år sedan, då jag var extremt ljudöverkänslig efter ”väggen”. Nu har jag inte endast återupptagit denna rutin, jag har också provat att utöka den att inte endast gälla då jag jobbar och behöver fokusera mig på uppgifter utan också till stora delar resten av tiden. När jag går här hemma och mekar med saker och ting, när jag går ut på promenad, när jag springer, när jag cyklar, när jag tar mig ned på stan, går i butiker m.m. Kort sagt i princip överallt.

Visst har det känts lite scary inledningsvis, och en aning udda… men det är sånt man snart kommer över. I varje fall när man blir varse alla de goda effekterna . T.ex. har jag noterat att jag kan koncentrera mig väldigt länge när jag jobbar, och det utan minsta problem. Det liksom bara blir . Jag känner inte behov att ta lika många pauser. Och en liten märklig effekt, måhända, är att jag blir inte lika hungrig vid lunchtid som jag brukar bli. Jag fixar ett blodsockerfall och kan jobba vidare om det skulle behövas, och jag mår inte kass sen på eftermiddagen efter att inte har fått lunch i mig förrän vid 13.30–14-tiden . En av de mera oväntade effekterna, vill jag mena.

En annan positiv effekt är att jag har lättare för att vara ”här och nu”, även sen när jag ”pluggat ur” och samtalar med andra. Så även socialt har det medfört kvalitativt positiva konsekvenser . Att jag sedan inte är fullt lika tillgänglig när jag är ”inpluggad” tror jag ärligt talat inte har gjort så mycket. Som om jag i vanliga fall har gått omkring och varit tillgänglig… till stor del helt i onödan. Snacka om slöseri med uppmärksamhetskapital !

Så, något negativt också kanske? Ja, det skulle väl vara då att det är så fruktansvärt gött att vara ”inpluggad” så jag inte gärna vill ”plugga ur” alla gånger… Så jag tar paus från tystnaden ibland genom att ”plugga ur” någon stund då och då. Och så händer det väl också att det någon gång då och då gör ont i hörselgångarna när propparna ska in respektive ut. But, that’s about it .

TO BE CONTINUED…

Så vaktar jag mitt kapital!

Ett ”buzz word” som jag har blivit uppmärksam på på sistone är uppmärksamhetskapital. Här redogör jag i korthet för vad det begreppet har betytt för mig i mitt vardagsliv, hur jag har tänkt kring det och länkat ihop det med funderingar som jag hade innan jag bekantade mig med begreppet, samt hur jag har tillämpat det i praktiken.

Första gången jag hörde talas om uppmärksamhetskapital var i det första numret av Holones nyhetsbrev, det som skickades ut gratis. Där fanns en artikel om hur företag i allt högre utsträckning har börjat fokusera på hur den mänskliga hjärnan fungerar för att därigenom förstå hur man på bästa sätt ska ta tillvara människors kognitiva resurser. I stort sett var innebörden den samma som finns angivet på andra ställen, t.ex. här. Innebörden är, så som jag har förstått det, att man har börjat uppfatta vår förmåga till koncentration/fokusering som en viktig tillgång som man behöver hushålla med därför att kvalitet framstår som bättre än kvantitet. Men också för att vår förmåga till ”kvalitetstänk” är starkt begränsad, ca 2–3 timmar per dag.

För den som har genomlevt utmattningssyndrom framstår innebörden lätt som metaforiskt insparkade vidöppna dörrar… i rum efter rum. Det är i varje fall min åsikt, och det är väl kanske därmed också en kunskap om såväl mig själv som av människor i gemen som jag har med mig. Sedan ”väggen” har jag tänkt mig vår förmåga till koncentration som dels begränsad i tid (kvantitet) men också begränsad i kvalitet — men att dessa båda aspekter hänger ihop och påverkar varandra. Och utifrån det kan man t.ex. tolka människors till synes irrationella beteende i en rad situationer, inte minst i trafiken som ju närmast inbjuder till studier av detta . Vem har t.ex. inte som cyklist irriterat sig på fotgängare i grupp, som har en sällsam förmåga att dels ta plats på den gemensamma gång- och cykelbanan men dessutom verkar totalt ointresserade av att hålla sig själva helskinnade (att bli påcyklad bakifrån borde väl inte vara någon höjdare direkt)… För att inte nämna fotgängare i grupp som kliver rätt ut i gatan utan att göra minsta vink av att se sig för (gäller t.ex. Vasagatan och Stora gatan här i Västerås — hur många påkörningsolycker händer där egentligen?)… Eller den ständigt pågående debatten om bilkörning och mobilanvändning…

Min slutsats är…

Värdet av ”down time”

Elaine N. Aron, som myntade begreppet HSP, nämner bl.a. begreppet ”down time” i nedanstående video. Det är något jag har börjat ta fasta på…

Jag har på sistone blivit varse värdet av ”down time”. Att ha regelbundna stunder under dagen då jag bara ligger och försöker ta in så lite stimuli som möjligt, vilket jag vet har varit ”rätt medicin” för mig tidigare för att sedan orka med social interaktion. Men det har inte känts ”rätt”, därför att ingen annan jag känner gör så…

Utöver det tillämpar jag också sen en tid något som kanske kan kallas ”reduced time” eller nåt slikt. Det är stunder då jag ser till att reducera mängden sinnesintryck, företrädesvis hörseln genom att sätta in öronproppar. På så sätt får jag mer ”uppmärksamhetskapital” riktat mot andra sinnen, främst synen. Har gjort så när jag suttit och jobbat på arbetet för att lättare bibehålla koncentrationen, och tänkte nu testa att göra så även när jag rör mig ute på promenad eller i rörig innerstad eller köpcentrum. Wish me luck !